Krönika

Kurdo Baksi Författare, journalist & opinionsbildare
skicka e-post rss

Coronaviruset hindrar
kampen för yttrandefrihet

14 april, 2020

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I över 30 år har jag verkat som journalist, debattör och slagits för yttrandefrihet. Som redaktör för Svartvitt med Expo var jag med och kartlade nazistiska rörelser i Sverige och skildrade det mångkulturella samhället.

Det hände att jag fick fina priser men hoten var tyvärr fler. Än idag har jag sparat mängder av hot- och hatbrev som jag och min kollega och Millenium-författaren Stieg Larsson erhöll titt som tätt. De hotfulla samtalen kom under helgerna på 80- och 90-talen men även på kontorstid under 2000-talet i takt med att hotarna - och hatarna - fick bättre ekonomi. Jag besköts i en av mina lägenheter i november 1999, antagligen på grund av vår kartläggning av nazister i Sverige.

Men det är inte bara nazister och de högerextrema som har hotat mig. Despotiska stater som ayatollornas Iran, Saddam Husseins Irak, Bashar al Assads Syrien, Xi Jinpings Kina, Vladimir Putins Ryssland, Afewerkis Eritrea och Erdogans Turkiet har också agerat hotfullt mot mig, bara för att jag använt mig av yttrandefriheten eller för att jag har gett stöd till yttrandefrihetsoffer som Pussy Riot, Dawit Isaak eller Gui Minhai.

Efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm för tre år sedan har jag blivit försiktigare i det offentliga rummet. Men ändå har jag kunnat bestämma över mitt öde. Flera gånger har jag avstått från att ta en tunnelbanevagn eftersom jag inbillat mig att någon passagerare burit attribut som för tankarna till självmordsbombare.

Jag kanske har överreagerat, men det har nog med mina erfarenheter att göra. Ett enda misstag kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Fram till coronapandemin i världen har jag haft en någorlunda uppfattning om vem som kan vilja mig illa eller fantiserat om vem som för ögonblicket är min fiende. Och fram till coronavirusets brutala ankomst i våra liv har jag haft viss möjlighet att skydda mig och min familj. Jag har lånat klassiska metoder: kommit tidigt till alla offentliga sammankomster, lämnat hemkommunen i olika transportmedel, undvikit att gå av på T-Centralen, inte öppnat dörren för oanmälda, haft en postbox med mera. Den svenska polisen har inte bara gett mig stöd och råd, utan också konkret ställt upp för mig under decenniers gång.

Ingen har tidigare lyckats begränsa eller stoppa mitt journalistiska arbete och min kamp för yttrandefriheten.

Med coronan, som nu sprider sig över hela världen, är det helt annorlunda. Viruset är en osynlig fiende som kan gömma sig hos vem som helst. Dem jag älskar mest kan bära på coronaviruset och smitta mig, och därmed sätta mitt liv i fara. I och med att coronan är osynlig, stum och döv berövas jag all förhandsinformation för att kunna bygga en försvarsstrategi.

Det värsta är att coronaviruset begränsar rörelsefriheten och min yttrandefrihetskamp. Jag kan inte arrangera manifestationer utanför despotiska ambassader. Jag kan inte träffa visselblåsare som kan lämna hemliga handlingar i mina händer då de känner sig digitalt bevakade. Jag kan inte flyga till en stat för att rädda en yttrandefrihetsfånge som placerats bakom galler efter en godtycklig Interpol-efterlysning.

Därmed har coronaviruset lyckats med något som ingen av de despotiska statsmännen lyckats med.

Hoppas det snart tar slut.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies