Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ulrika Knutson
Frilansjournalist

Fattigt att Corren inte anser sig ha råd med kulturredaktion

Corren lägger ner sin kulturredaktion. Först trodde jag att det var ett skämt, fullt värdigt Östgöta Correspondentens grundare 1838, satirikern Henrik Bernhard Palmaer. Han som blev glad när han stötte på en ”riktigt gedigen, formfulländad dumhet”.

Men det var inget skämt, utan blodigt allvar, för att spara in ett par reportertjänster. Jag tror att det är kortsynt. Det tyder också på dålig tajming att lägga ner kulturen i tider när kulturlivet för första gången på länge står inför allvarliga hot. Corren ges ut i Linköping, och grannstaden Norrköping funderar som bäst på att skrota den kommunala kulturpolitiken helt och hållet. Vem säger att Linköping inte går samma väg?

Corren är tyvärr inte ensam om att behandla kultursidorna snävt. Bonnierägda Hälsingetidningar plockade bort sina lokala kulturredaktörer, och många andra tidningar drar ner på det lokala och satsar i stället på syndikerat byråmaterial, producerat i Stockholm. Rösterna blir färre och tråkigare. Det är inte rösternas fel, utan bristen på sammanhang, eroderingen av redaktionell kultur. När de redaktionella samtalen tystnar går något värdefullt förlorat.

Ända sedan Palmaers dagar har dagspressen blandat nyheter, kultur och politik, skvaller och annonser. Murvlar och skönandar har käbblat inbördes, men tillsammans strävat efter att göra en bra tidning. En bra tidning är både avslöjande och analyserande, den fångar det dagsaktuella men kan också ge ett historiskt perspektiv. Den har plats både för grävare och stilister. Som Palmaer sa: ”Ett infall bör vara som en vildes pil, udden doppad i gift och skaftet skimrande av brokiga fjädrar”.  

Själv slog Palmaer igenom i Hiertas Aftonbladet, men hade så svårt med lämningarna att han fick sparken. Palmaer var ogudaktigt lat, tyckte Hierta. Palmaer försvarade sig med att han ”hellre ville kallas lat än dum”. Han var perfektionist, vilket journalister förstås inte har råd med.

Palmaer blev chefredaktör av tvång, men Östgöta Correspondenten blev snart en av landets mest citerade tidningar. Palmaer var vänsterliberal och gisslade högern och kung Oscar I. Monarkin, brännvinsfrågan och det efterblivna Sverige har han skildrat i en klassisk vers:

Kung Oskar sitter på Stockholms slott
Och nickar och nickar och nickar;
Kring honom står hans försupna folk
Och hickar och hickar och hickar.

Ingen smickrande självbild av de dumma svenskarna, korkade igår och korkade idag. För det är ett fattigdomsbevis att en stor tidning som Corren inte längre anser sig ha råd med en kommenterande kulturavdelning, med mandat att uppmuntra och bjuda in till lokal kulturdebatt. Correns redaktion menar säkert att de behåller sina debattsidor, men en bra kulturdebatt kräver kulturell kompetens bakom kulissen.

Lägg därtill att Corren ges ut i Linköping, en av landets viktiga universitetsstäder. Vad betyder det för Linköpings universitet att Corren lägger ner kulturredaktionen? 

Pressens kriser är inte bara journalisternas huvudvärk. De ligger också i universitetens intresse. Ingår inte forskaren i den bildade allmänheten? Hur förhåller sig universiteten till det faktum att redaktionerna som fristående intellektuella miljöer rustas ner? Det är förbluffande tyst, både från akademien och från politiken. Alla förlorar på att det demokratiska samtalet tystnar.

Som Palmaer sa, med adress till alla träskallar:

”Riv dig inte i huvudet, du kan få stickor i fingrarna”.
 

Fler videos
Fler avsnitt