Krönika

Annika Hamrud frilansjournalist
skicka e-post rss

EU-bevakningen blev roligare

26 maj, 2014

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Valet till EU-parlamentet 2014 visade sig vara det Europaval då svenska medier slutade att rapportera som om valet var en folkomröstning för eller mot EU. Då blev det genast roligare.

Bevakningen inleddes något tvekande. Känslan är att man egentligen inte hade planerat att satsa så stort. SVT grundande med program av behövlig utbildningskaraktär – Kodjo Akolor skickades ut för att ta reda på hur EU fungerar. Men sedan när det verkligen hände saker valde SVT att sända ett datingprogram i stället för debatten mellan ordförandekandidaterna i parlamentet.

I början var medierna inte riktigt säkra på om det var EU-valet eller riksdagsvalet som skulle bevakas. Denna känsla förstärktes av att TV just kört en serie psykologintervjuer med partiledarna och sedan sände en partiledardebatt som inte tog upp EU-frågan. Men sedan lossnade det. Och vi kunde märka att EU-parlamentets makt blivit större och att det finns konkreta sakfrågor som ska diskuteras med väljarna inför valet. Särskilt kunde man se det på kvälltidningarnas webb-TV-redaktioner där EU-debatten fyllde sändningarna hela sista veckan.

Kanske kommer vi minnas valet som Fi-valet eftersom Feministiskt initiativ tog sig in i parlamentet. Uppstickare som lyckas ta sig in i lagstiftande församlingar brukar ofta förklaras med medieuppmärksamhet. Men Fi-vinsten hade väldigt lite med mediebevakningen att göra. Tvärtom tog det lång tid innan de etablerade medierna uppmärksammade den våg av feminism som gått över landet och som i kombination med ett starkt anti-SD-engagemang skickade Soraya Post till Bryssel. En våg som kanske ändå hade med medierna att göra, men då mer indirekt. Belinda Olssons teveserie om ifall feminismen spårat ur fick definitivt många kvinnor att engagera sig.

En del hävdar att Fi inte granskades och att de därför gynnades. Men i samband med EU-val har granskning aldrig varit betydande. I vissa fall var det tyvärr snarare medierna som behövde granskas eftersom man inte hade så god koll. Sorgligast visade det sig i Svenska dagbladet som hade flera fel i sin genomgång av partierna dagen före valet.

SD fick mycket uppmärksamhet, men trolig anledning till partiets framgång är nog snarare deras fokus på tiggarna än någonting som bevakades av medierna. Om något så var det Fi som vann på mediernas bevakning av den starka mobiliseringen av SD-motstånd och antirasism. Sympatin att rösta på MR-aktivisten Soraya Post kan också ha påverkats av den uppmärksamhet som landets romer fått efter att DN avslöjade Malmöpolisens så kallade romregister.

I slutskedet kom mediebevakningen att handla om billig dansk fläskfilé, en debatt som triggades av en artikelserie i Göteborgs-Posten om MRSA och överanvändning av antibiotika. Uppmärksamheten fick nästan alla kandidater att låta sig fotograferas med griskulting. Fokus på grisarnas väl och ve gynnade såväl Centern som Miljöpartiet, trots att deras toppkandidat inte behärskade frågan. Även om Marit Paulsen alltid vinner på att djurhanteringen kommer upp på agendan.

Det blir upp till forskarna att bedöma hur medierna påverkade valresultatet. Men jag vill nog ändå mena att den största påverkan handlar om det som inte gjorts: Piratpartiet trillade ur parlamentet på grund av svenska mediers förbluffande ointresse för massövervakningen, NSA-skandalen och Edward Snowden.

En förhoppning är förstås nu att redaktionerna insett att läsare och tittare är intresserade av EU och ökar på den ofta närapå obefintliga bevakningen så att vi slipper vänta till valet om fem år tills vi får höra om vad som sker i EU-parlamentet igen. Hur kommer det att gå för Soraya Post och kommer SD att medverka till att det bildas en högerextrem grupp? Om bevakningen nu sjunker tillbaka till normalläge är det inte säkert att vi får veta något om detta.

- - -

PS. Hur kommer det sig att man i public service måste vara neutral när det gäller Sverigedemokraterna men kan kalla motsvarande partier i andra länder för rasister, antisemiter och extrema utan att någon blinkar? Under valvakan i SVT menade Erika Bjerström att Nationella fronten och Ukip sprider rasistiska uttalanden hela tiden och deklarerade att Marine Le Pen är antisemit. Betyder detta att Nationella fronten och Ukip i så fall är radikalt annorlunda SD? Jag skulle vilja hävda att skillnaden mellan dessa partier är marginell, men att de flesta ser grannländers högerpopulister som betydligt mer extrema än sina egna.

 

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Lennart tis, 2014-05-27 09:55

"Men Fi-vinsten hade väldigt lite med mediebevakningen att göra". Jaså, verkligen? Vi som har tid och lust att titta/lyssna på TV/Radio har ju fått uppleva en exempellös rapportering av just Fi. Inte en kritisk fråga, aldrig en kritisk kommentar och en obefintlig granskning av partiets ledande kandidater. Soraya Post vill t ex avskaffa försvaret: "Jag tror att om man får bort gränserna så är det inte så mycket att bråka om". Här är stollighetsfaktorn minst lika hög som hos SD. Men i Ekot, Studio Ett, Rapport och Aktuellt var det bara gulligull.

Inlagt av Ralf mån, 2014-06-02 12:19

"PS. Hur kommer det sig att man i public service måste vara neutral när det gäller Sverigedemokraterna men kan kalla motsvarande partier i andra länder för rasister, antisemiter och extrema utan att någon blinkar?"

Svårt att svara på, men rent generellt är väl behovet av objektivitet mindre desto längre "hemifrån" man kommer. Dessutom räknas väl inte svensk public service som public service för t ex tyskarna eller engelsmännen...men du har en poäng, det är god träning att agera objektivt i public service oansett.

Inlagt av kerstin hallert tors, 2014-06-05 13:13

Mediernas engagemang i EU-valrörelsen framställs som vore det ett
svenskt fenomen som om det vore ointressant att engagemanget är vad det är: en stark och enad europeisk mediemanifestation.
Också utanför Sverige kändes nämligen det iskalla draget från avgrunden på redaktionerna vad gäller konsekvenserna för EU-parlamentet med populistpartiernas framväxt.
Följden blev en bevakning som i land efter land var en mediernas uppslutning för demokratin. Värt att komma ihåg.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Hatad

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies