Krönika

David Isaksson chefredaktör Global Bar Magazine
skicka e-post rss

Den där jäkla Tintin!

14 januari, 2019

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Stål och glas. Kaffet är blaskigt, bullarna så där. Allt är förstås serverat på plast och papper. Ändå är det något speciellt att stå där i kön till kassan i lunch- och fikarummet på fjortonde våningen, tillsammans med en av tidningens grävande reportrar.

Att fika på New York Times är stort.

Dessutom går det bra för tidningen. ”Om jag ska vara ärlig så har vi framför allt en person att tacka för det”, konstaterar vår värd.

Han menar förstås Donald Trump.

Att gnälla över små resurser, låga löner, manipulation och desinformation är legio inom journalistiken. Men var det verkligen så mycket bättre förr? 1897. Tecknaren Frederic Remington har tröttnat på att inget händer på Kuba dit han skickats för att bevaka kriget. Nu vill han åka hem och skickar ett telegram till sin chef, tidningsmagnaten William Randolph Hearst: "There will be no war." Hearst svarar: "You furnish the pictures and I'll furnish the war." 

Sant eller inte. I dag behövs ingen Hearst – och inget krig – för att få fart på nyheterna. Bakom varje kurva på vägen mot Staffanstorp finns en oväntad politisk förändring, bakom varje Fylletweet blottas en nyhet. Inte sedan Sex Pistols dagar har det varit så roligt att följa vad som händer på andra sidan engelska kanalen.

När världspolitiken styrs av människor för vilka resan mot avgrunden helst ska gå så fort som möjligt, krävs det inte längre krig för att skapa dramatik. Det räcker utmärkt med en vanlig dag vid nyhetsdesken.

Och medan världens politiker beter sig som nyskilda dårar, hämningslöst festande under de evighetslånga, barnfria veckorna, harvar reportrarna på. I sina bästa stunder blir journalistiken en korsning mellan ratio och intellectus, mellan metodiskt siffergnetande och gestaltande berättelser, för att knyta an till Jonna Bornemarks spännande (men krävande) bok ”Det omätbaras renässans”.

I en värld full av galenskap blir journalistiken också en sansad kraft. Som bäst är den lärande, prövande, självkritisk – och resultatinriktad. Dessutom låter den sig inte stoppas, varken i Kongo eller i Saudiarabien, varken i fallet Svenska kraftnät, eller när det gäller Nya Karolinska.

Men bra journalistik kräver också motstånd. När journalister lallar med blir det bara hemmamys med Michelle Obama. Som tur är har vi ganska lite av den varan att se fram mot.

Kanske är jag väl optimistisk, men så här tänker jag: 2019 blir året då uppbrytningen inleds av Facebooks och Googles monopol. Det blir året då Twitter börjar självdö, då arga, vita medelålders män blir lite gladare och självmant sätter alkolås på tangentbordet - och året då allmänheten inser att bra journalistik måste få kosta pengar. Dessutom inser förhoppningsvis allt fler sansade politiker (ja de finns fortfarande!) att granskning och bevakning ligger i deras intresse, även om det är obehagligt att utsättas för den.

Det redaktionella samarbetet kring Panama Papers, granskningen av FNs agerande i samband med mordet på Zaida Catalán är då kanske bara början på något stort. Och hur mycket AI vi än får kommer algoritmerna aldrig att kunna förutse det irrationella mänskliga beteendet.

Vi behövs helt enkelt.

Någonstans där i Vita Huset sitter Trump, ensam, framför tv-skärmarna. I Saudiarabien funderar prins Mohammed Bin Salman på varför hans stora plan gick fel, i Beijing kan Xi Jinping inte släppa tanken på den där svensk-kinesiske författaren som får det att klia längs hela muren, en klåda ingen salva tycks bita på.

Och alla tänker de:

Den där jäkla Tintin!

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.

Inlagt av John Norton mån, 2019-01-14 19:10

Jättefin debattartikel. Hearstcitatet är klassiskt!

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies