Hotfull mediebild av unga svarta

Satirmästaren Jon Stewart rabblar i sin Daily Show namnen på alla svarta som dödats de senaste åren av vita i polisuniform.

Han talar om systemets systematiska orättvisa och gör narr av Fox News som kastar om rollerna och framställer obeväpnade svarta ungdomar som gärningsmän och poliser som offer i en välregisserad cirkus. Fox News uppmanar svarta att göra upp med sin offermentalitet. ”Skriv en drömdagbok i stället”, raljerar Jon Stewart.

I gryningen tar jag tunnelbanan förbi Harlem mot Washington Heights. Vid entrén till mellanstadieskolan KIPP (Knowledge is Power Program) visar jag id-kort för polisen och hastar in till den dagliga morgonsamlingen vid 07.25.

Annons

I aulan sitter 299 barn inför den samlade lärarkåren. Förlängda skoldagar och skolår ger fattiga barn fördelar. Från morgonsamlingen till utringningen vid 17.00 visar lärarna en osviklig tro på barnens potential och förmåga att växa, lära och briljera.

Daniel Swersky är en 34-årig judisk man som undervisat på skolan de senaste tio åren och nu blivit rektor. Han har aldrig haft en vit elev. Han var med i ”Teach for America”-programmet som utbildar passionerade lärare som tror på skolans transformativa funktion och mission.

Swerskys kontor är ett öppet hörn mitt i korridoren. Här hänger tackbrev vid sidan av familjebilder.

Skolans färgglada väggar är tapetserade med Maya Angelous och Muhammed Alis visdomsord och barnens drömdagböcker i form av flygande fjärilar. Shaline vill bli lärare, Josmely drömmer om rap-karriär och Anaya hyser läkardrömmar.

Dagens morgonsamling handlar om migration och mediebilder. ”Hur många här är eller har föräldrar som är immigranter?” frågar de. Alla barnen räcker upp händerna. ”Vi är alla invandrare. Det här landet är byggt på invandrarnas ryggar”, konstaterar fröken Bautista.

Snart diskuteras mediebilden av dödskjutningen i Ferguson. Den vita polisens sex skott i en svart, ung, obeväpnad kropp.

Det värsta är inte att det var en överraskning utan att det inte var en överraskning. Att det inte längre handlar om isolerade händelser eller olycksfall i arbetet. Att många resignerat över ett rasistiskt rättsystem.
I ett tidningsklipp eleverna läst står det: ”Det handlar inte längre om polisbrutalitet. Det handlar om polisens folkmord på unga svarta amerikaner”.

Eleverna förbryllas över valet av de hotfulla bilderna som medierna kablar ut. Trots att den dödade Michael Browns twitterkonto flödade av fotografier där han skrattar på sin skolavslutning och ser fram emot college.

När lärarna formulerat sig utan förskönande omskrivningar eller skonsamt sockrade sanningar får eleverna skriva fritt.

”Jag är svart och jag räknas”, skriver en svart pojke på sitt vita papper.

”Ungarna lär sig att deras liv inte räknas. Att deras liv bara är en kula från att bli en hashtag på ännu ett förlorat liv. Polisen har ett perceptionsproblem. De ser inte en svart pojke som en bror. De ser honom som en brottsling. En fiende”, viskar Swersky och berättar om föräldrar som fruktar för sina barns liv.

I förhöret säger polismannen Wilson att Brown kom emot honom ”som en demon”. Demoniseringen. Den skräckinjagande fantombilden som stalkar vita fantasier. Som avhumaniserar svarta och gör dem till rörliga hotbilder.

Ferguson handlar inte bara om färgad förbittring mot ett system som låter en vit polis sätta sex kulor i en ung, svart kropp utan konsekvenser. Det är inte svart raseri vi ser just nu. Det är vit vrede. Den som inte behöver springa gatlopp, krossa rutor eller bränna bilar. Den som har tillgång till makten och medierna, finanserna, förmånerna och rättvisan.

Jag pusslar ihop barnens röster med mediernas motsägelsefulla bevakning. På en lapp i skolkorridoren har någon skrivit: ”Det är vår skyldighet att kämpa för vår frihet. Det är vår skyldighet att vinna. Vi måste älska och stötta varandra. Vi har ingenting annat att förlora än våra kedjor”.