Gå direkt till textinnehållet

Fortbildning är inget som man får på köpet

En veckas ”inspirationsresa” går att dra av i deklarationen. Den resa jag skulle vilja göra, vore en vecka på ett universitetet eller en högskola – i Bologna, Malmö eller Calcutta, till exempel. Tänk att få tillträde till de föreläsningar som verkar intressanta, eller att bara åka ospecificerat och låta slumpen bestämma vilket ämne man ska lära sig mer om.

En veckas ”inspirationsresa” går att dra av i deklarationen. Den resa jag skulle vilja göra, vore en vecka på ett universitetet eller en högskola – i Bologna, Malmö eller Calcutta, till exempel. Tänk att få tillträde till de föreläsningar som verkar intressanta, eller att bara åka ospecificerat och låta slumpen bestämma vilket ämne man ska lära sig mer om.

Journalister skriver artiklar om kraven som det nya arbetslivet ställer, behovet av kompetensutveckling, men precis som så mycket annat man rapporterar om, verkar det gälla ANDRA. (Varför ska förresten något som är roligt – att lära sig nya saker – låta som en bestraffning? Kvinnor som går kvällskurser och studiecirklar ser sig inte som dömda till livslångt lärande, utan möjlighet till benådning).

Pressinstitutet berättar att de får jobba hårt med sin marknadsföring även om kurserna inte är mer än en eller två dagar. För journalister kommer det dagliga arbetet i första rummet (och andra, och tredje, och så vidare). Träffar en kollega på ett seminarium, det äger rum ett par timmar på en eftermiddag och hennes chef har uppmuntrat henne att gå dit. Ändå ser hon urskuldrande ut och säger ”jag har smitit från jobbet”. Fortbildning är en lyx som man skäms över att ägna sig åt på arbetstid, ungefär som att bada örtbad eller få ansiktsbehandling. Det gäller dock inte datakurser. De är lite speciella, för dem behöver man inte ”smita” iväg på. Antagligen beror det på att de är så tråkiga.

Ur den synvinkeln är det en lättnad att vara frilansjournalist. Man behöver inte sitta av en enda datakurs. Och så slipper man motivera inför en chef varför man ena året är tvungen att läsa tre poäng ”Convergence – the changing telecommunications market” och nästa år behöver en tvåveckorskurs i stand up comedy. De förhandlingarna får man föra med sig själv, sin plånbok och sin almanacka och det kan vara nog så tufft.

Men det stora motståndet mot vidareutbildning kommer inte från journalisterna själva. Åtminstone om man ska döma av anmälningarna till Fojo. Det är pinsamt för journalistkåren att det ska vara så svårt att bli antagen till kurserna, så bara de mest ”behjärtansvärda” kan komma i fråga. Står mig så dåligt i den konkurrensen att det inte är någon idé att söka de närmaste 15 åren.

I stället har jag gått korta kurser på universitetet och bidragit till att dra ner statistiken över genomströmningen av studenter. Har inte brytt mig om att ta poäng alla gånger, utan bara gått på föreläsningar och seminarier och försökt lära mig nya saker genom att diskutera med människor som har annan yrkesbakgrund.

Man kan lura sig själv att fortbildning är något man får på köpet, genom att arbeta. Fast jag vet inte hur mycket kunskap det ger att snabbplöja en forskningsrapport (eller rättare sagt sammanfattningen) om ett ämne man inte känner till, göra en kort intervju och hitta ett ”case” att skriva om.

Jag antar att en vidareutbildning ska vara garanterat nyttig och leda till en omedelbar produktivitetsökning för att räknas som bra. Fast de kurser som givit mig mest, har lett till att jag har skrotat en hel del reportageidéer. Vid närmare granskning var de inte bra. Att själv lära sig se det, är att vårda sin yrkesstolthet.

Fler avsnitt
Fler videos