Den största storyn på länge

17 februari, 2010

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

 De mest intressanta förskjutningarna mellan digital- och printmedier är de som rör journalistiska fundament.

Tyvärr har “den traditionella journalistikens” debattörer fastnat i en peptalk-floskel om att “vi måste göra det vi är bra på” – vilket i princip anses handla om att “hitta tillbaka till vårt gamla självförtroende” och “våga ta betalt för det”. Visst kan jag, som både fostrad och försörjd inom printvärlden och fortfarande förälskad i den, längta efter ett pånyttfött självförtroende som kan lyfta hela branschen, inklusive dess mer förstockade förgreningar. Men då vill jag se ett självförtroende som skapas genom att vi vidgar blicken och tänker stort, och inte ett arrogant och enfaldigt förlegat “självförtroende” som återskapas genom att vi blundar och tänker bort.

Ett av den senaste veckans samtalsämnen bland journalister har varit killen som fotograferade hur två civilklädda poliser från ungdomsroteln trakasserade ett par unga pojkar i tunnelbanan, varpå han skrämdes att radera bilderna – men senare lyckades återskapa dem och lägga ut dem på sin blogg. Inte för att särskilt många av mina kolleger överhuvudtaget sett bloggen i fråga (Tuggarna.posterous.com), eller hört talas om Jesper Nilsson (en grafiker och kommunikatör som även debatterar lokaltrafikfrågor i webbtidningen Dagens Konflikt) – men det räckte med att en enstaka dagspressjournalist insåg nyhetsvärdet för att resten av konkurrenterna skulle kunna plocka upp ämnet utan att själva ha koll på Jesper Nilssons journalistik.

Typiskt nog lyckades ingen av dagstidningarna göra historien tillnärmelsevis lika intressant som Jesper Nilsson själv i sin featurelånga bloggtext - mycket beroende på att ingen av tidningarna heller såg den större storyn utan endast en isolerad händelse om två klumpiga poliser att förargas över. Om det finns ett uttryck för branschens bristande självförtroende just nu så är det benägenheten att betrakta även potentiellt djupare nyheter som isolerade händelser att snabbt sälja av med heta här-och-nu-rubriker.

Det riktigt stora med den här nyheten, så som Jesper Nilsson själv både grävde fram och formulerade den, var ju att den rymde inte bara en större story – utan flera stycken, var och en imponerande tillvaratagen i Nilssons egen text men oupptäckt och bortslösad av de färdigserverade dagstidningarna.

För det första är ju detta en större story om hur Stockholmspolisens relation till sina arbetsuppgifter och till stadens unga medborgare blivit allt mer problematisk de senaste två åren. Jag har i en tidigare Journalisten-krönika skrivit om hur polisens Klottergrupp fällts i domstol för att ha civiltrakasserat unga oskyldiga tonåringar, och journalister som följer bloggar hade också haft hårresande exempel på hur Stockholmspolisen i brottsförebyggande nit singlat ut ett flertal klubbar baserat på musikinriktning – bland annat en dubstepklubb på Stockholms universitet – för att trakassera ungdomar med omotiverade kroppsvisiteringar.

Att David Beukelmann, som var den drivande kraften bakom 1990-talets djupt ifrågasatta ”Rejvkommission”, nu är chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel, där de Jesper Nilsson-fotograferade polismännen jobbar, borde räcka för att en featurechef ska lägga ut ett rejält grävjobb. I stället är det historikern och författaren Rasmus Fleischer som på sin blogg Copyriot berättar hela denna stora historia. Till och med i läsarkommentarerna till dagstidningarnas Jesper Nilsson-artikel förs en djupare diskussion än den som nyhetsjournalisterna mäktar med.

För det andra är detta en story om hur polisresurser används för att dra in färdbevisavgifter till SL, något som SL – för skattemedel – redan lagt ut på ett privat företag.

För det tredje finns förstås även en djupare samhällsallegori att hämta här, vad gäller den politiska maktens alltmer polisiära förhållande till yngre generationer.

För det fjärde är Jesper Nilssons egen text också den största storyn om journalistik jag läst på väldigt länge. När han i storyn om poliserna i tunnelbanan väver in inte bara sig själv och sina känslor (i egenskap av skattebetalande medborgare) utan också i detalj beskriver sina tekniska arbetsmetoder för att återskapa de raderade fotona och en lång filmsekvens ur mobilkameran (detta skedde, samma natt, via ett amerikanskt företag), då blir hans text en featurerysare med helt nyskapande lager av modern transparens, medborgarjournalistik och “open source”-filosofi; då blir hans text rent journalistikutbildningsmaterial.

Den journalist som bara läst dagstidningarnas referat av den isolerade händelsen i tunnelbanan har missat allt. Den journalist som följer bloggare som Jesper Nilsson, däremot, kan snart börja gå till jobbet med ett pånyttfött självförtroende.

KJELL HÄGLUND

Kommentarer

Det finns 14 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Katinka på www.... mån, 2011-12-19 22:19

Håller med, håller med, håller med, underbart välskriven och genomtänkt analys! Men VARFÖR har det blivit så här på tidningarna? VARFÖR hänger journalisterna inte på “gategate” på riktigt!?

Inlagt av Nymnchen mån, 2011-12-19 22:19

Väldigt träffande. DN och SvD är för mig reducerade till det du beskriver som här och nu-journalistisk, förmedlare av TT-material. Dessutom, nyheter värderas på ideologiska grunder på de redaktionerna, det har blivit allt mer uppenbart. Jag tror inte att den sortens undersökande journalistik är välkommen på borgerliga tidningar så nära valet.

Det som är de anställda journalisternas uppgift är inte här och nu-journalistiken, utan förmågan att värdera nyhetsflödet och kolla upp fakta den gamla goda vägen. Ställa de obehagliga frågorna till rätt personer – det tror jag E24 var först med att göra här. Det kan inte bloggarna göra, de får luren i örat. Där är er roll

Inlagt av herman mån, 2011-12-19 22:19

Bra analys!

Jag tror det handlar om att nyhetstidningar inte är intresserade av system samhällskritik på nyhetsplats. Det förpassas till kultursidor.

Inlagt av Lennart Regebro mån, 2011-12-19 22:19

Jag tror huvudproblemet är att dom som blir Journalister ofta är intresserade av att skriva. Det är språket och skrivandet man är intresserad av. Det innebär att man i allmänhet helt enkelt inte kan eller ofta ens är intresserad av det man skriver om. Resultatet är att jag har märkt att Journalister som skriver i områden jag är intresserade av chockerande ofta är totalt inkompetenta. Det gäller både samhälle och datorer.

[Extra bra blir det i kombination, som när Gotlands Tidningar för några dagar sedan skrev om ett misslyckat IT-projekt i Gotlands Kommun. Total katastrof, där man skyllde på att projektet (som startades för två år sedan) hade satsat på en plattform som numera var för gammal, nämligen Vista, och att man istället skulle ha satsat på XP, tydligen helt ovetande om att den är ännu äldre, och också utan insikten att det är stor idioti i ett sådant stort projekt att kräva en viss version av Windows. Stor humor.]

Bloggare däremot har intresse och ofta en agenda. Om dom då har tid att följa detta intresse så blir dom intressantare att läsa än vanliga media.

Skall man prata om framtiden, och det skall man, tror jag att framtiden för tryckta nyheter att sparka alla journalisterna, och bara ha redaktörer, som letar intressanta stories och hyr in dom som vet nåt (inklusive bloggare) att skriva artiklar per gång. Det rätt i det här exemplet är givetvis för en tidning att betala Jesper Nilsson för den exklusiva rätten att trycka hans bloggpost. Eventuellt med språkändringar, om redaktören tycker att det behövs.

Dom skulle anställa mig som redaktör för DN Kultur. Då jävlar skulle ni få se på relevanta samhällsartiklar! :)

Inlagt av Danni mån, 2011-12-19 22:19

Gudars skymning vad välskrivet! Än finns det hopp för er gammeljournalister ;)

Inlagt av Madeleine Sjöstedt mån, 2011-12-19 22:19

Hej

Mycket intressant krönika. Jag har kommenterat på min blogg:

madeleinesjostedt.wo…

Inlagt av urcellen ellen mån, 2011-12-19 22:19

Lennart Regebro, jag är ledsen att du inte fått den anställning på någon kultursida du tycker dig förtjäna. Men det är å andra sidan inte så konstigt eftersom du hyllar att ha en agenda. Jag skulle vilja påstå att en “agenda” är det sämsta man kan ha som journalist. Har man en är man inte längre journalist utan opinionsbildare. En helt annan sak.

Att Häglund ifrågasätter de traditionella mediernas ingång på händelsen har mindre med misslyckande och mer med tid att göra. Att tränga igenom en polisvägg är tamefan inte det lättaste man kan göra. Man gör det definitivt inte på ett par dagar. Inte heller kan man okritiskt publicera någon som känner sig orättvist behandlad. Inte ens jag som medarbetare på en av Sveriges största tidningar skulle kunna komma till min redaktör (som jag VET litar på mig) och påstå saker utan att ha en verifikation i bakfickan.

Så om Häglund taggar ner ett par ögonblick så kanske det han söker kommer.

Inlagt av Hmm mån, 2011-12-19 22:19

Förtaget var spanskt, inte amerikanskt.

Inlagt av Robert Rosén, U... mån, 2011-12-19 22:19

Mycket bra skrivet, håller med om allt! Per Hultengård på TU och jag skriver i dag på medievarlden.se, korta.nu/ef15, om Jesper Nilsson, men även om Datainspektionen som också vill förbjuda lagliga bilder.

Där frågar vi oss bland annat om samhället kommer att orka med den nya publicistiska verkligheten, “Och viktigare ändå, vad vill riksdag, regering, företag och medborgare? Ska vi släppa fram kraften i de nya publicistiska verktygen, eller kommer debatten, motionerna och besluten framöver att domineras av dem som vill se fler förbud?”

Inlagt av Kjell Häglund mån, 2011-12-19 22:19

Urcellen Ellen: Det tog mig ett par dagar av research för att hundraprocentigt belägga Klottergruppens trakasserier av oskyldiga 14-15 åringar mitt på stan, mitt på dan, i Stockholm (se en av länkarna här ovan), men det har ännu efter två år fortfarande inte skrivits en rad i DN, SvD, AB eller Expressen om detta – trots att polisen beordrats sluta av domstol, och ändå fortsatt.

Men okej, jag kan vänta lite till, bara det kommer.

Och vad gäller agendor, ett större problem är att både nyhets- och kulturjournalister i dag alldeles för ofta för vidare agendor utan att själva förstå det. Som när DN, SvD, AB och Expressen allt som oftast endast intervjuar Klottergrupp-poliser när de rapporterar om illegal graffiti.

Inlagt av johan,karlskrona mån, 2011-12-19 22:19

Sanna Rayman skrev bra om det här på SvDs ledarblogg och blev kraftigt påhoppad i kommentatorfältet, precis som journalisten som för någon vecka sedan ifrågasatte polismaktens kvinnosyn. SvDs läsare tycker inte att man ska kritisera polisen, i alla fall inte de dem som kommenterar. Intressant hur SvD och Aftonbladet sedan årsskiftet rör sig från fri press mot höger-/vänster-propaganda, valår, och det är det läsarna vill ha.

Bra krönika förresten.

Inlagt av Niklas mån, 2011-12-19 22:19

Vill bara tillägga att de första som skrev upp det var bloggarna Henrik Widén, Kulturbloggen och Scaber Nestor.

Utan deras mini-bloggbävning hade dagspress aldrig sett det

Inlagt av Stefan Boman mån, 2011-12-19 22:19

Kell Hägglund låter sig imponeras till den grad att han kallar Jesper Nilssons bloggtext för ”den största storyn om journalistik jag läst på länge” och ”journalistutbildningsmaterial”. Anledningen är bland annat att det beskrivs hur en datafil skickas till ett datareparationsföretag för reparation.

I mitt perspektiv är inte detta konstigare än att man lämnar in trasiga skor till skomakare och trasiga bilar till bilverkstäder men vi har alla våra individuella nivåer av det man låter sig bli imponerad över.

God journalistik tycker jag borde vara att undra varför den här filmen behövde återskapas över huvudtaget mer än vilka arbetsmetoder som användes. I sin egen blogg skriver nämligen Jesper att poliserna endast tvingade honom att radera de tre stillbilderna. Filminspelningen har rullat i smyg och även om detta skriver Jesper hur han är övertygad om att poliserna inte märkte att inspelning pågick. Polisen har med andra ord inte tvingat Jesper radera en film de inte visste existerade.

Ändå har filmen behövts räddas från någonting och i denna hantering har alla de hot om häktning, krav på raderande av bilder, inledande struptag och ifråntagande av alla personliga tillhörigheter varit just de delar som inte gått att återskapa. Att bevisen saknas på filmen skriver också Jesper om i sin blogg. Här får vi en hänvisning till Jespers egen textredogörelse för att få ta del av det påstådda händelseförloppet.

Jag kan tycka det hör till normalt journalistiskt tänkande att i alla fall reagera på att viktiga bevis uppdelat i olika tidsintervaller alla har försvunnet i en påstådd reparation som det inte finns något angivet underlag att utföra.

Historien kan naturligtvis vara sann för det och jag är den förste att hålla med om att poliserna inte låter som de myndighetsföreträdare de är på den film som existerar. Men att tycka Jespers fotograferande vara ofredande och undra om han tagit droger i ett onödigt hårt tonläge är mycket långt ifrån de grova tjänstefel poliserna är anklagade för.

Så länge det inte finns någon teknisk bevisning, inga vittnen och inga erkännanden så är och förblir denna historia en människas anklagelse till dess att saken är avgjord i domstol. Kjell Hägglund får gärna utveckla hur journalister som läser dessa ej styrkta anklagelser på bloggen ska få pånyttfött självförtroende. Själv reagerar jag på att poliserna nämns som ”snutdjävlar” och upplever att den är allt annat än journalistisk korrekt.

Inlagt av Kjell Häglund mån, 2011-12-19 22:19

Stefan, du inleder med att stava mitt namn fel på två ställen, men okej, jag ska ändå försöka ta dig på allvar i researchfrågan. Jag har inte skrivit en text om fallet Jesper i första hand, utan 1) om de nyskapande elementen i hans subjektiva bloggreportage, och 2) hur etablerade media fullständigt misslyckats med att uppmärksamma Stockholmspolisens krig mot vissa ungdomssubkulturer, från dubstepklubbar till graffitibutiker. Att det finns en större story där har såväl Rasmus Fleischer som Stockholms Fria Tidning fastslagit – men inte en enda större tidning har uppmärksammat exempelvis de domstolsutlåtanden som finns gällande olaga kroppsvisiteringar mot minderåriga som baserats endast på saker som vilket märke de har på ryggsäcken eller jackan. Det är den storyn jag inte kan begripa hur man kan undvika att gräva i, efter alla de inspirerande insatser som gjorts av “alternativa” skribenter som Jesper och Rasmus, eller Ivar Andersen och Kristian Borg på Sthlms Fria.

Men, vad gäller just Jespers fall så är din egen hypotes ett insinuant luftslott som endast bygger på det faktum att du inte verkar känna till att filmer och foton i en iPhone 3GS hittas kronologiskt sida vid sida i samma undermeny.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies