Gå direkt till textinnehållet
Annika Hamrud
frilansjournalist

EU-bevakningen blev roligare

Valet till EU-parlamentet 2014 visade sig vara det Europaval då svenska medier slutade att rapportera som om valet var en folkomröstning för eller mot EU. Då blev det genast roligare.

Bevakningen inleddes något tvekande. Känslan är att man egentligen inte hade planerat att satsa så stort. SVT grundande med program av behövlig utbildningskaraktär – Kodjo Akolor skickades ut för att ta reda på hur EU fungerar. Men sedan när det verkligen hände saker valde SVT att sända ett datingprogram i stället för debatten mellan ordförandekandidaterna i parlamentet.

I början var medierna inte riktigt säkra på om det var EU-valet eller riksdagsvalet som skulle bevakas. Denna känsla förstärktes av att TV just kört en serie psykologintervjuer med partiledarna och sedan sände en partiledardebatt som inte tog upp EU-frågan. Men sedan lossnade det. Och vi kunde märka att EU-parlamentets makt blivit större och att det finns konkreta sakfrågor som ska diskuteras med väljarna inför valet. Särskilt kunde man se det på kvälltidningarnas webb-TV-redaktioner där EU-debatten fyllde sändningarna hela sista veckan.

Kanske kommer vi minnas valet som Fi-valet eftersom Feministiskt initiativ tog sig in i parlamentet. Uppstickare som lyckas ta sig in i lagstiftande församlingar brukar ofta förklaras med medieuppmärksamhet. Men Fi-vinsten hade väldigt lite med mediebevakningen att göra. Tvärtom tog det lång tid innan de etablerade medierna uppmärksammade den våg av feminism som gått över landet och som i kombination med ett starkt anti-SD-engagemang skickade Soraya Post till Bryssel. En våg som kanske ändå hade med medierna att göra, men då mer indirekt. Belinda Olssons teveserie om ifall feminismen spårat ur fick definitivt många kvinnor att engagera sig.

En del hävdar att Fi inte granskades och att de därför gynnades. Men i samband med EU-val har granskning aldrig varit betydande. I vissa fall var det tyvärr snarare medierna som behövde granskas eftersom man inte hade så god koll. Sorgligast visade det sig i Svenska dagbladet som hade flera fel i sin genomgång av partierna dagen före valet.

SD fick mycket uppmärksamhet, men trolig anledning till partiets framgång är nog snarare deras fokus på tiggarna än någonting som bevakades av medierna. Om något så var det Fi som vann på mediernas bevakning av den starka mobiliseringen av SD-motstånd och antirasism. Sympatin att rösta på MR-aktivisten Soraya Post kan också ha påverkats av den uppmärksamhet som landets romer fått efter att DN avslöjade Malmöpolisens så kallade romregister.

I slutskedet kom mediebevakningen att handla om billig dansk fläskfilé, en debatt som triggades av en artikelserie i Göteborgs-Posten om MRSA och överanvändning av antibiotika. Uppmärksamheten fick nästan alla kandidater att låta sig fotograferas med griskulting. Fokus på grisarnas väl och ve gynnade såväl Centern som Miljöpartiet, trots att deras toppkandidat inte behärskade frågan. Även om Marit Paulsen alltid vinner på att djurhanteringen kommer upp på agendan.

Det blir upp till forskarna att bedöma hur medierna påverkade valresultatet. Men jag vill nog ändå mena att den största påverkan handlar om det som inte gjorts: Piratpartiet trillade ur parlamentet på grund av svenska mediers förbluffande ointresse för massövervakningen, NSA-skandalen och Edward Snowden.

En förhoppning är förstås nu att redaktionerna insett att läsare och tittare är intresserade av EU och ökar på den ofta närapå obefintliga bevakningen så att vi slipper vänta till valet om fem år tills vi får höra om vad som sker i EU-parlamentet igen. Hur kommer det att gå för Soraya Post och kommer SD att medverka till att det bildas en högerextrem grupp? Om bevakningen nu sjunker tillbaka till normalläge är det inte säkert att vi får veta något om detta.

– – –

PS. Hur kommer det sig att man i public service måste vara neutral när det gäller Sverigedemokraterna men kan kalla motsvarande partier i andra länder för rasister, antisemiter och extrema utan att någon blinkar? Under valvakan i SVT menade Erika Bjerström att Nationella fronten och Ukip sprider rasistiska uttalanden hela tiden och deklarerade att Marine Le Pen är antisemit. Betyder detta att Nationella fronten och Ukip i så fall är radikalt annorlunda SD? Jag skulle vilja hävda att skillnaden mellan dessa partier är marginell, men att de flesta ser grannländers högerpopulister som betydligt mer extrema än sina egna.

 

Fler avsnitt
Fler videos