Krönika

Kjell Häglund Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.

Inga skäl att skryta

29 februari, 2012

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

”Aldrig att jag tänker låta dem vaccinera mina barn igen!” Vi var på biblioteket för ett par veckor sedan, dottern och jag, och kunde inte undgå det karska samtalet intill oss om Svenska Dagbladets uppmärksammade artikelserie om H1N1-vaccineringarna.

Min dotter, som avskydde de där sprutorna hon fick vintern 2009, frågade mig tyst: ”Vi kommer väl att vaccinera oss igen om vi behöver?”

Nu vet min nioåring precis varför vi torde vaccinera oss även vid nästa pandemilarm – hon vet att vi har en autoimmun sjukdom i familjen som gör att en influensa kan få mycket svåra konsekvenser. Så hon har också lärt sig om solidaritetstanken med vaccinering – att vi genom att vaccinera oss även hjälper till att skydda andra människor i riskgrupper.

Så det gladde mig att min dotter, när den där agiterade diskussionen intill oss stampade vidare på samma fläck om ”oskyldiga barn” och ”lurade föräldrar”, sökte mitt samförstånd med ett leende.

Under samma vecka förmörkades mitt Facebookflöde av en ström stenåldersargument emot vaccinering i stort, från föräldrar som tyckte att ”det känns friskare att ungarna får virus naturligt än med spruta” till ett slängigt påstående från en känd mediepersonlighet om att ”läkemedelslobbyn tvingade fram massvaccineringen”. Alla med två saker gemensamt: klasar av Svenskan-länkar och ”Gilla”-klick.

Samtidigt på Twitter var SvD:s redaktionschef Martin Jönsson eld och lågor över gensvaret och tackade läsare med glada tillrop till höger och vänster.

Men så började de svåra frågorna om artikelserien ställas honom.

SvD:s ledande vetenskapsreporter Inger Atterstam hade hånat Smittskyddsinstitutets (SMI) hållning att Sverige bäst jämförs med Norge och Danmark, och inte med Polen som Atterstam dragit fram – men varför påstod hon att SMI inte hade motiverat varför? Varför ignorerade hon SMI:s förklaring om närmast möjliga jämförbara metodik och mätetal?

”Läs vad Atterstam skriver om det”, svarstwittrade Martin Jönsson – och bifogade en länk till samma artikel som just hade ifrågasatts. Efter upprepningar av den obesvarade frågan blev det inga fler svar från Martin Jönsson.

Ytterligare kritiska twittrare och bloggare tog upp den mer övergripande ansvarsfrågan, och undrade om inte en så här ensidig och syndabocksjagande artikelserie riskerade att skapa en mer allmän opinion mot vaccinering på sikt? Vi var ju många som redan noterat hur en sådan populism börjat växa brett och högröstat under publiceringsveckan, och hur Jönsson sög i sig beröm även från rättshaveristiska antivaccinaktivister (som naturligtvis även flockades i hundratal för att jubla i SvD:s artikelkommentarer).

Absolut inte, menade Jönsson, artikelserien handlade endast om Pandemrix och massvaccinationen 2009. Ansvaret för det nya vaccinhatet lastades i princip över på sjukvårdspolitikerna och SMI.

Men känslan av otålighet i svaren på kritiken gick inte att ta miste på. Och till slut, i något som såg ut som frustration, twittrade Martin Jönsson ut den där länken han alltid viftar med i sådana situationer – till studien från JMG i Göteborg från 2010 som undersökte svenska nyhetsmediers bevakning av H1N1-pandemin och kom fram till att Svenska Dagbladet (läs: Inger Atterstam) var ”den enda avvikande rösten”.

Men JMG-studien värderade aldrig faktaunderlag eller journalistisk kvalitet i sig utan endast graden av ”ifrågasättande”. Om det fanns en omdömesbrist hos okritiska journalister så var Inger Atterstam minst lika obalanserad i sin kritiska hållning. Problemet med JMG-studien är att den omotiverat framhåller Atterstams svartvitt negativa positionering, inklusive hennes metodiska faktaförvrängningar (som när hon tryckte hårt på svininfluensans nedgång under september 2009 men förteg den lika tydliga uppgången i oktober), som något positivt – enbart för att den är ”kritisk”.

Här skär sig tyvärr ett hårdnackat journalistiskt förhållningssätt med ett vetenskapligt.

När Martin Jönsson flera gånger under artikelserien berömde Atterstam och hennes team för att ha ”grävt i månader” så var ju inte grävbegreppet i paritet med att ”forska” utan snarare med att ”jaga”, som i att fixera en fiende och låta allt utanför kikarsiktet försvinna, bli suddigt och ointressant. ”Grävt i månader” handlade snarare om en två år gammal uppgrävd stridsyxa.

Inger Atterstam, känd för svensk medicinjournalistiks mest aggressiva attacker på SMI, WHO, sjukvårdspolitiker och vaccinproducenter – föresatte hon sig verkligen att göra ansvarsfulla avvägningar i den här artikelserien? Gav hon läsarna ett korrekt underlag till sina slutsatser? Försäkrade hon sig om att vara objektivt värderande av sitt faktaunderlag?

Flera gånger upprepade tidningen att – ”som Svenska Dagbladet avslöjat”, ”som vår granskning visat” – endast sex dödsfall undveks genom massvaccineringen. Både Martin Jönsson och Inger Atterstam höll triumfatoriskt upp denna siffra som ett länge jagat och äntligen nedlagt jaktbyte. En banal siffra i en statlig rapport om kostnadseffektivitet som knappast hade krävt någon grävinsats för att få fram – däremot kom det snart, när siffran visat sig vara en känd underskattning byggd på ett svårundvikligt systemfel, att krävas ett antal kreativa spadtag för att ösa jord över sanningen.

Detta skedde i en fräckt förenklande fråga-svar-intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Inger Atterstam själv den 16 februari. En riktigt dryg dimridå där Atterstam benhårt höll fast vid ”6 räddade liv” som ”det enda vetenskapliga resultat som finns rapporterat” och anklagade SMI för att försöka ”rädda sitt eget skinn” genom att börja prata om ”60 räddade liv”.

”Var har SMI fått den siffran ifrån?” frågar SvD sin egen stjärnreporter, och Atterstam svarar ”ja, jag ställer mig frågan vad de har för belägg för det och vilket underlaget är”, fortsätter i hånfull ton med uttryck som ”det är ingen reda i detta”, och avslutar: ”Det här är ett utspel från Smittskyddsinstitutet för att försvara sig i stället för att medge att det här inte blev så bra.”

En smula märkligt, eftersom SMI gör exakt ett sådant medgivande i den skrivelse vars substans Atterstam vägrar kännas vid men vars budskap hon förringar.

Detta blir alltså slutsatsen från SvD till sina läsare, i vilken Atterstam leder siffran ”6 räddade liv” i bevis genom att hävda att den är ”officiell” (läs: artikelseriens raison d’etre) och kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Att siffran räknats fram av SMI själva anges inte i just denna summering, inte heller det faktum att Atterstam inte intresserat sig det minsta för hur SMI kom fram till den.

Desto mer stringent förklarar SMI båda beräkningarna i sin skrivelse. Man visar på att man redan från början konstaterade att den lägre siffran var underskattad eftersom prioriteringen av riskgrupperna, de mest smittokänsliga, av metodiktekniska skäl inte kunde tas med i underlaget den gången. Vilket dock inte sågs som något större problem då detta var en kostnadsberäkningsstudie och inte något som hade som vetenskapligt mål att uppskatta antalet räddade liv. För det senare krävs andra, noggrannare parametrar, som man också redogör för, och då blir ”60 räddade liv” en tillförlitligare uppskattning.

Men Atterstam ignorerar detta och väljer självsvåldigt, och utan någon annan logisk anledning än att vilja vinna en imaginär strid, att tro på en dementerad, vetenskapligt ogiltig siffra.

Den som läser SMI:s dementi (publicerad på www.smi.se) finner inte bara ett underlag för hur man räknat utan också ett självkritiskt underlag för fortsatt diskussion, där man inte minst medger misslyckandet i att även siffran 60 räddade liv är ”för liten” i relation till både vaccineringskostnaderna och de 150 fallen av narkolepsi. Man tar även upp det som Atterstam varit allra minst intresserad av att diskutera: tänkbara följder om man inte vaccinerat och om pandemin slagit lika hårt mot Sverige som mot andra länder.

Om man dessutom först läser denna i allra högsta grad självreflekterande skrivelse och sedan återvänder till Inger Atterstams inledande attack på smittskyddsexperna, som byggde på att hon begärt ut deras offentliga e-post under pandemin 2009, inser man att man blivit lurad på den riktiga debatten. Att Inger Atterstam skrivit sin text som om hon doppat en Don Quijote-lans i bläck när hon indignerat dramatiserade experternas engagerade korrespondens som vore den knäckta kryptogram från ett hemligt konspirationssällskap. Och hela frågan om sjukvårdsbelastningen, som egentligen är mer allvarlig än den avskilda frågan om ”antal räddade liv”, har knappt berörts överhuvudtaget av Inger Atterstam sedan hon började skriva om pandemin.

Självklart är det nödvändigt med kritiska analyser – journalistiska, vetenskapliga, politiska – av den nationella H1N1-vaccineringsinsatsen. Men då måste ju förutsättningslösheten vara viktigare än självrättfärdighet med facit i hand; respekten för osäkerhetsfaktorer och ödmjukheten inför kommande vaccineringsprojekt vara större än begäret att få drämma en grävspade i huvudet på både läsare och inbillade antagonister.

KJELL HÄGLUND