Krönika

Johan Såthe chefredaktör, Realtid
skicka e-post rss

Journalistbedragarna som vill hota sig fram till våra källor

19 mars, 2019

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Är en namnpublicering relevant den här gången, vad får den för följder? Har vi verkligen gjort allt vi kan för att få fram båda sidors bästa argument?

Den senaste tiden har ansvariga utgivares arbete debatterats mycket. I en värld där det blir allt svårare att se skillnad mellan journalistik och reklam är det viktigt att förklara vilka publicistiska regler som gäller.

Men det är inte bara de stora omtalade publiceringsbesluten i nutiden som fyller en ansvarig utgivares vardag. Utan det är också att hålla koll på det ständigt svällande digitala arkivet.

När medierna får en växande katalog av sökbara artiklar vill allt fler människor ta bort eller ändra vad som står i gamla publiceringar.

Det är lätt att förstå varför. Människor begår misstag och döms för brott, man säger kontroversiella saker i sin ungdom som man senare ångrar. Eller så har man en frisyr som man inte kan stå för längre.

På papperet är det här lätt: Är det som vi publicerat sant och relevant ska det vara kvar. För att något i en gammal publicering ska ändras eller tas bort måste man kunna bevisa att något i sak är fel. Börjar man lättvindigt skriva om historien i äldre artiklar är det lätt att hamna på ett sluttande plan.

Ofta rör det sig dessutom om så gamla historier att den som skrev inte jobbar kvar. Man vet inte hur den ansvarige utgivaren resonerade och vad som fanns i beslutsunderlaget.

Så det ska mycket till för ett redan fattat publiceringsbeslut ska omprövas.

Men även ansvariga utgivare bör ha ett hjärta. Det kan finnas omständigheter där en publicering av olika skäl långt senare ger en enskild människa ett orimligt hårt digitalt straff. Då kan man vid enstaka tillfällen överväga att ta bort artikeln eller göra den mindre sökbar.

Ett otyg som tyvärr verkar öka är när människor försöker lura eller hota sig till förändringar i gamla artiklar. Och det nya är att man gör det genom att själv låtsas vara en journalist, författare eller dokumentärfilmare. För bedragarna står mycket på spel, de behöver kanske ta in nya pengar till sina bolag men vill inte att de nya finansiärerna ska kunna googla sig fram till att den tilltänkta affärspartnern är en skojare.

Vore det inte för att det är en mycket allvarlig sak att hota medier i syfte att ändra sina publiceringar skulle man kunna skämta om att det ibland har känts som om Jönssonligan är inblandad. För det krävs inte mycket till research för att inse vem som egentligen ligger bakom dessa ”journalisters” parodiskt ledande frågor. Det ihärdiga tjatet om vilka våra källor är är inte frågor som en riktig journalist någonsin skulle få för sig att ställa.

En ”författare” hörde nyligen av sig upprepade gånger för att förmå en reporter att avslöja sina källor, eftersom han skrev en bok om ”näthat mot företagare”. Det var helt uppenbart ett beställningsjobb av den ”hatade” entreprenören ifråga (vi hade skrivit artiklar om vederbörandes svaga ekonomi, som byggde på offentliga handlingar). När den taktiken inte fungerade hörde en ”dokumentärfilmare” av sig i samma ärende. Namnet stämde också på en dokumentärfilmare med en imponerade wikipediasida. Det verkade alltså från början hyfsat trovärdigt. Dock torde det vara relativt ovanligt att en dokumentärfilmare slutar vara ”en fluga på väggen” och börja hota ansvariga utgivare om ta bort  gamla artiklar för att inte ”bli fälld i domstol”. Hoten skedde dessutom tillsammans med ena parten i ”dokumentären”. Jag har i alla fall aldrig sett en dokumentär med det upplägget.

Hur ska man då hantera låtsatsjournalisterna med påhittade uppdrag och meriter? Jag har valt att svara kortfattat och korrekt på deras frågor men inte ändra i några publiceringar. Mejlen från människorna som tackar för att bedragarna avslöjats i våra artiklar gör det ännu mer värt att stå på sig.

Hittills har det varit ganska lätt att avslöja skojarna med journalisthatten på. Jag hoppas att Jönssonligan inte blir skickligare, då blir det ännu svårare att klara och orka sålla bland alla som vill skriva om sin digitala mediehistoria. 

Jag vill kunna ha kvar ett hjärta för de människor, familjer och barn som faktiskt förtjänar en chans till.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies