Kollegor såg på mig som vore jag ett ufo
Som nyligen hemkommen från ett halvår i USA har återkomsten till Sverige varit mycket spännande. Som bekant har ju vårt land beskrivits i ganska svidande ordalag runtom i världen, inte minst från amerikanskt håll. Vem som gjort mest rätt eller fel tror jag att vi behöver vänta länge för att kunna slå fast, om det ens någonsin kommer att vara möjligt.
Oavsett var det sannerligen en annorlunda känsla att landa i Sverige jämfört med tiden i det stora landet i väst.
I New York ringlade de fysiskt distanserade köerna till matbutiker långa när butikerna valde att begränsa antalet samtidiga besökare. Personal rengjorde kundvagnarna och korgarna innan de delades ut till nästa kund. Man var anvisad att röra sig genom butiken enligt en särskild fastslagen rutt och missade man en vara var det bara att fortsätta varvet runt. Krav på munskydd gällde också i varje matbutik, eller för den delen i varje inomhuslokal jag besökt sedan i mars, något som till och med ledde till ett slagsmål när en man gick in i vår lokala matbutik utan munskydd.
När jag kom fram till Stockholm fanns det i entrédörren till matbutiken en skylt om att hålla avstånd. Annars var det mesta sig likt. I kassan hade någon i och för sig satt upp ett taskigt placera plexiglas som snarare verkade stänga in kassörskan i den luft respektive kund blåste in mot henne än något annat.
Mest av gammal vana har jag nu burit munskydd på de flesta platser utanför hemmet sedan jag kom tillbaka till Sverige. Det har visat sig vara ett mycket effektivt sätt att få folk att automatiskt hålla avstånd. Men det har också – vilket förvånat mig – lett till många reaktioner på min arbetsplats på SVT.
SVT har likt de flesta eller alla svenska redaktioner infört en rad åtgärder för att minska smittspridningen. Handsprit finns tillgängligt nästan överallt, skyltar påminner de få som faktiskt arbetar på plats om att hålla avstånd, matsalen erbjuder gästerna plasthandskar. Men när jag kom inklampande med mitt munskydd så tycks det ha varit första gången många kollegor mött någon på jobbet med ett sådant på. En kollega undrade om jag var sjuk. Många andra frågade i bästa fall nyfiket, och i sämsta fall sarkastiskt varför jag bar munskydd på olika platser i lokalerna, och i princip alla jag mött har åtminstone höjt ett litet ögonbryn. En kollega berättade för mig att hen ville men inte riktigt kände sig bekväm med att bära munskydd på jobbet på grund av alla ögonbryn som då kunde höjas. Jag kände igen mig, det har varit en minst sagt udda känsla med kollegor som sett på mig som om vore jag ett ufo.
Jag är övertygad om att ingen haft några som helst onda avsikter med detta, tvärt om. Men det har ändå fått mig att reflektera kring vilka signaler vi journalister sänder ut till varandra och till Sveriges befolkning. Råden den senaste tiden har varit samstämmiga: Håll avstånd. Munskydd rekommenderas ännu inte på bred front, även om debatten fortsätter att gå varm och Folkhälsomyndigheten öppnat för att munskydd kan vara bra i vissa särskilda situationer när avstånd inte kan garanteras.
Ändå har publiken den senaste veckan kunnat se två programledare i Expressen stå och tala ansikte mot ansikte någon decimeter ifrån varandra så man nästan kan se den potentiella droppsmittan hoppa emellan dem. Publiken har också kunnat se en fotograf på Aftonbladet filma en familj på mycket nära håll. Programledare och gäster, inklusive undertecknad, har kunnat ses sitta nära varandra i SVT.
Kanske är det så att Expressenprogramledarna lever ihop, att Aftonbladetfotografen och den intervjuade familjen hade antikroppar, och kanske har programledare och gäster hos SVT få skäl att anta att de smittar. Men inga av dessa eventuella förklaringar kommer någonsin att nå publiken. Och det spelar ingen roll hur många mikrofonbommar eller digitala presskonferenser vi visar för tittarna. Varje gång vi som mediebolag bryter mot rekommendationerna så har vi visat att det är mer eller mindre okej att skita i allmänna råd.
Jag är medskyldig och tror knappast jag har lyckats följa alla råd till punkt och pricka varken i arbetet eller privat. Vem har det? På samma sätt är jag medveten om att mitt munskydd kanske inte skyddar mig eller min omgivning till hundra procent. Men kanske hjälper det litegrann. Och kanske hjälper det litegrann om vi på olika mediebolag återigen visar att det är okej att följa råd och restriktioner, och att det är okej att bära munskydd utan att riskera att man känner sig som ett ufo.
