Att vara Jan Helin
Det händer att jag gnäller när jag har en seg dag på jobbet. Då brukar jag tänka på Jan Helin. Eller rättare sagt, jag brukar tänka på att vara Jan Helin.
Ingen kan ha det jävligare. Tänk själv! Allt har börjat kanonbra: du jobbar dig till en fin stilistik som reporter och matchas under nittiotalet fram som en modern Jan Lindström. En Kadhammar fast varmare, en Ulf Nilson fast med grundläggande humanistisk orienteringsförmåga, kort sagt: det känns gött att vara du.
Aftonbladet skickar iväg dig på utgivarträning på Åland ett tag, du kommer hem och får ta över och verkligen vara publicist. Du sätter ditt fokus på journalistiken. Blir en chefredaktör med betoning på ordets andra led.
Sedan börjar eländet. Du och ditt lag levererar marknadsledande webbjournalistik, så bra att du säger att man skulle kunna sluta med papperstidningen. (För pappersupplagan gör ju ändå vad pappersupplagor plägar göra, det vill säga störtar mot avgrunden.) Ni testar nya sätt att jobba, odlar fram egna produkter och gör dem till stjärnor. Ni har massor av solida nyheter och hårda avslöjanden varje månad, precis rätt i den genre ni verkar. Ändå haglar skiten mot er. Ni kallas ofta skvallertidning.
Något brydd fortsätter du, satsar på läsardialog på ett för Aftonbladet helt nytt och banbrytande sätt – bara för att upptäcka att värsta konkurrenten Thomas Mattsson är typ världsledande på det, och i princip utövar sitt chefredaktörsskap via blogg, samtidigt som han ledigt orienterar om Expressens och den fria pressens historia som han kan på sina fem.
Fan också.
Sedan går du bort till verkställande direktören och blir lite gladare. Vinst, igen. Skitmycket pengar till norrbaggarna. Du åker till Oslo glad i hågen, tillfälligt något sänkt eftersom en kopp kaffe på Gardermoen kostar 195 norska kronor, men ändå nöjd. Du vet ju vilka siffror direktör Settman har i sin laptop.
Efter mötet har du svårt att tro att du jobbar i en koncern och inte i ett skämt.
Du har levererat kalasbra kvällstidningar och dragit in massor med cash. "Bra", säger ledningen då, "kan du vara hygglig och sticka hem till Stockholm och krympa tidningen med hundra pers omedelbart, helst innan vi har julfest på vilken vi planerar att sjunga en Abba-låt som heter Money money money".
Sjunga med eller inte sjunga med, det är frågan.
Du sitter sedan på Arlanda Express, sista avgången, du kunde ju ha sovit över i Norge, men du ville ändå gärna ha dina vanliga fyra nattsömnstimmar i egen säng. Kollar inkorgen. Ser överdrygt massmejl från en pösmunk eller två på redaktionen, och vet att det inte spelar någon roll vad du säger, de kommer att ta var sitt grandiost avgångsvederlag och lämna firman ändå. Du kommer inte att sakna dem. Du blir förbannad, men inte riktigt arg ändå, för en liten del av dig håller med dem.
Ja jävlar.
Så här brukar jag tänka när det är lite segt en tisdag på Segevång.
Det är bara att ta nya tag. Det kunde vara värre. Man kunde vara Jan Helin.
