Krönika

Lisa Bjurwald frilansjournalist & författare
skicka e-post rss

Fortsätt granska pandemin även efter den akuta krisen

16 december, 2020

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Håll i och håll ut, så har mantrat från myndigheterna lydit detta pandemiår, och det får vi journalister också försöka intala oss själva i vår yrkesutövning.

I början av det nya året drar den svenska massvaccineringen igång, redan den 8 december fick 90-åriga Margaret Keenan från Coventry den första sprutan i Storbritannien – men coronapandemin kommer fortsätta att prägla nyhetsbevakningen för en lång tid framöver.

Når regionernas vaccinering upp till regeringens uttalade målsättning att alla svenskar oberoende av geografisk tillhörighet ska få samma goda vård? Kommer några allvarliga biverkningar att visa sig? Själv sitter jag i skrivande stund och intervjuar riskgrupper vars medicinska tillstånd gör att de kanske inte bör ta vaccinet alls, eller kan förvänta sig en sämre effekt. Bara på vaccinområdet finns med andra ord en uppsjö viktiga frågor att sätta pennorna i.

Flera duktiga journalistkollegor insjuknade i våras och några har fortfarande inte blivit friska nog att kunna återgå till sina arbeten. Grävprojekt har blivit avbrutna, deadline fått skjutas upp gång på gång. Det är inte svårt att förstå ångesten över att aldrig bli riktigt frisk, eller oron över att tillståndet ska kvarstå (journalistiken är också ett stressigt fält och inte optimalt för återhämtning).

Tusentals andra svenskar har också drabbats av så kallad långtidscovid. Men de är fortfarande ganska osynliga i medierna, och även här finns alltså mycket att granska. Vilka behandlingar fungerar, hur gör man som drabbad om man inte orkar gå i skolan eller arbeta, vad händer med sjukersättningen? Finns det fortfarande de som får sina symptom avfärdade som “ångest” av läkarna? Här kan man tänka sig allt från stora reportage till personporträtt till dokumentärer.

Många svenska journalister, inte minst tv-team på lokala såväl som nationella redaktioner har gjort starka insatser för att skildra vårdpersonalens vardag under pandemin. Också på den fronten finns mycket kvar att följa upp. I sociala medier flaggar fackförbund och enskilda vårdanställda för att de inte fått varken utlovad ledighet eller ersättning. Det finns en stor oro för att arbetsgivarna bara vill fortsätta köra på – men liksom för de långtidssjuka är återhämtning central för att kunna fortsätta arbeta, utan att riskera sin psykiska och fysiska hälsa.

“Det ska bli så skönt när det här …. året är över och man får skriva om annat,” messade en slutkörd journalistbekant (med borttagna svordomar innan “året”) strax innan Lucia. Vi egenanställda som kunnat välja vad vi bevakat har det troligtvis lättare än fast anställda som beordrats ut på jobb efter jobb, men också att skriva om exempelvis en man som förlorat hustru och ofött barn i covid sätter sig som små taggar i journalisthjärtat. Ändå finns viljan att fortsätta granska kvar. Och nyfikenheten att följa upp: Vad hände sedan? Hur mår den kvarlämnade maken nu? Hur mår den där stressade akutläkaren vi intervjuade på SÖS, ett helt år efter pandemiutbrottet?

Därför får vi alla hålla i och hålla ut. Vårt uppdrag att berätta sanningen och hitta de underrapporterade vinklarna och berättelserna kvarstår, även när den mest akuta fasen av en kris är över.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies