Gå direkt till textinnehållet

Jag bytte ut vikariehjulet mot en traktor

Jag guppar fram i traktorn på väg ner mot containern, med svenska fjällen som ridå. Jag borde egentligen söka tjänster i karusellen för vikarierande journalister eller tacka ja till de reportererbjudanden som dykt upp. I stället har jag bestämt mig för att vara i Lappland och lära mig köra traktor Max, för att åka med sopor i ren Ester Blenda Nordström-anda.

En nyutexaminerad journalist som tackar nej till att få hålla sig kvar som reporter, men ja till säsongsarbete med dålig lön. Jag såg hur nyhetschefen funderade när jag meddelade detta. Tro det eller ej, men jag är säker på att det här är vägen till att bli den bästa journalist jag någonsin kunnat bli.

Förstå mig rätt. Jag älskar att jobba på en redaktion. Framför allt blir du som skribent tacksam över att få vara där, men jag tror att just den tacksamheten många gånger dödar nyfiken­heten på verkligheten. Fokuset på att hålla sig kvar i branschen blir så pass stor att det hämmar oss att tänka utanför boxen. 

Jag märkte snabbt att det jag och mina kollegor pratade om var hur länge vi skulle få vara kvar på redaktionen i fråga, inte vilka idéer vi hoppades genomföra där. Jag minns en konversation som satte fingret på den situation många unga journalister står inför.

”De när sig på dig tills du inte har något kvar att ge, sedan spottar de ut dig” sa en av mina kollegor om vikarietidens oändlighet. Hon var arg och sippade sedan på sin öl med en bestämd min.

Ölen tog slut och när jag kom hem satt orden kvar. De kommer tugga på mig och spotta ut mig. Inte ens värd att svälja. Hennes ord hängde med mig när jag bestämde mig för att kräla ut ur redaktionens jättegap, innan jag blev näringsfattig.

När jag skriver det här förbereder jag mig för att skriva om en ny plats och har precis börjat låta penna möta papper igen efter flera veckors paus. Det var längesen det gick sådan lång tid.

En röst i mitt huvud påminner mig titt som tätt om jobben jag borde söka. Då tar jag rösten tillbaka till skolsalen och försöker visa vad jag riskerar att tappa bort. ”Ge er ut i verkligheten” utbrast min lärare allt som oftast under lektionerna, men när du studerat klart till journalist kommer annat in. Läsarsiffror, snabba intervjuer på telefon och dagens agenda. Verkligheten försvinner mer än en gång.

Jag började hösten omringad av fjäll i brinnande färger och i möten med människor i städer jag aldrig varit i. Jag väljer att fortsätta samla perspektiv att spegla och påminner mig själv om att jag skriver för någon, inte för något vikariekontrakt. Jag pausar inte redaktionsvärlden för att jag inte vill vara i den, utan för att jag vill komma tillbaka oslagbart näringsrik. Rädslan för att bli utkastad ur hjulet behöver inte stå i centrum, för det handlar inte om att hålla sig kvar. Det handlar om att fortsätta ge sig ut, oavsett hur nykläckt du är. Ditt liv som journalist har ingen LAS-tid, för du har en livstid på dig att berätta. Det kan vara det bästa du gjort för din penna. Att samla på verkligheten, inte vikariat.

Lina Conrad Andersson är nyutbildad journalist.

Fler avsnitt
Fler videos