Ett förslag till förbättringav pressetiken
Enligt vårt nuvarande pressetiska regelsystem är det i praktiken tillåtet att medialt förhandsdöma misstänkta. Även de mest vidlyftiga och fantasifulla skildringar av den misstänktes skuld kan passera utan pressetisk anmärkning. Listan på personer som har dömts i medierna men därefter friats i domstol är lång. Listan på personer som dömts i medierna och därför också dömts i domstol är okänd.
Enligt vårt nuvarande pressetiska regelsystem är det i praktiken tillåtet att medialt förhandsdöma misstänkta. Även de mest vidlyftiga och fantasifulla skildringar av den misstänktes skuld kan passera utan pressetisk anmärkning. Listan på personer som har dömts i medierna men därefter friats i domstol är lång. Listan på personer som dömts i medierna och därför också dömts i domstol är okänd.
Detta borde vara ett bekymmer för alla som berörs av pressetiska problem och inte bara för rättsvårdande myndigheter och advokater som håller på att tappa tålamodet och hotar med lagstiftning, vilket är begripligt att de gör. Det skrivs mer om kriminalitet än politik i våra medier och skälet till det är inte tidningsutgivarnas omsorg om medborgarnas rätt att vara informerad i väsentliga frågor. Skälet är kommersiellt och därav frestelsen att överdriva, dramatisera och vara ”först” innan man vet något (jämför senaste spionaffär), särskilt som risken för efterföljande kritik är låg.
Under senaste verksamhetsår i Pressens opinionsnämnd prövades bara ett fall där en tidning utpekat en person som skyldig till brott med en förundersökning som underlag. Den utpekade var emellertid oskyldig. En oenig nämnd friade.
Den paragraf 14 i de pressetiska reglerna som kommer närmast i fråga är nämligen formulerad som en allmän truism: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fallande dom inte föreligger.”
Visst, tänk på det. PO lär aldrig kunna bevisa att ni inte tänkte, varför risken att prickas i PON för denna försyndelse i praktiken blir obefintlig.
Därför har jag föreslagit en, som jag inbillade mig, både förtydligande och okontroversiell formulering för att förbättra pressetiken: ”Spekulera inte i skuldfrågan under pågående brottsutredning.”
Det var svårt att se hur ens de mest förhärdade kriminalreportrar skulle gå till attack mot detta förslag. Ty vad skulle de säga? Jo alltså lite måste vi väl få hitta på? Om man känner på sig att den misstänkte är skyldig och polisen säger att det nog är så, ska man inte få skriva det? Man måste ju få vara först med nyheter, väl?
Nej, så ser nu invändningarna inte ut, även om de då varit rakare och hederligare. I stället tycks motargumentationen vila enbart på hyckleri och avsiktliga missförstånd.
Den ena varianten är allmänna fraser från middagstal, som vi kan hoppa över. Den andra varianten är fasansfulla beskrivningar av vilket oerhört hot mot journalistiken det vore att begränsa den nuvarande spekulationsfriheten. Det vore ”en otänkbar journalistisk hållning”, enligt vad fem kriminalreportrar anmälde i DN. Då skulle vi inte kunna skriva om brott alls, ty då skulle vi tvingas ”låta polisen jobba ostört och stå med mössan i hand” och vi skulle sjunka ner i ”passivitet och självcensur”, allmänheten skulle ”inte få veta om den misstänkte misshandlades” och för övrigt befinner sig vi svenska kriminalreportrar ”på en mycket hög etisk nivå” och det ”är löjligt att påstå” att medierna påverkar domstolar.
Tån är alltså mycket öm. Rätten att spekulera i skuldfrågan under pågående brottsutredning, det vill säga rätten att riskfritt peka ut oskyldiga, är grundval för ett fritt statsskick?
Mitt förslag innebär inte den ringaste begränsning av att skriva sant och korrekt om brott, bara att hitta på och skriva osant. Inte heller innebär förslaget någon begränsning av den journalistiska skyldigheten att kritisera dubiösa domslut, vilket för övrigt vore förskräckligt. Vad jag vill åstadkomma är mycket enkelt, en risk för den journalist som på lösa grunder förhandsdömer, en risk att bli kritiserad i efterhand. Det är en ordning som andra journalister än kriminalreportrar alltid får finna sig i utan att uppleva demokratin som hotad. Men nu när risken är särskilt låg för kriminalreportrar som spekulerar i skuldfrågor blir både de själva och deras chefer naturligt nog mer avspända i riskbedömningen. Och vem kan påvisa fördelar med det? Pressetiska fördelar, alltså.
Varje åtgärd som syftar till att minska antalet publicerade felaktigheter borde väl ändå kunna diskuteras utan gallskrik?
Ur en samhällelig synvinkel måste det te sig egendomligt att pressetiken är särskilt vidsträckt när det gäller att förhandsdöma misstänkta medborgare. Samhällets alternativ blir då förr eller senare munkavlelagstiftning.
Jag anser mig ha funnit ett bättre alternativ och jag har inte gett upp. Men jag har noterat bristen på entusiasm bland förvånansvärt många journalister, middagstalarna oräknade.
