Gå direkt till textinnehållet

DN sviker sina läsare

Nyligen skrev en ung student, innan hon kilade ut till gymmet, en snabb, glad post på sin blogg med den entusiastiska rubriken ”Källan till all kunskap: DN”. Hon var jublande glad över att ha fått Dagens Nyheter i sitt brevinkast samma morgon – den första i en 30-dagars prova-på-period.

”Tack, mamma och pappa!” bloggade hon, och fortsatte: ”I dag har jag lärt mig att det är risk för ny finanskris, att Danderyd använder mest rot- och rut-avdrag och att teorierna om fetma-genen kanske måste dumpas… Oj så mycket smartare jag har blivit i dag!”

Orsaken till att jag hittat till denna blogg är att jag spårar följder av DN:s publicering av en fullständigt felaktig text om genforskning.

Man borde fyllas av lycka när man träffar på en alldeles vanlig, ung student som älskar att ha en seriös morgontidning i brevlådan. I stället blir jag ledsen över hur sviken hon blir av journalistiken. Direkt på första prenumerationsdagen.

Rubriken hon snappat upp – ”Teori om fetma-gen kanske måste dumpas” –  var en insändare undertecknad ”Kim Wiking, Skogås”. Texten var en djupt förvirrad och felaktig fundering kring cancer och ärftlighet – skribenten hävdade sin aparta tro att nästan all cancer orsakas av miljögifter och att ärftlighetsfaktorn är försumbar.

En text som aldrig hade kunnat publiceras på annan plats i tidningen. Men våra insändarsidor är fulla av den här typen av spekulativ pseudovetenskap utan källhänvisningar. Är det att ta sina läsare på allvar att publicera galna texter? Andas det inte snarare ett läsarförakt, som om man gav dem ett klotterplank längst bak i tidningen med en cynisk föreställning om att ingen utbildad, tänkande människa ändå läser eller än mindre tror på något som står där?

Och i konflikt med att läsarundersökningar av hävd visar att insändarsidor är bland de mest lästa?

Insändarredaktörer verkar inte arbeta lika journalistiskt som andra redaktörer, de gör varken faktakontroller eller undersökningar av vilka insändarskribenterna egentligen är. Som bylines anges bara namn och bostadsort, men bakom exempelvis de många insändare om att ”adhd-läkare gör våra barn till knarkare” som regelbundet dyker upp i klump döljer sig oftast scientologer (jag avslöjade ju själv för en tid sedan, här i Journalisten, en sådan mångårig insändarskribent i Lärarnas Tidning).

Så vem är då denna ”Kim Wiking, Skogås”?

Om DNs insändarredaktör gjort sitt jobb (eller det som jag anser borde ingå i jobbet) hade det snabbt framgått att Wiking är vd för Sun Tan, en av Sveriges större solariekedjor, och att han varit oerhört verksam med lobbyistiska texter om att miljögifter ligger bakom cancer – och då i synnerhet hudcancer. Att det är något annat än genetisk känslighet för UV-strålning som ligger bakom ökningen av hudcancer är förstås hans huvudpoäng, och rent konkret strider han för att upphäva 18-årsgränsen på solarier. På en minuts googling hittas hans stridsrop överallt från Dagens Medicin till Norran och Sydsvenskan.

Vad hade DN Debatt svarat om Kim Wiking ringt och presenterat sig som solariedirektör samt föreslagit en artikel om att forskningen har fel om cancer? De hade inte ens kommit på tanken att skicka honom vidare till insändarsidan.

Men det var där texten hamnade, och där den lästes av DN-prenumeranter som godtroget – eftersom de litar på sin älskade morgontidning – tog in rubriken som ett seriöst forskarrön.

En självklar marknadsstrategi för upmarket-nyhetstidningar som DN borde i dagens utsatta läge vara att vårda och odla sin trovärdighet. Man har en organisation – från ansvarig utgivare till researchers – som utstrålar vederhäftig faktahantering i kontrast till mycket av den alltjämt sämre renommerade nyhetsförmedlingen på nätet.

Sedan är det en annan sak att printjournalistiken inte alltid förtjänar sitt bättre rykte. Men i stället för att utnyttja detta försprång sänker nyhetstidningar ofta sig själva genom att släppa in det icke-faktakollade, det anti-vetenskapliga, det fragmentarisk-anekdotiska – under förespegling att det är ”livsstilsmaterial” eller att man ger ”motbilder” (i fråga om allt från medicinskt geschäft till fejkfilosofisk fengshui). De så faktaförvrängande och feltryfferade insändarsidorna hakar i denna typ av redaktionellt material i en ohelig allians mot trovärdigheten.

Jag har flera gånger varit på väg att fylla i mitt äldsta, utflugna barns namn och nya adress på en sådan där ”ge bort DN i en månad”-kupong. Sedan har jag ändå alltid avstått. Hon har ändå ingen lust, har jag tänkt, ingen rutin på, inget tålamod för, att läsa gårdagens nyheter på papper.

Men en delorsak har nog också varit att jag inte vill utsätta henne för dagstidningens opålitlighet. Man vill kunna stå för en gåva. Studentbloggaren ovan hade kunnat vara min dotter, tillhörig en generation som svikits av skolan – å ena sidan har det hetat att man ska ”googla kritiskt” och det har krävts tidningsklipp som källhänvisningar i stället för nätutskrifter; å andra sidan har eleverna aldrig fått lära sig något om vetenskaplig källkritik utan ända sedan mellanstadiet fått höra att de ”forskar” när de klipper och klistrar wikipediatexter.

De hade ingen sann lärarauktoritet att luta sig mot då, och de har definitivt ingen auktoritet i DN att luta sig emot när de flyttar hemifrån.

Fler avsnitt
Fler videos