”I jakten på en tendens är det lätt att hamna fel”
Undrar vad en journalist ska göra inför toppmötet i Göteborg. Skriva om förberedelser och förhandssnack? Följa nedräkningen hos några aktivister från Trollhättan-Bollnäs-Bredäng, eller en grupp poliser. Ska man inte göra något förhands alls, för att undvika att fördjupa motsättningarna. Eller är det – avdelningen Eviga Frågor – jätteviktigt att vi lyfter på locket och talar öppet.
Undrar vad en journalist ska göra inför toppmötet i Göteborg. Skriva om förberedelser och förhandssnack? Följa nedräkningen hos några aktivister från Trollhättan-Bollnäs-Bredäng, eller en grupp poliser. Ska man inte göra något förhands alls, för att undvika att fördjupa motsättningarna. Eller är det – avdelningen Eviga Frågor – jätteviktigt att vi lyfter på locket och talar öppet.
Efteråt, om inte annat. Och internt, under en debatt på Publicistklubben.
För den som är van att orientera sig i rörelser med språkrör och program, är anti-EU-demonstrationerna en förvirrande historia. Ett har demonstranterna gemensamt; de blir illa behandlade av polisen. Man kanske kan säga att ordningsmakten har hjälpt till att svetsa samman det som tidigare var löst hopfogat.
bryt
På Expressens debattsida hittar jag ett anonymt inlägg, signerat ”Reclaim the City”. Expressen har namnen på dem som har skrivit artikeln. Det måste kännas tryggt för redaktionen. Ända tills nästa anonyma debattartikel kommer, signerad ”De enda sanna företrädarna för Reclaim the City”. Vad gör redaktionen då? Samlar ihop grupperna och ber dem komma igen när de har valt ordförande, vice, sekreterare och kassör.
Samt justeringsman!
Sociologen Margareta Popoola har skrivit ett mycket intressant bidrag i antologin ”Den delade staden – om segregation och etnicitet i stadsbygden”. Hon beskriver en studie som gjorts i ett bostadsområde i Malmö av två olika etniska grupper och deras kontakter med svenska myndigheter. Den grupp som nådde framgång var den som hade ett organisationsmönster som myndigheterna kände igen. I det ingick ”en viss hierarkisering, språkrör (manligt) och människor som kan föra talan för fler än sig själva”.
Tryggt och bekant.
bryt
Det är inte bara myndigheter som vill kunna känna igen sig, utan också medierna. Det är svårt att göra reportage om en rörelse som består av många olika huvuden (och vissa som inte verkar ha något huvud alls). Vad ska den stackars programledaren för Studio Ett göra om ingen Representant finns, bara ett par hundra olika röster som inte ens har ett manifest? Och inte blir det lättare när representanten väl dyker upp, om själva rörelsen är alldeles ny och av nätverks-glokal typ. Hur ska man veta vad den har för spridning, och hur stor betydelse den har/kan få. Ska man bjuda in de oknullade fittorna, jag menar Unfucked Pussy-rörelsen (håll med om att det låter bättre på engelska) och satsa på att de har något att säga i morgonprogrammets soffa. Risken finns att det dyker upp ett par tjejer vars huvudsakliga budskap är att Ernst Billgren än jäääävligt övervärderad, liksom.
bryt
I jakten på en tendens är det lätt att hamna fel, alla tecken pekar i olika riktningar. Poliserna har levt ut sin frustration genom att slå och banka och bussa iväg demonstranter, utan någon urskiljning. Drygt 1 000 poliser har kallats till Göteborg – det är arbetskrävande att verka i en fragmentiserad tid.
Det kommer att behövas väldigt många journalister, flera från varje nyhetsredaktion, för att bevaka både toppmötet och demonstrationerna. Och hur den enskilde reportern än bär sig åt, kommer han eller hon bara att kunna rapportera en liten skärva av händelserna till redaktionen. Där ska någon som förväntas ha överblick försöka pussla ihop skärvorna till en helhet.
Ber att få önska lycka till.
