Gå direkt till textinnehållet

Ofrivillig symbios

Svenska politiker tvingas in i me­diefållan under valrörelsen. Samtidigt har journalisterna gjort sig beroende av partierna. En ny studie visar att väljarna kan bli förlorare.

Folkmassan rör sig långsamt mellan mediestånden på Cramérgatan utanför Almedalens bibliotek. Utom hörhåll för TV4s skräniga utomhusstudio och Aftonbladets livetält gör sig Lars Nord, professor och medieforskare på Mittuniversitetet, redo för debatt i Dagens Samhälles paviljong. Han är egentligen måttligt förtjust i Almedalsveckan.

”Riksdagens sommarfest” är ett tillfälle att mötas under mer informella former; man har lite trevligt tillsammans innan man går på semester. Den är numera också epicentrum för politikens medialisering. Somligt är rituellt, TV-talen inte minst, och de inte särskilt väl genomförda paneldiskussionerna. 800 journalister håller taktpinnen, politikerna förväntas sjunga. Almedalsveckan har på papperet liten politisk betydelse – det är den journalistiska närvaron som ger den tyngd.

Det är onsdag den 6 juli 2016. Det har gått åtta månader sedan regeringen införde gränskontroller och den svenska invandringspolitiken tvärvände. Medierna följde efter och det märks på branschseminarierna i Almedalen den här sommaren. Kritiken mot medierna är större än vanligt.
Dagens Samhälles lunchduell mellan Lars Nord och Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler blir inte så mycket en duell som en samlad kritik mot svenska medier.

– Det har inte varit en allsidig bevakning av migrationsfrågorna i svenska etablerade medier. Man har varit alldeles för följsam. Medierna har alltför passivt speglat makten, vilket har varit negativt för förtroendet för medierna, säger Lars Nord.

Den trettihövdade publiken, mestadels Sverigedemokrater, applåderar.


Lars Nord och Paula Bieler under Dagens Samhälles lunchduell i Almedalen den 6 juli 2016. Sanna Rayman (t.v.) modererade debatten. Foto: Johannes Nesser

Det fenomen som Lars Nord satte ord på i Almedalen för två år sedan är inte okänt. Redan 1986 konstaterade den amerikanska forskaren Daniel C Hallin i boken The Uncensored War, om mediebevakningen av Vietnamkriget, att journalister inte agerar så oberoende av politiken som de vill tro. Hallin visade att det var först när liberala demokrater i kongressen började protestera mot Vietnamkriget och medierna skildrade denna politiska konflikt som det blev legitimt för medierna att också gå vidare och granska och ifrågasätta kriget.

– Vi har bilden av att Vietnamkriget var det stora genombrottet för den självständiga journalistiken. Sanningen är att den föregicks av en politisk elitkonflikt om kriget. När det fanns en åsiktshegemoni bröt inte medierna upp från den heller. I bevakningen av invandringspolitiken i Sverige tycker jag nog att det har varit lite grann på samma sätt. Sommaren 2015 var inte ledande medier speciellt ifrågasättande på det här området, utan det kommer först när regeringen svänger om, säger Lars Nord nu två år efter debatten i Almedalen.


”Vi är väldigt beroende av vad politikerna själva prioriterar. Det går inte att komma runt”, säger Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Foto: Tor Johnsson

Medierna har inte varit renons på kritiska artiklar i ämnet. Den statliga Delegationen för migrationsstudier släppte förra året en rapport som visade att i svenska medier var negativa gestaltningar av invandring och dess påverkan på Sverige vanligare än positiva gestaltningar redan åren före flyktingkrisen. Den allmänna analysen är att den gestaltningen sedan dess har blivit mer negativ och mer omfattande.

– Den analysen tror jag nog är helt korrekt, min känsla är att det finns en stor rapportering om invandring, säger Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Förklaringen till det är att journalistiken inte lever i ett vakuum. Vi försöker spegla det politiska landskapet och vilka frågor politikerna prioriterar och väljarna pratar om, och det har ju skett en omsvängning i debatten.

Men att invandringspolitiken blivit en av valets viktigaste frågor beror bara delvis på politikernas agerande. Det finns ett direkt samband mellan vilka frågor som medierna ger stort utrymme och vilka frågor människor sedan tycker är viktiga samhällsfrågor. Den så kallade ”dagordningseffekten” är väl dokumenterad i flera studier sedan mitten av 1980-talet. Den leder i sin tur till en ”priming-effekt”; väljarna utgår från de frågor medierna rapporterat mest om när de fattar beslut om vilket parti de ska rösta på. Ett starkt fokus på en enskild politisk fråga kan också leda till en rundgång i systemet.

– Medierna tittar på opinionsundersökningar och rapporterar om de ämnen som väljarna tycker är viktigast, men de ämnen som medierna rapporterar om tenderar att bli ännu viktigare. Det finns en förstärkningsmekanism där. Den ska man vara observant på, säger Peter Wolodarski.

Rapporterar man bara om de viktigaste frågorna kommer de att förstärkas. Därför bör man ha en bredare bevakning, menar han.

– Dolda frågor som kanske inte uppfattats som så viktiga måste också få utrymme. Vi kanske har rapporterat för lite om invandring tidigare, och nu rapporteras det kanske för mycket. Men vi är väldigt beroende av vad politikerna själva prioriterar. Det går inte att komma runt.

Det finns samtidigt ett sug efter journalistik som ligger utanför de största valfrågorna, något som Peter Wolodarski säger att han själv blev varse i slutet av maj när han skrev en söndagskrönika om den höga sysselsättningsgraden i Sverige: ”Rekordsiffrorna vi inte får prata om i Sverige”. Den fick 300 000 sidvisningar första veckan.

– Det blev en enorm reaktion, bland annat eftersom det inte är den bild många har av läget i landet. Man måste hela tiden arbeta med en bredd i ämnesval, och inte springa åt samma håll som alla andra. Försöka vara motvalls.

Han uppfattar reaktionerna på artikeln som ett tecken på att ämnet är underrapporterat, och samtidigt ett bevis för att det går att bryta dagordningseffekten.

– Ett sätt att hantera det här på är att lyfta blicken och komma bort från politiken och spegla verkligheten. Det är ett grundläggande journalistiskt uppdrag att hela tiden försöka komma så nära sanningen som möjligt, oavsett vad den visar. Om man inte hela tiden lägger ett partipolitiskt raster på det kommer man långt, säger Peter Wolodarski.

Sakine Madon, politisk redaktör på Vestman­lands Läns Tidning, efterfrågade efter valet 2014 en bredare politisk debatt om invandring och integration, och ville se en mindre räddhågsen journalistik i ämnet. Hon har verkligen fått som hon ville – men är ändå inte helt nöjd.

– Ibland känns det som att invandringen är den enda frågan som diskuteras och lyfts fram nu. Så ja, det har hänt en del. Men journalistiken har gått i politikens fotspår. Det är ett svaghetstecken. Journalister borde ha kunnat skriva om den här typen av frågor innan Sverigedemokraterna blev så stora och innan regeringens tvärvändning 2015, säger Sakine Madon.

– Det är mer bevakning, men det finns fortfarande brister. Medierna söker konflikter men borde förmodligen ägna mer tid att presentera fakta. Jag ser att journalister fortfarande famlar i de här frågorna. Man klarar inte att hålla på faktarollen, eller nyfikenheten på fakta. Inställningen att det är lite farligt att prata om hur saker och ting är, är farlig.

Beroendet av politikerna och konsekvenserna av dagordningseffekten är bara två av många utmaningar för medierna i valrörelsen. I den nyligen utkomna boken Svenska valrörelser där medieforskarna Lars Nord och Jesper Strömbäck granskat trenderna i valrörelserna under 2000-talet, framgår tydligt att mediernas makt har ökat på politikernas bekostnad. Medialiseringen har tvingat politiker att anpassa sig till mediernas nyhetslogik. Så medan svenska medier blivit beroende av politikers agerande har politikerna blivit beroende av mediernas agerande, i en ofrivillig symbios eller ett slags tvångsmässig pardans. Samtidigt tar journalisterna själva allt större plats i bevakningen.

– Mediernas egna analyser och kommentarer har ökat i omfattning, och inte bara i krönikor och analyser, utan också i rena nyhetstexter, säger Lars Nord. Man gör journalistiska tolkningar av partiernas agerande. När det har varit en partiledare med i TV så vänder sig programledaren till en kommentator som får svara på vad politikern menade. Journalisten har sista ordet. Det är en väldigt maktfull position.

Tar man ansvar för den makten?
– Jag misstänker att man inte alltid är medveten om den makten, man ser sig som en guide till människors informationsinhämtning. Men att vara uttolkare av makten ligger det mycket makt i.

”Inställningen att det är lite farligt att prata om hur saker och ting är, är farlig”, säger Vestmanlands Läns Tidnings politiska redaktör Sakine Madon. Foto: Tor Johnsson

I valrörelsen 2014 gav drygt 40 procent av nyheterna uttryck för ett tolkande journalistiskt förhållningssätt samtidigt som politiker fortsatte att få en allt mindre andel av utrymmet i medierna. Den genomsnittliga längden på politikers soundbites i SVT Rapport var 7,8 sekunder under valrörelsen 2014, en minskning med 2,5 sekunder sedan valrörelsen 2010, och på par med amerikanska TV-nyheter. Av Medievalsundersökningarna framgår också att journalister i allt större utsträckning framträder som aktörer i nyhetsbevakningen, från två procent av bevakningen 1979 till 19 procent 2010. Politikerna har samtidigt förlorat terräng.

Men det finns ett ännu allvarligare problem med valbevakningen, anser Lars Nord. Mellan valrörelsen 2002 och 2014 sjönk andelen nyheter som dominerades av politiska sakfrågor från 59 till 38 procent. En krympande andel nyheter präglas med andra ord av att framför allt handla om politikens sakinnehåll. Omvänt präglas en växande andel nyheter av att gestalta politik som spel och strategi eller som skandal. Mellan 2002 och 2014 ökade andelen spelgestaltade nyheter från 37 till 49 procent medan andelen skandalgestaltade nyheter ökade från fyra till 13 procent. Under själva valveckan var andelen spelgestaltade nyheter över 70 procent både 2010 och 2014. När valdagen närmar sig blir valbevakningen mindre informativ och mer dramatiserad.

Diskussionen om speljournalistikens framväxt har funnits länge, men det är först nu som det finns konkreta siffror på hur omfattande förändringen har varit.

Kantringen har också medfört att partierna i högre grad väljer andra kanaler än de etablerade medierna för att nå ut med sina budskap. Framför allt har sociala medier blivit viktigare för såväl riksdagspartierna som väljarna. Det medför en risk inte bara för de traditionella medierna utan också för väljarkårens förmåga att fatta korrekta beslut – eftersom sociala medier i motsats till traditionella medier har en negativ kunskapseffekt på konsumenten, enligt Demokratipanelen 2014. De som får sina politiska nyheter via sociala medier vet generellt mindre om politiska och samhällsrelevanta händelser än dem som inte konsumerar politiska nyheter alls.

– Mediernas skildring av politikens sakfrågor går ner väldigt mycket, framför allt de allra sista veckorna och dagarna före valdagen. Samtidigt som fler väljare bestämmer sig för vad de ska rösta på allt senare, ofta under den perioden då sakfrågorna försvunnit ur bevakningen, säger Lars Nord.

– Man ska inte avstå från att publicera opinionsundersökningar eller analysera regeringsfrågan, men man måste kunna diskutera proportionerna. Det är ju ändå så att den regering man får beror på valresultatet som i sin tur beror på vad väljarna tycker om partier och partiers åsikter i olika frågor. Då kan jag tycka att det är viktigt att medierna som är den största och viktigaste informationskanalen väljarna har också fokuserar på sakfrågorna.

Finns det något som tyder på att det kommer att bli annorlunda i årets valbevakning?
– Kanske. Vi ser ju att flera medier satsar mycket på faktapresentationer. Men ju närmare valdagen man kommer desto svårare verkar det vara för medierna att hålla fast vid de agendor de har tänkt sig.

Sakine Madon anser inte att det är konstigt att speljournalistiken blivit vanligare, och ser dessutom en ökning under årets valrörelse.

– Hela den här mandatperioden har präglats av otroliga svårigheter för framför allt den borgerliga oppositionen efter decemberöverenskommelsen och i relationen till SD. Det är inte jättemärkligt att rapporteringen mer handlar om det. Det är ett helt annat läge än det var 2006 när det var Alliansen mot det sittande regeringspartiet. Det förvånar mig inte mycket, säger hon.

På Dagens Nyheter har man fört diskussioner om balansen mellan sak- och speljournalistik under lång tid, menar chefredaktör Peter Wolodarski.

– Vi är medvetna om problemet med kantring åt speljournalistiken. Spelet har betydelse för regeringsfrågan och det kan man inte släppa, men sakfrågorna får inte försvinna. En konkret sak som vi valde att göra för att motverka den här tendensen var vår satsning på Fakta i frågan, där vi går igenom 50 valfrågor. Man kan säga att det har varit vårt bästa svar på den här utvecklingen för att ge ett större utrymme för sakpolitiken, och mindre för konflikt, spel och dramatik, säger Peter Wolodarski.

Fler avsnitt