Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Malin Crona
redaktör, SVT Nyheter Stockholm

Instifta journalistpriset Guldsvabben!

Allting var förberett. Pressarna hade jobbat klart, webbpubliceringarna var gemensamt inställda klockan 05:00. Det var morgonen den 24 februari 2022.

Nej, det är ingen som minns det som dagen då den första artikeln i den tvärredaktionella granskningen Coronakuppen publicerades; det första avslöjandet i raden av vad som skulle visa sig vara ett omfattande bedrägeri mot svenska myndigheter med direkt koppling till kriminella nätverk.

I stället skulle de svarta krigsrubrikerna över Putins invasion av Ukraina komma att dominera de kommande veckorna.

Vi har alla varit med om det – Världens sämsta tajming.

Annons Annons

I dag har Ukrainakriget halkat längre ner på våra sajter. Samtidigt börjar gängens kopplingar till välfärdskriminalitet få allt större utrymme i spalterna.

Det får mig att fundera över om det bara var krigsutbrottet som gjorde att coronakuppen inte fick större uppmärksamhet den våren. Var vi helt enkelt för tidigt ute?

Då hade ännu ingen av de inblandade begärts häktade. Det skulle dröja ytterligare ett år. Då skulle också fler bolag med kopplingar till härvan, bland annat bolaget bakom Masarna Speedway, försättas i konkurs.

Eller banade vi vägen för en ny typ av granskning? Där vi förutsättningslöst följde ett pågående skede utan att invänta myndigheters agerande och beslut. Och på så sätt hittade pengarnas väg till kriminella nätverk där få andra just då letade.

Den som bryter ny mark får ofta leva med att det tar ett tag innan andra följer efter.

När jag och min kollega Lisa Svensson gjorde två Uppdrag granskning-program om våtmarker och torv hade vi ingen aning om att frågan två år senare skulle vara på allas läppar och så omtalad att de flesta glömt bort hur det hela startade.

De stora scoopen som avslöjar det som redan hänt har sin givna plats i historien. Likaså de avgörande händelsenyheterna.

Men det dagliga, enträgna jobbet som samhällets renhållare når mer sällan journalistikens finrum.

Låt mig därför slå ett slag för den grävande journalistikens oansenliga lillasyster – den svabbande journalistiken. För alla som inte kommer gå till historien, men som inte gett upp hoppet om att kunna bidra med fler perspektiv än de som redan satts på dagordningen.

Ett pris till dem som:

  • Envist följer upp om politiker ger myndigheter de resurser de behöver för att kunna använda de lagar som finns i stället för att bara ge tid och utrymme åt krav på nya lagar.
  • Läser remissvar och larmar om tänkbara konsekvenser.
  • Plöjer diarier och begär ut mejlloggar och kontoplaner i stället för att vänta på fullmäktigebeslut och budgetpresskonferenser.
  • Granskar de misstänkta konkurser som sällan utreds av Ekobrottsmyndigheten, vilket leder till att de inblandade kan fortsätta använda bolag som brottsverktyg.
  • Inte reflexmässigt ansvarsutkräver hur snabbt beslut om coronabidrag, elstöd och lagändringar verkställs utan bemödar sig om att ta reda på om besluten blir bra.
     

Det är hög tid att instifta journalistpriset Guldsvabben. Ett pris till det dagliga renhållningsarbete som görs landet runt på många av våra kämpande nisch- och lokalredaktioner. Ett pris som hyllar den förebyggande journalistiken, som förutser vad som komma skall.

Ett pris för oss som hellre håller rent hus än inväntar katastrofer.

Och för alla er andra som bär på traumatiska minnen av Världens sämsta tajming eller känner er bortglömda – varsågoda, kommentarsfältet är ert!