Återanvändning av jobb ger djup
Tiden behöver inte vara journalistens fiende, tänker jag och bläddrar i Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid”. Den är fantastiskt vacker och bygger på en så bra idé – att söka upp platser och människor 30 år senare för att se vad som har hänt. Att reportaget redan har gjorts, är ju ett argument för att göra om det. Det är så långt man kan komma från den surmulna idédödarkommentaren, ”jamen det där skrev vi om för tio år sen”.
Tiden behöver inte vara journalistens fiende, tänker jag och bläddrar i Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid”. Den är fantastiskt vacker och bygger på en så bra idé – att söka upp platser och människor 30 år senare för att se vad som har hänt. Att reportaget redan har gjorts, är ju ett argument för att göra om det. Det är så långt man kan komma från den surmulna idédödarkommentaren, ”jamen det där skrev vi om för tio år sen”.
Det finns journalister och dokumentärfilmare som lyckats utvinna mycket ur det faktum att tiden går. Jag tänker på Sven Östes möten med afrikanska studenter som ett par decennier senare var politiska ledare. Rainer Hartlebs Jordbro-svit, och Maria Leijonhielm med flera, som följde två skolklasser i Stockholm genom hela skoltiden.
Jag skulle vilja läsa socialreportage som var gjorda efter liknande mönster. Den som för 10-20-30 år sedan tog sig tid och åstadkom genomarbetad journalistik på svenska daghem, servicehus, fängelser och socialkontor kan väl återvända. Att journalistik är färskvara, behöver ju inte betyda att den är förbrukningsvara. Om reportrar återanvände tidigare jobb genom att bygga på dem – eller uppmuntrade någon kollega att ta vid – så skulle de kunna ge konkreta beskrivningar av hur välfärdssamhället har förändrats.
Det var svårt att spegla nedskärningarna under 90-talet, åtminstone i reportageform. En process låter sig inte beskrivas genom att man störtar in på en vårdavdelning eller ett daghem, stannar i tre timmar och sedan slår larm.
Journalisten som för första gången gör jobb från en långvårdsavdelning vet ju inte om det han eller hon ser är följd av nedskärningar, privatisering, dålig arbetsledning eller om det helt enkelt alltid har sett ut så att gamla människor legat och slitit i sänggrindarna och skrikit ”hjälp mig”.
För att kunna sätta in reportaget i ett sammanhang måste man komma tillbaka, regelbundet. Annars blir alla dessa larm hängande i luften, för att varken läsaren eller journalisten har något att jämföra med.
Resultatet av ständig underbemanning inom äldrevården, den långsamma nednötningen, går inte att belysa när reportern bara besöker arbetsplatsen någon enstaka gång. I synnerhet inte om man nöjer sig med att bara göra intervjuer.
När tittaren/läsaren för hundrade gången tar del av ett vårdbiträdes ”vi går på knäna” så tappar orden betydelse. De blir en del av det allmänna nedskärningsbruset, på samma sätt som politikernas standardsvar ”det finns inga pengar”. För övrigt vänjer man sig vid allt, och det är ju fysiskt möjligt att ta sig fram genom att gå på knäna.
Ett tag i alla fall.
I dag gör vi inkännande intervjuer om utbrändhet och konstaterar att långtidssjukskrivningarna har fördubblats på fem år. Vi har länge kunnat se att vägen dit har varit utstakad, men vi har inte skrivit om den tillräckligt brett och systematiskt.
Vet inte ifall man kan rekonstruera förloppet i efterhand, för att dra lärdom. Men det vore bra att ha en strategi för bevakningen av välfärden.
Den lär komma till användning.
