Gå direkt till textinnehållet

Den lilla människan har också ett ansvar

Det vore intressant att göra ett reportage om den nya coffeeshop-kulturen. Orden kom från en student på den högskola där jag undervisar i journalistik. Jag frågade vilken vinkel hon hade tänkt sig. ”Jo, jag tänkte ha ett genusperspektiv på kaffedrickningen”, sa studenten. När hon ombads utveckla tanken, sa hon att kvinnor brukade dricka kaffe med mjölk, medan män drack sitt kaffe svart och att man kunde titta på det.Men varför skulle man göra det?

Det vore intressant att göra ett reportage om den nya coffeeshop-kulturen. Orden kom från en student på den högskola där jag undervisar i journalistik. Jag frågade vilken vinkel hon hade tänkt sig. ”Jo, jag tänkte ha ett genusperspektiv på kaffedrickningen”, sa studenten. När hon ombads utveckla tanken, sa hon att kvinnor brukade dricka kaffe med mjölk, medan män drack sitt kaffe svart och att man kunde titta på det.

Men varför skulle man göra det? Frågan fick inget bra svar och idén självdog.

Den episoden säger mer om kombinationen högskola-genusperspektiv än vad den säger om studenten (som valde ett annat ämne och levererade en tankeväckande och välskriven text). För övrigt undrar jag varför det slentrianmässigt heter att ”alla unga vill bli programledare i TV”. Jag har inte träffat en enda – däremot många studenter som gärna vill jobba på lokaltidning.

Annons Annons

Ett annat slentriantänkande som frodas i journalistiken, är att förvandla alla konflikter till ”David mot Goliat”. Journalisten ställer sig förstås på Davids sida. Den lilla människan har alltid rätt mot det stora företaget, staten, EU, eliten eller vad det nu kan vara. Att få en jätte på knä är en seger i sig, oavsett vad striden handlar om. Den man utnämner till David kan vara en elak liten djävel, men eftersom han (eller hon, genusperspektivet!) är liten måste han/hon försvaras.

Om småföretagare fuskar med skatten är det systemets och de höga skatternas fel. Om demonstranter kastar sten är det polisens fel. Människor är inte små, därför måste de förminskas för att modellen ska stämma. Därav uttrycket den LILLA människan.

Små befrielserörelser har alltid varit ömt vårdade av journalister. I svenska medier har ETA kallats för ”den baskiska separatistorganisationen”. I somras måste något ha hänt, kanske lät organisationen placera ut en bilbomb för mycket, för då hörde jag för första gången uttrycket “den baskiska terrororganisationen”, som stämmer bättre med verkligheten.

Att stå upp mot en centralmakt och känna sig förorättad är ett säkert sätt att få uppmärksamhet. Ibland blir det parodiskt. För en tid sedan hörde jag en intervju med en man från Bretagne som klagade över att den onda franska centralmakten förtryckte bretagnarna och inte tog någon hänsyn till det unika hos detta folk. Mannen fick inte en enda kritisk fråga från journalisten.

En svensk motsvarighet finns i den syn på glesbygdens befolkning som odlas av många journalister i riksmedierna, att i glesbygden hittar man den lilla människan (den riktiga och sanna människan). En hel del av storstadsjournalisterna kommer själva från mindre orter, kanske tycker de sig har växt och blivit oriktiga i och med flytten.

När det är dags för nästa folkomröstning, den om EMU, kommer journalisterna att ge sig upp till mina gamla hemtrakter, det jämtländska NEJ-fästet och rapportera. Jämtlänningarnas nej till EU beskrevs som om det var Asterix och hans vänner mot romarna. Att sätta sig upp mot både Bryssel och Stockholm på en gång, tänka sig vilka små kämpar! De behövde sällan argumentera för sitt nej, det räckte att de pratade en härligt ursprunglig liten dialekt. Att ta människor på allvar är inte att klappa dem på huvudet och sätta mikrofonen under deras näsa. Det är att ställa kritiska frågor till dem. Tror man inte att de tål det?

Eller är den lilla människan så liten att hon inte har något eget ansvar?

Det tar den stora journalisten.

Fler avsnitt
Fler videos