Barnen hindrar det fria ordet
Jag hade fått ett problem på halsen som jag länge inte visste hur jag skulle hantera. Min musiksmak är bred och innefattar allt från jazz, klassiskt, pop, hårdrock till punk och mycket annat.
I min familj gillar vi allt som är bra och utesluter ingen musik bara för att den sorteras under en viss kategori. Vår kärlek till hiphopen är lika stabil som vår tilltro till den schweiziska francen. Vilket i dessa tider borde säga en del. Det finns nog inget som kan ingjuta så mycket mod och energi som en riktigt hård hiphoplåt. För att försätta mig i rätt stämning när jag skriver lyssnar jag på musik med ljudbilder som jag sedan omvandlar till text. Hiphopen är en fantastisk inspirationskälla.
Det var här problemet uppstod. Mycket av hiphopen som går varm hemma är förödande rasistisk och sexistisk. Inget som har fått mig att överväga att ändra musiksmak. Det är givetvis inte sexismen och rasismen i musiken som är dragningskraften, men moraliska brösttoner svänger helt enkelt inte. Lika lite som ädla intentioner gör en bra bok, kan präktighet vara utgångspunkt för att definiera vad som är bra musik.
Då maken har samma inställning hade hiphoptexterna hittills inte varit något bekymmer. Men nu hade min åttaåriga dotter börjat begripa vad artisterna säger. Hon hade tydligen lärt sig ett och annat fult ord på engelska. Som de flesta barn, innan tonåren räddar dem från den reaktionära moralismen, är hon en naturlig kristdemokrat: jul ska man fira i Sverige med gran och tomte, mor ska baka och far vara stark. Man får absolut inte svära och går man på fest ska kvinnor ha klänning. Fråga mig inte var hon har fått allt ifrån. Jag kan inte tänka mig ett värre öde än att bli moralist. Alla förslag på minsta förändring mottas med raseriutbrott och slutar med tårar. Allt ska vara som det alltid har varit.
Denna underbara dotter försatte mig i djup vånda. När jag spelade mina hiphopfavoriter rynkade hon genast pannan och påpekade att ”han säger en massa fula ord”. I början låtsades jag helt okunnig och utbrast: i ”Nämen, är det DET han säger. Det var ju inte bra!” Det funkade inte länge. Hon förvandlades till missnöjd moraltant som med jämna mellanrum läxade upp mig och sina äldre bröder som aldrig har haft samma invändningar.
Det sliter hårt i en mors hjärta när hennes barn storögt frågar om det verkligen är bra att lyssna på så hemska texter. Vad skulle jag svara? ”Det svänger ju!” Nej. Det dög inte i det här sammanhanget. Mitt ädla och älskade barn höll på att dra in min bottenlösa kärlek till gangsterhiphop i ett eskalerande krig.
Som så många gånger förr i mänsklighetens historia visade det sig att tekniken hade lösningen på bekymret. Hörlurar. De är värda varje krona de kostade. Jag kunde länge spela vilken musik jag ville och låta mig inspireras att skriva krönikor som denna medan jag satt mittemot min älskade dotter som ovetande koncentrerade sig på sina läxor. Om hon bara visste. Men problemet är att hon numera stalkar mig på nätet. Då och då kommer frågor om mina inlägg på Twitter och Facebook. Den tidigare mycket behjälpliga tekniken har nu fruktansvärda konsekvenser för min yttrandefrihet. En åttaårig flicka har total kontroll över musiken jag spelar och nu också texterna och inläggen jag skriver. Om ni från och med nu bara får läsa präktiga rader om dygd och moral så är det för att jag inte vågar annat. Det är nog slut på gangster-rap i hörlurarna och ironiska inlägg om familjen. Vad gör man inte för barnen.
