Tipsa Journalisten »
Telefon: 08-613 75 00
redaktionen@journalisten.se
annons@journalisten.se
Tel: 08-613 75 00 | redaktionen@journalisten.se | annons@journalisten.se | Personuppgiftspolicy | Tipsa »
LOGGA IN
Krönika
Kjell Häglund
Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.
En vädjan till
alla journalister
20 mars, 2012
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Drevet gick på Twitter i lördags natt. Det började med att några enstaka, skarpt avståndstagande meddelanden tickade fram i min telefon om att någon rasist tydligen hade spridit hatbudskap om den kritiskt hjärtsjuke brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som några timmar tidigare hade förts till intensiven direkt från fotbollsplanen.
Snart klibbades meddelandena ihop till ett slags virtuella AFA-mobbar, aggressivt uppumpade av varandras retweets, skanderande rasistens namn.
Så vem var han?
Offret för drevet var en kille i övre tonåren, vars namn vi nu, i dagsljus, kan utelämna eftersom det inte har någon som helst relevans. En timme tidigare hade han varit helt okänd, men strax efter midnatt var han plötsligt på allas läppar och fingertoppar, den mest omtalade personen i svenska sociala medier, känd för att ha formulerat en vidrigt rasistisk sentens om Fabrice Muamba.
Eller hade han det?
Det killen hade twittrat var så osedvanligt rått att jag kände att jag behövde veta något mer om vem han var. Månne en Sverigedemokrat som råkat släppa den politiska korrekthetens gard efter lördagsgroggen?
Jag kollade snabbt bakåt i hans twitterflöde. Där fanns ingenting som ens med den största fantasi kunde tolkas som rasistiskt, inte den tunnaste tillstymmelse till ledtråd. Tvärtom verkade han bara allmänt schysst och kul, tyckte mig känna igen min egen, jämngamla son i jargongen och glädjen… och så blev det tyst i hans feed i ett par timmar, innan den där plötsliga rasisttweeten.
Jag gick vidare till hans facebookprofil och kunde bilda mig en ganska klar uppfattning om killen – nyss gått ut gymnasiet, kunnig och seriös musiksmak (Joy Division, Pete Doherty) samt medlem i en facebookgrupp för Salem al Fakir-fans. Sannerligen inget kännetecknande för en presumtiv tokrasist. Jag tänkte direkt att stackaren antagligen hade blivit utsatt för en ”twitter-rape”, ett brutalt skämt av någon i hans lördagspartystökiga omgivning som i ett obevakat ögonblick lånat hans telefon och twittrat den idiotiska formuleringen på hans autoinloggade konto.
Dagen efter gick jag tillbaka till hans twitterflöde och fick det bekräftat. Killen satt nu och skickade förtvivlade ursäkter till mängder av twittrare vars avsky han oförskyllt dragit på sig natten innan; förklarade att han blivit utsatt för en smaklöst skämt av en för honom helt okänd person.
”Förlåt, det var en rape… det var en rape, förlåt… det var en rape, förlåt, jag är så långt från rasist man kan vara… det var en rape, jag ber om ursäkt!!!”
Det sved i hjärtat att läsa. Det var ju inte den här killen som skulle be om ursäkt. Förutom från den smaklöse, anonyme skämtaren borde ursäkterna gå i motsatt riktning, från mobben som både dömt och straffat en oskyldig privatperson ohörd; behäftat hans för- och efternamn och twitterkonto med de grövsta av anklagelser.
Mitt i den ändlösa raden av förlåtsvar utvecklade han, uppgivet:
”Min twitter har under natten blivit rapead! Det där med källkritik på sociala medier existerar INTE!”
Att frågan om källkritik inte hade väckts av någon av alla journalister som deltagit i hatmobben, utan av det 19-åriga offret, chockade mig. Och inte nog med det – här fanns journalister som vägrade se att de gjort något fel, som tog emot killens ursäkt men inte medgav någon skuld i gengäld.
När jag bad en av dem – radio- och tv-profilen Cissi Wallin, tillika aktivistiskt självförkunnad antirasist – om en kommentar svarade hon: ”Jag har inte tid att kolla alla som skriver saker.”
”Men du hade tid att sprida falska rykten om en oskyldig privatperson till alla dina followers”, fortsatte jag, och Cissi Wallin slog ifrån sig ytterligare: ”Men snälla, hur skulle jag kunna veta att det inte var något korkat han hävt ur sig?”
Jag gav upp – och kände mig uppgiven även på ett djupare plan. Faktum är ju att detta bara är ett av många tidstypiska exempel på att en av journalistikens främsta vetenskapliga dygder, källkritiken, är reellt hotad (jag har tagit upp detta i flera av mina senaste Journalistenkrönikor). Inte ens en journalist som jobbar huvudsakligen med samhällsdebatt – Cissi Wallin har egen pratshow i Radio 1 och är fast medarbetare och bisittare i TV4:s Kvällsöppet – förstår dess enklaste väsen och grunder. När jag frågade henne om hennes retweet av en falsk anklagelse mot en privatperson såg hon instinktivt bara sig själv och sina känslor, inte sin roll i en lynchmobb. Hon hade anklagat en oskyldig – men identifierade hellre sig själv som oskyldigt anklagad.
Det sägs ibland, klichéslarvigt, att sociala medier ställer nya krav på journalister. Men det fungerar precis tvärtom. Ingen journalistutbildning berör detta, och yngre generationer av journalister närmast uppmuntras att rida in på höga chattrumshästar i journalistiken. Twittergurun Emanuel Karlsten kunde enligt en sådan egenmotiverad logik ägna en hel nyhetskrönika i Dagens Nyheter i höstas om uppstarten av hans nya entreprenörsprojekt – visst, många ifrågasatte det då, men kommer vi att göra det om fem eller tio år? Och hade DN sett det som oproblematiskt att publicera den för fem eller tio år sedan?
Min uppgivenhet är förlamande. Jag kan skriva en sådan här krönika men inte forma den som en tes, inte se någon utväg. Det enda jag kan göra är att väjda till åtminstone alla på sociala medier med en inre journalist inom sig:
Vi kanske inte alltid är i tjänst, men vi kan aldrig klä av oss vårt kall. Innerst inne lever vi på nyfikenhet och inte på narcissism. Och vi lever högt på att ha direkt kontroll över trovärdigheten i, och källan till, vad vi skriver och sprider.
KJELL HÄGLUND
Nytt om folk
Erik Hörstadius
blir redaktör för bevakningsområdet Politik & Samhälle på nyhetsmagasinet Fokus.
Magnus Lundgren och Staffan Widstrand
fotografer och författare, har tilldelats priset till Årets pandabok.
Matilda Molander
Populära artiklar
Journalisten-podden
Debatt
BESLUT FRÅN MEN
Beslut från GRN
Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrevet
journalisten.dk
Kontakt
Journalisten, Nytorgsgatan 17a, 116 20 Stockholm
Tel:08-613 75 00
E-post: redaktionen@journalisten.se
Annonsera
Journalisten.se har 190 000 unika sidvisningar och 75 000 unika besökare per månad (genomsnitt Google analytics).
Magasinet Journalisten har en räckvidd på 42 000 läsare (Orvesto 2:a kvartalet 2017). Annonsera
Prenumerera
Journalisten är Sveriges äldsta och största medietidning. Prenumerera
Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies
Kommentarer
Det finns 44 kommentar på sidan.
Kommentera
Mycket bra skrivet!
Så jäkla bra skrivet!!! Jag önskar att alla journalister (och alla andra också för den delen) fick lära sig vad ordet källkritisk betyder! Det verkar inte vara alldeles självklart! Eller att man lever efter devisen: att allt är lögn tills motsatsen är bevisad!
Att ta Cissi Wallin som exempel gränsar till lyteskomik. :)
HURRA!!! Jag använder inte twitter, hittar ingen reda i flödet och ordbajsandet... vill bara säga att fler borde kolla källorna....
Härlig text full av självklarheter. Tyvärr blir det lite krystat när du skriver "kunnig och seriös musiksmak ".
Du får gärna utveckla det, glöm inte ta med lite exempel på motsatser, det vill säga oseriös och okunnig musik. En klar bonus är om du tar med vem det är som avgör det.
Även om jag förstår grunder till att en mobb går igång mot någon sådär, så förstår jag det ändå inte. Det säkra går före det osäkra? Vilket beslut blir ur deras synvinkel då det säkra? Försvarsinstinkter är långt ifrån alltid korrekt att agera ut.
Absolut det bästa oh viktigaste som skrivit och spritts på nätet idag!
Man måste lära sig att vara noga med att kolla om det man börjar sprida är äkta eller inte. Speciellt när det handlar om en privatperson. Likväl som man alltid ska läsa artiklar med ett kritiskt öga. Men detta kan få hemska följder för en ung kille.
Åh så bra, mitt i prick!
Gäller ju alla i allmänhet men kanske journalister i synnerhet.
Alla borde tänka på vad dom häver ur sig, har man inte koll på vad som är vad blir det väldigt jobbigt! Källkritik är ju det viktigaste man har i en argumentation och framställandet av det man säger, annars blir allt man säger innehållslöst!
Vad bra, låt oss hänga ut Cissi Wallin och hata henne. Kjell, fattar du inte att du gör samma sak?
Well put.
"Månne en Sverigedemokrat som råkat släppa den politiska korrekthetens gard efter lördagsgroggen?"
Och du tycker du är bättre?
Måste man vara kulturmaxist för att leka journalist?
BRAVO! Det är sådana här påminnelser vi behöver få ibland, vissa av oss oftare än andra...
Nu måste jag bara fundera över Häglunds värde som källa innan jag säger något dumt om Cissi E... ;-)
"Det killen hade twittrat var så osedvanligt rått att jag kände att jag behövde veta något mer om vem han var. Månne en Sverigedemokrat som råkat släppa den politiska korrekthetens gard efter lördagsgroggen?"
Och du har en titel som redaktionschef!?
Mycket bra!
BRA!!!
Heders!
Precis så! Bra skrivet! (ämnar retweeta den...förlåt ;)
Tack!!
Jag vänder mig alltid emot ordet kall. Det finns journalister som inte skulle uttrycka deras profession som ett resultat av ett kall (läs jag). Detta innebär inte att jag inte håller med i sak. Det känns som att källkritik blir allt viktigare och viktigare i takt med att återpubliceringar utgör så stor del av sociala medier. Även den journalist som inte drivs av en närmast medfödd längtan efter sanningen bör skärpa sin källkritiska förmåga. Om inte annat för att visa att vi tar vår profession på största allvar. Ett enkelt råd är att tänka igenom varje presumtiv RT innan du klickar på send. Är detta sant? Vem är avsändaren? Vad betyder det för min trovärdighet om det visar sig vara osant?
Otroligt bra och tänkvärd krönika!
Satt i dag på lunchen och diskuterade sociala medier efter att en av våra chefer twittrar oerhört nedlåtande kommentarer om både mer och mindre kända personligheter. För mig är detta upprörande på så många plan. Dels på det personliga planet eftersom jag får eksem av mobbing och helst av allt vill utrota fenomenet för evigt. Men också på det yrkesmässiga planet eftersom jag anser att man som journalist har vissa skyldigheter för att fortsätta vara trovärdig. Precis som att en polis inte kan köra rattfull på fritiden kan inte en journalist utan att smutsa ner både sitt eget rykte och sin tidnings retweeta eller verbalisera osanningar och förnedrande kommentarer. Så jag hoppas att alla som läser ditt inlägg kommer att höra din vädjan. Jag försöker både praktisera och sprida den så får vi se om det blir någon reformation av den nya journalistkåren.
Det var väldigt många som var snabba med att dra slutsatser när någon härjade med William Petzälls twitterkonto i höstas. Det som togs upp var gammalt skåpmat som hade funnits på Internet länge, men det fanns dem som var snabba med att kritisera och gnälla innan de kontrollerade uppgifterna och var lite kyliga.
Uppgivenheten är du tyvärr inte ensam om. Den kan många av oss som skolades in i yrket, källkritiken och etiken för decennier sedan också känna. Hoppet återkommer dock varje gång jag läser en krönika som denna. Det är i sig motsatsen till uppgivenhet. Fortsätt med det.
Bra! Vi behöver ett helt nytt sätt att titta på våra texter eller tankar i text nu när de är i digital och internationell/nationell form mot tidigare då de på sin höjd möjligen kunde landa i en insändare i lokala dagstidningen - efter att ha passerat en redaktör!
Att inte ens journalister klarar av detta nya nya visar på behovet och det måste igångsättas snabbt - det visar ditt exempel och exemplet på killen som postade skärmdumpen på FB av tjej med hårig armhåla... Det blev stort, det gick fort och killen, 17-18 år gammal, fick rejält med verbalt stryk. Han klarar det men gör alla det? Ska nätet fortsatt vara en arena för alla måste spelreglerna ses över.
fortsätt skriva i denna anda - det behövs, respekt
Bra skrivet Kjell!
Jag har personligen väldigt låga tankar om journalister i allmänhet, med förbehåll för de guldklimpar som definitivt finns. Det måste komma igång en större debatt inom journalistiken om hur man ska sköta sitt uppdrag korrekt.
I och för sig har Kjell Häglund rätt i kritiken mot journalister som nonchalerar källkritik -- mycket vanligt problem. Men personen i vars namn de rasistiska tweeten skickades har ju erkänt att det var han som gjorde det ändå, efter att till en början ha förnekat det. Han hade supit hela eftermiddagen och kvällen.
Det är lätt att googla upp från många källor, här är en av dem:
http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/news/4205504/Fabrice-Muamba-Twitter...
Kenny: Tvärt emot "krystat", skulle jag vilja säga. Jag bedrev ju inget direkt journalistiskt arbete i lördags natt, gjorde bara en snabb bedömning av trovärdigheten och fick en stark känsla av att killen hade blivit utsatt för en twitter-rape. Att jag tog med hans fb-listade musikfavoriter i denna krönika var bara för att fullständigt redogöra för hur jag gjorde denna bedömning – men tyngre vägde givetvis tonen i hans twitterflöde i övrigt och den flera timmar långa tystnaden före (och sedermera även efter) just rasisttweeten. (Men, för att svara mer direkt på din sakfråga: är man 19 år och listar 1970-talsbandet Joy Division, som var starkt engagerade mot rasism, som en av tre favoriter har man per definition djupare musikintresse/kunskap än genomsnittet; sedan är det givetvis en viss fördom från min sida att jag inte får ihop just detta gamla antirasistiska Manchesterband, i kombination med Salem Al Fakir och Pete Doherty, med min bild av en tonåring som har empatiproblem och en rasistisk människosyn.)
Benke: Nej, jag gör den kompletta motsatsen – namnger en skyldig offentlig person som struntat i källkritik när hon anklagat och namngett en oskyldig privatperson som hade varit i behov av källkritik…
Bra skrivet! Men kom ihåg att samma sak gäller Sverigedemokraterna, dom har idioter omkring sig, det är klart. Men häng inte ut alla som rasister, när vissa försöker få ut ett annat budskap, men det dränks i ett enda ord "rasisim".
Jag är förvirrad. Talar vi om en annan student än Liam Stacey, som har erkänt att han twittrade? http://www.bbc.co.uk/news/uk-wales-17434587
Fantastisk artikel.
Sprideffekten i Twitter är exponentiell på gott och ont - en välförankrad nyhet når snabbt många läsare, men å andra sidan sprider sig likväl falsk information okontrollerat snabbt: det räcker med att en enda Twittrare RT:ar, så är informations-farsoten lös.
Många har dessutom tillåtit sig twittra saker de aldrig skulle våga säga öppet - elak ironi och pajkastningar pågår öppet. Ta t.ex. Björn Ranelid under Melodifestivalen detta år. Tycka vad man vill om bidraget, men det var mycket tack vare Twitter som stämningen trissades upp till snudd på hat.
Och vem skulle RT:a någon som sa emot?
@Rickard Berghorn
Nu är det inte den historien Häglund menar utan en helt annan.
Rickard Berghorn: Läs gärna min text innan du kommenterar! Du refererar någonting i engelsk press som jag inte ens hört talas om. Detta handlar om en svensk tonårskille som blev oskyldigt anklagad för grov rasism.
Jag tar tillbaka det jag skrev här ovan. Detta handlar om en annan twittrare vars flöde jag nu läst, och det *är* ett märkligt sammanträffande.
Så perfekt formulerat! Hatdreven går fort och ingen verkar ha hittat bromsen. Att urskiljning kan saknas och driva sånt vidare hos unga är begripligt, att det sker hos journalistkåren är bedrövligt. Känner mig också uppgiven.. och faktiskt en aning rädd. Förr eller senare kommer någon att skadas riktigt allvarligt. Och alla verkar skylla ifrån sig!
ÄNTLIGEN en som tänker längre än närmsta forward-knapp. Synd bara att Kjell är minoritet i en yrkeskår som för länge sen har tappat både förstånd och vettiga värderingar.
Bristande källkritik är ett stort problem men är inte kärnan i det här fallet. Det verkliga problemet här är det rasism-raseri som råder inom medierna. Minsta antydan om främlingsfientlighet hamnar automatiskt i topp och får alla journalister att koppla över till reptilhjärnan.
Bara att se hur Toulouse-dramat hanterades inledningsvis då alla medier med ljus och lykta i sin stereotypa värld letade efter något som kunde tyda på att det var ett dåd av en högerextremistisk rasist.
Att Cissi Wallin gör sånt här och är dagens mediaelit visar hur illa ställt det är.
Att tänka innan man spottar ur sig anklagelser till höger och till vänster är tydligen inget värt längre.
"Innerst inne lever vi på nyfikenhet och inte på narcissism"
Det där stämmer inte och detta drev liksom många andra bevisar det, att det snarare är narcissismen som driver dagens journalistkår. Nyfikenhet känns mer som en ursäkt till drev i såna här fall
""Det sved i hjärtat att läsa. Det var ju inte den här killen som skulle be om ursäkt. Förutom från den smaklöse, anonyme skämtaren borde ursäkterna gå i motsatt riktning, från mobben som både dömt och straffat en oskyldig privatperson ohörd; behäftat hans för- och efternamn och twitterkonto med de grövsta av anklagelser.""
Det här beror helt på er journalisters beteenden de senaste åren, känner folk som blivit nästan ihjälslagna pga någon TROTT att någon kunde vara den rasist vars bild varit publicerad i den ena eller andra tidningen..
Ni har mer eller mindre fått det till praxis att slå först och fråga sedan, och ni slår alltid mot höger politiska mål..
Något som tycks mig MYCKET sjukt då massmedia ska utgöra den opartiska opolitiska granskande kraften i demokratiskt samhälle...
Sorry, men ni upprätthåller inte de kriterier som gäller för er yrkeskår ifråga om opartiskhet, tvärt om så framstår ni som den ökända Sovjetiska dagstidningen Pravda och ibland låter era artiklar som något hämtat ur National Enquirer!
Fint och modigt gjort av dig Kjell
Fortfarande relevant! ;)
Tack ! Omigen tack, fler borde läsa detta !
Journalister trodde jag hade det i sej...men har förstått att så inte är fallet.
Källkritik , ska det vara så svårt !?
Men vilka är det som twittrar egentligen? Jag gör det inte numera. En twitterstorm, vad är det? 5000, 500 eller bara 50? Från ett begränsat klientel som inte är representativa för landets medborgare, kanske bara "högröstade"? Det känns i alla fall inte seriöst med korta uppkast på nätet.