Är journalistyrket ett kall?
Ibland undrar jag om folk i andra branscher ser på sitt arbete på detta sätt, om de regelbundet ställer sig frågan om han eller hon skapar något gott för övriga mänskligheten?
Den här krönikan började med att jag såg om Quentin Tarantinos Pulp Fiction men den tar sitt avstamp i påståendet att journalistyrket är ett kall.
Jag kände mig aldrig kallad.
Som journalist förväntas man slåss för sanningen, bekämpa orättvisor och dra en lans för de svaga, men det var aldrig därför som jag sökte mig till det här otacksamma yrket.
Jag ville ha kul, punkt slut.
Eller rättare sagt, sommaren 1976 när mellanölsförbudet närmade sig såg jag vart det barkade med min ölutskänkningsnäring så jag sålde puben, packade min kappsäck och anslöt mig till den allt stridare ström av bonnläppar som alla vandrade norrut mot Huvudstaden drivna av ett neurotiskt behov av att se sitt eget namn i eldskrift över natthimmeln.
bryt
Jag ville inte ens bli journalist, men Berra kom in på JH och tjatade på mig att haka på. Och så ville jag skriva om rock. Eller i alla fall vara med.
Det verkade vara världens bästa jobb. Inte nog med att man fick gå på alla konserterna och träffa alla stjärnorna och fick vara med där det var party och flickorna fanns, man fick skivorna gratis av skivbolagen också. Det visade sig mycket riktigt vara världen bästa jobb. Sent 70-tal kunde man helt enkelt inte ha det bättre än som rockkritiker. Hyr Almost Famous om ni inte tror mig.
Efter hand upptäckte jag dock att jag faktiskt kunde ha jobbet till att göra nytta också. På det hela taget såg jag mig i första hand som en kugge i den globala underhållningsindustrin men då och då hände det faktiskt att jag tog en strid för sanningen, slog ned på en orättvisa eller drog en lans för de svaga i samhället och det kunde faktiskt ha betydelse. Dessa små segrar i kampen för rättvisa och en bättre värld gav dessutom en helt annan tillfredställelse till jobbet, även om det aldrig var huvuduppgiften. Och det bidrog till att göra det lite lättare att ta sig genom ytterligare en konsert med Lasse Berghagen.
Ibland undrar jag om folk i andra branscher ser på sitt arbete på detta sätt, ställer den genomsnittlige reklambyråplannern, taxichauffören, vitvarusäljaren, SYO-konsultenten eller Skandiadirektören sig regelbundet frågan om han eller hon skapar något gott för övriga mänskligheten?
Dom borde. Dom borde precis som vi och precis som Samuel L Jacksons lejde mördare i Pulp Fiction som påstår att han citerar Bibeln när han drar en makalös monolog om att den rättfärdiges väg på alla sidor hotas av de själviskas orättvisor och av onda mäns tyranni, att den är välsignad som likt en god fåraherde vägleder de svaga genom dödsskuggans dal för han är verkligen sin broders beskyddare och allt det där, som inte alls påminner om något som verkligen står i Hezekiel 25:17.
bryt
Det är dock en väldigt bra bild av journalistikens tillstånd den kalla våren 2004 när löpsedlarna återigen skriker om Börsklipp och såpakändisar: En man som siktar på en annan man med ett skarpladdat vapen och som frågar sig vilken roll han har. Är han den rättefärdige mannen? Är han den gode herden? Är det världen som är ond? Eller är det mannen han riktar sitt vapen mot? Och så drar han slutsatsen att hur gärna han än vill något annat är det troligen så att han är en del av ondskan, även om han anstränger sig väldigt, väldigt mycket för att vara den gode herden.
Det kan också vara så att jag bara är en krönikör som drar för stora växlar på en Hollywood-film.
