Lägg ned Ring P1

Hon är gammal och hon är arg. Men kanske mest rädd förstår jag av rösten som är lite darrig.

– Efter Gislaved, säger hon, finns det inget att hoppas på.

– Åklagarens beslut att inte väcka åtal trots att den gamla kvinnans kropp var full av blånader visar att gamla människor inte har något värde. Budskapet kunde inte varit klarare, säger hon.

Annons

Bara några dagar tidigare hade jag själv diskuterat vårdskandalen med en äldreforskare som var lika upprörd och som funderade på om det trots allt inte fanns något sätt att rättsligt driva ärendet vidare. Det var ett intressant samtal – men det berörde inte på samma sätt som denna för mig helt okända kvinnas inlägg i radions Klarspråk. Kanske för att hennes engagemang var så tydligt personligt.

bryt

Det är just det jag kommit att uppskatta med Klarspråk, detta hederliga debattprogram som nog ses lite över axeln av vissa. Det är bevars inte proffsdebattörerna som hörs oftast utan alldeles vanliga människor som vill säga ifrån om ett eller annat. Just den här dagen handlade flera inlägg om den israeliska ockupationen av Palestina. Många var både kloka, insatta och genomtänkta. Så är det förstås inte alltid, ibland blir det både saggigt och ointressant – i alla fall för mig. Men jag har inte fingret i högsta beredskap för avstängningsknappen så som morgnarna när Ring P1, överfaller vid frukostbordet.

Inte ens om jag är riktigt uttråkad, till exempel sitter i bilkö, vill jag höra detta program.

Det är säkert kul att vara programledare, det är ju alltid roligt att prata med folk. Dessutom är direktsändning roligt i sig. Och måste man anstränga sig för att föra vettiga samtal kan det bli ännu roligare. För en själv alltså. För oss som lyssnar är det en annan sak.

bryt

Det finns flera problem med Ring P1. Att det är ett insändarprogram är inte det största även om det inte direkt hjälper att även den mest oreflekterade tjatnisse kan släppas ut i etern och babbla osorterat utan att kunna ett enda dugg om ämnet i fråga. Det hör ju till spelets regler att inte censurera folk som ringer. ”En ann är så god som en ann” är principen och det är ju vackert tänkt men kan bli rätt svårlyssnat.

Nej, det största problemet är idén om en allvis programledare som ska kunna föra kloka samtal om precis vad som helst med vem som helst. Inte bara prata om utan också debattera så disparata ämnen som löneskillnader, vanvård, globalisering, skattesystemet, privatiserad sjukvård, sexuella trakasserier, nedläggningen av posten, framtidens narkotikapolitik, konsekvenserna av Le Pens framgångar i franska valet, akrylamidlarmets verkliga substans, behovet av kvotering av män till lärarutbildningarna med mera med mera.

Antalet tänkbara ämnen är oändligt och över ett middagsbord kan de flesta av oss klara av att konversera om vilket som helst av ovanstående. Det är lätt att ha åsikter, knivigare att veta.

bryt

Från min tid som ledarskribent kan jag fortfarande minnas hur det ibland var som att skjuta från höften. Känslan av att bara vara nästan säker på sakinnehållet i den ståndpunkt som med emfas förts fram var förfärlig och kunde få mig att vakna med skallrande tänder mitt i natten.

Ledarskriveri, den dagliga produktionen av en åsiktsartikel eller två, är en i grunden omöjlig verksamhet. Ändå har ledarskribenten en hel dag på sig att tänka. Inte en halv sekund som i direktsändning i radio.

P1s ringprogram kräver minst en renässansmänniska, helst ett universalgeni, för att fungera. Och nog för att programledarna ofta är förbluffande kunniga. Det finns ändå gränser för hur mycket en aldrig så samhällsinsatt svensk förmår greppa över.

Där någonstans faller hela programidén. Ner i ett pretentiöst lågbudgetmörker som inte uttrycker så mycket förakt mot de medverkande som mot oss lyssnare.

Vi har rätt att begära mer av Sveriges Radio. Lägg ner eländet.

Anne Jalakas