Grannens yttrandefrihet inte lika viktig som den egna
Sverige brukar få högt betyg i demokrati, i alla internationella jämförelser. Vi har fri press, politiska fri- och rättigheter, och är ett rättssamhälle med låg korruption. Men det innebär inte att svenskarna lever som de lär. Vi missunnar våra grannar demokratiska rättigheter, visar ny dyster forskning.
En av årets ögonöppnare var SOM-institutets rapport ”Du sköra nya värld”. SOM-institutet vid Göteborgs universitet är duktiga på att mäta vad svenskarna tycker om det ena eller andra. Om förtroendet för pressen ökar eller minskar är SOM-arna där med måttstickan.
Under många år har SOM låtit svenskarna sätta betyg på sig själva, och i egna ögon har vi varit mest demokratiska i världen. Men i år vände två Uppsalaforskare, Sten Widemalm och Thomas Persson, lite på frågorna, och fick helt andra resultat. Vi är inte så toleranta som vi tror.
Långt ifrån alla hyllar Voltaires gamla devis: ”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. I Sverige är det tvärtom. Alltför många av oss är beredda att strypa vår grannes yttrandefrihet, demonstrationsrätt eller rätten att ställa upp i fria val. Och allt fler tycker också att de inte törs säga öppet vad de anser om saker och ting. Rapporten har titeln ”Politisk tolerans och självcensur i orostider”.
De som svarade på enkäten fick inte som tidigare välja mellan positivt laddade ord för demokrati, utan manades istället att tänka negativt. De fick lista vilka grupper de ogillade mest. När forskarna valde ut grupper undvek de extremism. Allas åsikter rymdes inom demokratins ramar.
Nästan alla ogillar vi ju någon grupp som vi inte själva tillhör. Sverigedemokrater är inte omtyckta bland åsiktsmotståndare, inte heller vaccinskeptiker. Bland partierna är det MP och SD som är sämst tålda. Klimatförnekare och miljöpartister ogillas av ungefär lika många, runt sex procent. Andra gillar inte muslimer, romer, veganer eller – karlar.
Att människor ogillar grupper är inget nytt, men enligt rapporten nöjer vi oss inte med att avsky, utan är beredda att dra in de ogillade gruppernas rätt att yttra sig fritt! Vi missförstår demokratin och tycker inte att de vi ogillar ska få demonstrera, debattera eller utnyttja sin lagstadgade rätt att som medborgare ställa upp i val och kunna väljas till riksdagen.
Mest intoleranta är Sverigedemokraterna själva, tätt följda av Socialdemokrater. Inte oväntat är lågutbildade mer intoleranta än högutbildade, och äldre mer än yngre. Kvinnor är mer intoleranta än män.
Rapportens kärna är den oroväckande kombinationen av oginhet och självömkan, att så många svarande samtidigt missunnar grannarna deras demokratiska rättigheter, och anser att de själva inte vågar använda sin egen yttrandefrihet, utan hellre väljer självcensur. Varifrån kommer denna förgiftade tystnad?
Någon enkel förklaring finns inte. Här samverkar tonen på sociala medier, ”den affektiva polariseringen” i samhället som helhet, bristande utbildning och insikter i demokratins idé.
Utan att bli alarmistisk kan man i konstatera att här finns hur mycket som helst att göra för journalister av alla slag, i alla medier. Frågorna om yttrandefrihet, självcensur och grundläggande demokratiska rättigheter är inga abstrakta honnörsord. Det är frågor som går att omsätta i konkreta berättelser: om mobbning, om vem som tystar vem, om korruption. Eller omvänt, berättelser med goda exempel, om människor som använt sina rättigheter och påverkat sin vardag, människor som övervunnit självcensuren och vågar sjunga ut. Låt oss hoppas på ett Gott nytt år i detta ämne.
Fotnot: Rapporten ”Politisk tolerans och självcensur i orostider” finns här.
