”Vi vill se en straffskärpning för demokratibrott”

En störtflod av hat och hot efter snart sagt varje publicering. Polisanmälningar som läggs ned efter två dagar. Journalisten har upprepade gånger de senaste åren rapporterat om frustrationen hos journalister som utsätts för en stor mängd hot utan att rättsvårdande myndigheter kommer åt gärningspersonerna.
Efter år av kritik från branschorganisationer och mediehus har ändå saker hänt inom polisen. Sedan 2016 finns det särskilda demokrati- och hatbrottsenheter i samtliga tre storstadsregioner. Den i Stockholm (som funnits sedan 2009) har elva anställda och de i Göteborg och Malmö åtta vardera. Specialenheterna utreder brott riktade mot den fria åsiktsbildningen: mot journalister och konstnärer som syftar till att tysta eller hindra dem i deras yrkesroll, samt mot förtroendevalda på regional och lokal nivå. 
– De här specialgrupperna har tillkommit för att man har sett hur samhällsutvecklingen ser ut. Polisen behöver bli bättre på att hantera den här typen av ärenden, säger Nina Jidetoft, chef för demokrati- och hatbrottsgruppen i Region Väst. 
Hon menar att genomströmningstiden för ärendena som slussas vidare till gruppen varierar men att inget läggs ned utan ”god grund”.
– Den här typen av ärenden är svåra vad gäller bevissäkringen. Många gånger rör det sig om anonyma hot. Har vi inga möjligheter att identifiera gärningsmän har vi väldigt svårt att gå vidare, säger Nina Jidetoft.
Det syns i den låga uppklarandegraden. Under perioden 1 januari till 22 oktober i år hanterade hat- och demokratibrottsgruppen i Göteborg 328 ärenden. Av dessa var 66 demokratibrott, varav nio mot journalister. Tre av 34 avslutade demokratiärenden var brott mot journalister. Ett av dessa har skickats vidare till åklagare, som ännu inte bestämt sig för att väcka åtal.

När Journalisten i somras intervjuade rikspolischef Anders Thornberg om polisens insatser mot brott mot journalister hänvisade han till bristande resurser. ”Det skär i ett polishjärta, men varje dag måste vi göra prioriteringar mellan olika brott”, sade rikspolischefen.
Andrea Hammar som är förundersökningsledare på demokrati- och hatbrottsgruppen i Region Väst, tycker dock att gruppens resurser i regel räcker långt. I stället lyfter hon precis som Nina Jidetoft de tekniska utmaningarna i utredningsarbetet. Att kunna slå fast vilken ip-adress ett hot skickats från räcker inte som bevis eftersom lagen inte fastlägger något ägaransvar för ip-adresser.
– Det handlar i slutändan om vem som suttit bakom tangentbordet. Där kan vi stöta på patrull, en misstänkt kan hävda att någon annan skrivit. Sedan kan vi alltid avgöra hur stor vikt man ska lägga vid de här invändningarna – vilket i slutändan blir en sak för åklagaren att bedöma, säger Andrea Hammar. 
Hot inringda från kontantkortstelefoner, ibland med röstförvrängare, är också svårutredda.
– Där har vi nästan ingenting att gå på. Vi brukar alltid prata med den drabbade såklart, den kan ha ingångar, men om det inte finns har vi ingenting. Men att ett ärende läggs ned betyder inte att det är raderat, det ligger kvar i våra arkiv. Skulle liknande händelser där vi når framgång inträffa finns möjlighet att öppna upp det igen.

Men visst finns förutsättningar att lösa brott, menar Andrea Hammar. DNA-spår på fysiska brev kan säkras. Personer bakom inlägg på sociala medier kan identifieras genom exempelvis fotografier eller familjerelationer.
– I vissa delar kan det vara knepigt, men inget är omöjligt.

Annons

Snabbt nedlagda ärenden frustrerar många journalister som utsatts för hot eller till och med skadegörelse eller våld, som kriminalreportern Håkan Slagbrand i Västerås som vi rapporterat om. Vad säger du som specialutredare om det?
– Jag kan verkligen förstå den frustrationen. Det är också en förtroendefråga. Polisen kan bli mycket bättre på att kommunicera varför ett ärende läggs ned. Det har vi haft som rutin i hatbrottsgruppen, att alltid kontakta och förklara för den utsatta: på grund av det här och det här kan vi inte driva ditt ärende vidare. Det tror jag är av stor betydelse. Det är att inte förstå orsakerna till att det läggs ned som skapar misströstan, menar Andrea Hammar.
Hon känner inte till fallet Håkan Slagbrand, men menar att polisen uppenbart misslyckats i kommunikationen med honom.

Samtidigt som uppklarandegraden är låg tros mörkertalet när det gäller brott mot journalister vara högt. Andrea Hammar har träffat journalister som säger att de utsätts i mycket hög utsträckning men inte anmäler. Både för att det känns meningslöst och för att man inte hinner, på grund av mängden hot. Det är problematiskt på flera sätt, anser Andrea Hammar:
– Rent krasst blir det så att det som inte syns i vår statistik finns inte. Vi uppmuntrar att anmäla allt. Även om man själv kan ana att ett ärende kommer att läggas ned är varje anmälan betydelsefull eftersom det ger en mer korrekt bild av verkligheten.
– I slutändan handlar det också om att få resurser för att utreda den här sortens brottslighet. 
En del av polisens försök för att återskapa förtroendet hos journalistkåren är så kallade samverkansmöten mellan specialutredarna och mediehus och branschorganisationer som TU. Andrea Hammar har själv varit på Stampen och pratat om vikten att anmäla. Hon är optimistisk inför en bättre dialog och att fler ska orka anmäla.

När får vi se en högre uppklarandegrad?
– Min förhoppning är att vi ska hitta vägar till större framgång där också. Kanske i kombination med ändrad lagstiftning vad gäller ip-adressägaransvar och att utveckla vår egen kunskap. Även om jag tycker att vi generellt blivit bättre på it-bitarna.
Men även om demokrati- och hatgrupperna i stort har resurser och kompetens att utreda de ärenden de får skickade till sig finns en större problembild. I övriga poliskåren, som hanterar demokratibrotten utanför storstäderna, finns ofta lägre kunskap om brotten. Därför har demokrati- och hatgrupperna också ett uttalat utbildningsuppdrag, externt och internt. De kompetenshöjande insatserna är viktiga, framhåller Nina Jidetoft:
– Alla poliser behöver bli bättre på den här typen av ärenden. Allt går inte att förändra över en natt, det här är ett långsiktigt arbete.

Ett skäl till att brotten mot journalister ofta läggs ned när de hanteras av den regionala polisen är att de har ett relativt lågt straffvärde: från böter upp till något års fängelse.
– När de här brotten utreds vid sidan av andra brott har de nog historiskt prioriterats ned för att de har så låga straffvärden jämfört med mycket annat. Polisen har inte haft motivet i fokus utan tittat krasst på straffvärdet, säger Andrea Hammar.
Medan hatbrotten (exempelvis hets mot folkgrupp) har en straffskärpningsregel som gör att straffet enligt lagstiftaren ska skärpas om ett hatmotiv kan bevisas, gäller detsamma inte demokratibrott.
– Det är något vi efterfrågar, att det ska vara en straffskärpande del även där för att visa allvaret i den typen av motiv. Idag går man på grundbrottet: ett ofredande av en journalist döms som ett ofredande, vilket ligger ganska lågt i straffsatsen, trots att det de facto är ett brott mot yttrandefriheten. 
– Det gäller att sätta på sig glasögonen och titta på motivbilden, se vad det är vi jobbar med egentligen. Få upp ögonen för det, både internt och externt.