Krönika

Arison Tamfu journalist i Kamerun
skicka e-post rss

Beväpnade män
stormade studion

4 januari, 2017

Kameruns president Paul Biya, 83, har suttit på sin post i 34 år och är en av Afrikas mest långlivade makthavare. I början av 2008 aviserade han att han ville modifiera konstitutionen, underförstått för att kunna stanna vid makten livet ut. Mängder av kamerunier gick ut på gatorna för att protestera.

Själv arbetade jag då på privata Equinoxe Television (ETV) – en av landets mest populära TV-kanaler – och skulle den 25 februari intervjua Kameruns oppositionsledare Fru Ndi om konstitutionsändringarna.

Knappt hade jag kommit igång innan beväpnade poliser stormade studion och beordrade att intervjun skulle stoppas och att TV-kanalen skulle stängas ned. Konstitutionen ändrades några veckor senare till presidentens fördel.

ETV kunde öppna igen först ett halvår senare och då följdes programmen noga av regimen som också i allt högre grad censurerade dem.

Enligt regimen hade ETV inte betalat sin licensavgift och var verksam under så kallad ’administrativ tolerans’. Det är en inofficiell policy som innebär att staten ’tolererar’ att medier verkar utan licens så länge de inte rapporterar om något som regimen ogillar. Ansökningsprocessen för en licens är extremt dyr (motsvarande 1,5 miljoner kronor) och också svår att få, särskilt för dem som inte rapporterar enligt regimens linje.

Nu, åtta år senare, är Paul Biya fortfarande landets president och medierna lika förtryckta. Kameruns konstitution, som garanterar yttrande- och pressfrihet, står i kontrast till verkligheten. I direkt strid mot konstitutionen skapade president Biya år 2013 kontrollmyndigheten National Communication Council (CNC). CNC har rättsliga befogenheter att utdöma straff till journalister och medier utan att ärendena tas upp i domstol.

Förra året fick jag ett varningsbrev från CNC där det stod att min granskning av korruption inom det kamerunska polisväsendet var ’oprofessionell’. Sedan 2013 har CNC stängt av mer än 150 medieorgan och 50 journalister från att praktisera journalistik för att de inte ’respekterat den etik och de yrkeskoder som styr masskommunikation’.

De ansvariga utgivarna för tidningarna The Monitor och Zenith släpptes till exempel nyligen från fängelset efter flera månaders straff; anklagade för att undanhålla information som kunde hota landets säkerhet. Bara i november stängdes tre medier ned tills vidare och sex journalister belades med förbud att utöva yrket i tre månader.

Ett annat problem är de låga lönerna, som är en utmaning för journalisters oberoende. De innebär att journalister ofta accepterar mutor från politiker för att ändra fakta. Mer än 70 procent av reportrarna tjänar mind­re än 80 US-dollar i månaden (minimilönen i Kamerun är 75 dollar, omkring 675 svenska kronor), vilket inte ens räcker för att betala hyra och mat.

Arbetsvillkor och löner för journalister inom privata medier bestäms dessutom muntligt utan skrivna kontrakt.

Anledningen är att staten driver på privata arbetsgivare att hålla lönerna nere och arbetsvillkoren osäkra eftersom det gör journalister mer utsatta. Privata medier är i hög grad beroende av intäkter från subventioner och reklam från staten.

Ett av skälen till att jag lämnade tjänsten som redaktör för ETV var den lönlösa kampen att få min arbetsgivare att skriva under mitt anställningskontrakt.

Men för mig är journalistiken ett kall och liksom allt fler har jag nu sökt mig till frilansandet sedan fyra år tillbaka och den relativa yttrandefrihet det innebär. Frilansar för utländska medier behöver inte ta hänsyn till partiska redaktionella policyer.

Men just genom att vi har den friheten håller CNC ögonen på frilansar, så vi lever med rädslan för att väcka myndighetens vrede.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies