Krönika

Kjell Häglund Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.

Därför behövs redaktörer

6 februari, 2012

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I den nya amerikanska dramaserien ”Touch” spelar Kiefer Sutherland en ensamstående pappa som kämpar för att få tillvaron att fungera för sitt autistiska barn. I första avsnittet sitter han sömnlös en natt och googlar på barnets speciella symptom, och de första träffarna han får kommer från ett vetenskapligt institut som verkar förstå problemen precis.

 Förväntansfull beger han sig till institutet, som i fysisk form inte inger samma förtroende som dess teknoflashiga webbplats. Det är en privat bostad, där en stolle i tofflor öppnar dörren och börjar babbla om ”elektromagnetism” och ”energier som bara vissa barn kan se”.

Vilket nu inte är något större problem för Kiefer Sutherland, för i denna högst fantasifulla dramaserie visart sig galningen ha rätt: hela världsbefolkningen är sammanlänkad med elektromagnetiska trådar osynliga för alla utom för vissa barn, som inte alls är autistiska utan bara har en sorts kosmisk matematikbegåvning…

Men de här scenerna, med den oroligt nätsökande föräldern, illustrerar också ett stort reellt problem, mänskligt och journalistiskt.

Om man googlar på autism eller andra neuropsykiatriska tillstånd trängs i regel den sanna vetenskapliga informationen undan av pseudovetenskap från organisationer vars främsta syfte är att tjäna pengar på föräldrars oro och jakt på hjälp. I motsats till vetenskapliga institutioner, som ägnar sig åt forskning och inte sökmotoroptimering, är spridandet av irrläror, främst på nätet, dessa cyniska organisationers kärnverksamhet.

Jag har, i ett par tidningsdebatter de senaste veckorna, pekat på hur försåtligt en sådan propagandaorganisation, scientologernas KMR, vars hela raison d’etre är att smutskasta psykiatrin i alla former, arbetar; hur deras skickligt maskerade pressreleaser, som manipulerar forskningsfakta och hårdvinklar förvrängda skräcksiffror, via väletablerade svenska MyNewsdesk dels SEO-lagras som ett flytande sopberg överst på informationsfloden där människor söker fakta om exempelvis autism eller adhd, och dessutom regelbundet får napp i våra största medier. Aftonbladets Richard Aschberg har byggt en artikelserie på sådana uppgifter och Dagens Nyheters Nathan Shachar spred i januari scientologiska fantasifoster om adhd i en "nyhetskrönika", vilken erfarna vetenskapsredaktörer som Dagens Medicins Christina Kennedy och DN:s egen Karin Bojs intygat  (på twitter respektive i en krönika) var förvillande lik KMR-pressreleaser.

Dagens Nyheter skulle aldrig, på grund av mängden uppenbara missförstånd och faktafel, ha publicerat Nathan Shachars text på vetenskapssidorna. Ändå kan samma artikel publiceras, ogranskad, i en ”nyhetskrönika” i samma tidning.

När jag via twitter påpekade faktafelen för DN:s redaktionschef Åsa Tillberg reagerade hon reflexmässigt med att reducera problemet till en fråga om att tillåta ”båda sidor”.

Det får mig att fundera över i hur hög grad medier bidrar till det där ”flytande sopberget” som gör informationsfloden till en sörja av desinformation, och hur den gamla journalistiska balansen mellan objektivitet och subjektivitet egentligen fungerar i dag.

En slutsats jag drar är att det kanske vore dags att börja redigera och källgranska även krönikor och debattexter, precis som vi gör med andra texter i tidningen. Att redaktören tar ett större ansvar för att noggrant gå igenom manus och inhämta expertsynpunkter innan publicering, i stället för att ”lösa” sin uppgift på det traditionella sättet, genom att publicera opponerande repliker.

Borde inte ansvarig DN-redaktör i Shacharexemplet – när en krönikör specialiserad på utrikespolitik plötsligt lämnat in något så kontroversiellt lekmannamässigt inom avancerad naturvetenskap – ha kontaktat sin egen vetenskapsredaktion för konsultation?

Hittills har dagspressen, när det gäller krönikor och debattexter, levt efter samma principer som under förra seklet – men att inte ha gjort någonting för att modifiera hur man hanterar opinionsmaterial i medieparadigmskiftet har i praktiken inneburit att man gått åt andra hållet, närmat sig Newsmillnormen och tänkt att en livlig debatt med många affekterade inlägg är en bra debatt. Man har intalat sig att man i efterdyningarna av bloggboomen hakat på något nödvändigt, att det handlar om en folklighet i linje med hur tidningar alltid eftersträvat den goda populismen.

Men man har tappat engagemanget i varför en debatt ”svallar”, exakt vad det är i en debatt eller krönika som gör läsare affekterade. En opinionstexts huvudsakliga kvalitet är inte längre att den är tänkvärt tesdrivande utan att den ”berör” – alla redaktörers favoritklyscha, när de tvingas försvara slarviga krönikörers övertramp, från Marcus Birros moralsvammel till Robert Petterssons homofoba hockeysexism.

Det råder samtidigt inget tvivel om att människors kärlek till, och behov av, dagspressen minskar. Debatterna må svalla, men ingen tycks uppskatta hur tidningen piskar upp vågorna. Folk blir snarare förbannade och säger upp prenumerationer.

Förra året kom en andra våg av tidningsförsök med betalväggar – men utan djupare ambitioner att förnya och utveckla materialet bakom väggarna. Vad vi snarare behöver en andra våg av är nyskapande ”upmarket”-strategier, det vill säga genomtänkta kvalitetsjournalistiska uppgraderingar. Det här är en tanke och diskussion som var vanlig för några år sedan men som i dag inskränker sig till en mindre trend av långreportage, grävdokument och granskande tematiseringar. Den verkliga uppgraderingen skulle emellertid vara om man lät samma research och omsorg genomsyra hela tidningen – även opinionsmaterialet, som trots allt är lika tidningsidentitetsskapande som featurematerialet.

”Till och med scientologerna har rätt att få ge sin syn i ett öppet samhälle”, twitterförsvarade sig DN:s redaktionschef Åsa Tillberg mot kritiken av Nathan Shachars kontroversiella krönika, men ingen vill ju läsa falsk lobbypropaganda i Dagens Nyheter. När sådant ändå slinker igenom är det uppenbart att redaktörsfiltreringen inte fungerar.

Den objektiva kvalitetssäkringen borde vara den viktigaste insatsen i överenskommelsen mellan mig och tidningen jag vill välja att prenumerera på. Inte minst i det nya medielandskapet, där jag kan få min quickfix av agiterad dumdebatt varhelst jag vänder mig på nätet. När Newsmill i symbios med Flashback lever på det obekräftade, förvanskade och åsiktshetsande borde betaljournalistikens affärsidé vara motsatsen.

Det största lyftet och köpincitamentet en dagstidning skulle kunna ge mig är löftet om sakkunnig granskning av det egna materialet och ett internt ”peer review”-system liknande det som amerikanska opinionstidskrifter ofta använder sig av.

Döden för Dagens Nyheter är om de egna redaktörerna gör ett sämre jobb än läsarna som är aktiva på Twitter och Flashback, och den gränsen har blivit diffus.

Jag tror starkt på medborgarjournalistikbegreppet, men är inte så säker på att ”alla” (det vill säga alla som kan skriva och har en intresseväckande specialkunskap) ”kan vara journalister”.

Att vara journalist är nämligen att ha en redaktör.

KJELL HÄGLUND