Krönika

Ulrika Knutson Frilansjournalist
skicka e-post rss

Journalisten har uppförsbacke i populärkulturen

30 oktober, 2019

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

När Donald Trump for till Washington för att rensa upp i träsket rös många. En populistisk chauvinist, därtill sexist och rasist, intog Vita Huset.

Han förklarade genast krig mot oppositionen, och oppositionen var från början pressen, medierna. De förfalskade nyheter, mörkade sanningen och ljög. Enda sättet att värja sig var alternativa fakta. Tyckte Trump, och det tycker han fortfarande.

I Europa är den retoriken fortfarande besvärlig. Men i USA går den hem. Den amerikanska populismen är mer älskad än fruktad. Och i den traditionen är journalisten ingen självklar hjälte, utan en rätt sjaskig typ.

Donald Trump vill framstå som den lille mannen som har kommit sig upp, med två tomma händer. Det är inte sant, eftersom han är född rik, men själva bilden är populär. Framför allt är han den lille mannen som kommer till öststaterna för att rensa upp. Han utmanar etablissemanget: de lismande byråkraterna, de korrupta demokraterna, och de ryggradslösa murvlarna.

Den amerikanska populismen är inte självklart reaktionär. Den har sina rötter i den radikala bonderörelsen från slutet av artonhundratalet, som startade The People´s Party. I grunden var det ett antikapitalistiskt parti, som tunnades ut och sögs upp av demokraterna.

Under Hollywoods guldålder gjordes massor av populistiska filmer, och mästaren i genren var Frank Capra. Ingen kunde som han piska upp en retorisk maräng, som fick den mest inbitne cyniker att famla mot hjärtat och näsduken. James Stewart och Gregory Peck alternerade i huvudrollen.

1939 var det James Stewarts tur, i Mr Smith goes to Washington. Han är en blyg och reko kille som har blivit vald till senator, närmast som ett skämt av den korrupte politikern Taylor. Smith är tänkt som marionett, men genomskådar komplotten.

När Smith upptäckt skumraskeriet i Washington äntrar han talarstolen i senaten och håller ett maratontal i flera dygn, en så kallad filibuster. Han talar för friheten, och för ”vanlig, simpel hederliget – och snällhet”.

Det finns ett sting av chili i vaniljsåsen. På diplomatiska läktaren sitter två representanter från två stora diktaturer i Europa – läs Tyskland och Italien. Stewarts tal till friheten har en klar adress till Europa – följ The American Way – och en adress till senaten: stöd de demokratiska krafterna i det gamla landet, intervenera i kriget, bekämpa Hitler.

Mr Smith for till Washington för att försvara de amerikanska färgerna – alltid ”America first!” – men han ville att USA skulle vara ett föredöme för världen i kampen för demokratin. Trump slip-streamar gärna efter Capras populistiska hjältar, men verkar inte ha sett Mr Smith goes to Washington.

Mr Smith själv jagas av reportrar genom hela filmen. De är ett okammat, sjaskigt gäng som skulle sälja sin mormor för en bra rubrik. En och annan har hjärtat på rätta stället, men som kollektiv är de gläfsande rovdjur som lyder djungelns lag. Capra använder gärna hotfullt  dundrande tryckpressar och braskande rubriker. – Jeff ljuger! skriker den ena tidningen. – Smith är Sanningen, ropar den andra. Slutsats: man kan inte lita på pressen.

Visst finns det filmer som hyllar kämpande journalister. Meryl Streep stod på den rätta sidan i The Post och Stålmannen själv jobbade under cover som reporter på den ansedda tidningen Daily Planet i Metropolis. Men motsatsen är vanligare: cyniska murvlar och korrupta redaktörer som spelar under täcket med slemma makthavare. Kort sagt, journalisten har uppförsbacke i populärkulturen, inte draghjälp.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies