Han arbetade som journalist på bland annat Kvällsposten, Veckans Affärer och TT. Han fick Stora Journalistpriset 1979 för sitt arbete med tidningen Lag & Avtal som han grundade 1978 och var chefredaktör för. Senare i livet bytta han karriär och började i utrikesdepartementet och blev diplomat.

MINNESORD

Vi ville bli journalister och träffades på GP. Jag var 16 år och fanns redan på redaktionen, som mopedbud och springpojke. Gert var 17 och kom till idrottsredaktionen genom att hans godmodige och trivsamme pappa Sven var kompis med dynamiske redaktionschefen Sven Strömberg.

Där och då grundades en vänskap som stod sig utan störningar fram till att Gert somnade in. Vi förenades på idrottsredaktionen 1964, två ambitiösa tonåringar bland en stor grupp betydligt äldre och framför allt mera etablerade kolleger. Vi hade många idéer om vad som kunde förändras och löste problem mitt i natten när den nytryckta tidningen kommit ur tryckpressarna och jag körde Gert hem till Kaggeledsgatan efter gemensamma kvällstjänstgöringar, som ofta förlängdes för att vi hade så roligt.

1967 i Konserthallen på Liseberg upptäckte vi, utan att ha en aning om vad som väntade, ett nytt band som gjorde sin första konsert i Skandinavien, Mothers of Invention med Frank Zappa i spetsen. Han blev en favorit livet ut. Det var bara ett av många utslag av Gerts musikintresse, som yttrade sig på flera sätt. Bland annat den gång han och kollegan Åke Stolt gav sig ut på en obskyr spansk restaurang inför ett fotbolls-VM. Gert fick tag i en gitarr och sjöng ”Fritiof och Carmencita” så bra att de båda journalisterna bjöds in till ett bröllop i lokalen intill för att underhålla!

På idrottsredaktionen, där alla skrev med signatur, blev vi Gem och Cege. Vid sidan av spelade vi fotboll med andra journalister och idrottsprofiler ett par gånger i veckan. För Gert var det alltid allvar och han gav sig sällan, om inte GAIS-profilen Conny Aldorsson fanns på motståndarsidan.

GAIS var ett beroende hos Gert, det vet alla som träffade honom. West Ham var vi överens om.

Gert var orädd och nyfiken. När han sändes ut för att bevaka Ingemar Stenmark i den alpina världscupen väckte han uppseende genom att beskriva fjäsket och krypandet bland kolleger för den tystlåtne, heligförklarade, unga stjärnan. Betraktelsen fick plats på hela första sportsidan och många berörda kolleger skruvade på sig.

Han blev en av tidningens mest profilerade skribenter, inte minst genom att skriva om fyrar. Oftast på utflykter tillsammans med välkände tecknaren Ulf Sveningson skrev han om så många fyrar att de helt enkelt tog slut, så det blev fortsättning långt utanför landet, till exempel Gibraltar.

Ordförandeskapet i Göta Älvklubben var ett tecken på hans kärlek till vatten och hav.

Gert var ordförande i GP:s journalistklubb och engagerad även utanför tidningen. Han var ordförande i Västsvenska Journalisters stiftelse och Västra Journalistföreningens stiftelse, dessförinnan ordförande i Västra Journalistföreningen innan denna lades ner.

Han var berättigat stolt över att ha tagit initiativ till Mediedagen som sedan flera år arrangeras på Göteborgs universitet och röner stort intresse.

Med sin integritet och ärlighet hade Gert inte enbart vänner, men vi är oerhört många kolleger och personligt bekanta som tyngs just nu, alldeles för många för att alla namn ska få plats.

Cege Berglund

Han började på dåvarande Riksradion och gjorde sitt första inslag 1968, och blev fast anställd 1982. Hans huvudsakliga inriktning var programinslag och reportage om konst, dess historia och om konstnärers livsöden, men framför allt om hur konsten faktiskt ser ut.

Han startade 1975 tidningen Antik & Auktion och drev den fram till 1986 då den övertogs av Allers förlag.

Sven-Ivan Sundqvist föddes i Kristinehamn men växte upp i Kalmar. 1970 började han på Dagens Nyheter som börskommentator efter studier och jobb på Handelshögskolan i Stockholm. 1973 tilldelades han Stora journalistpriset för han att han, enligt juryn, gett "den ekonomiska journalistiken nya dimensioner i form av börskommentarer och företagsekonomiska analyser". Sven-Ivan Sundqvist forsatte som kommentator i DN fram till 1997. Han skrev också en rad böcker, bland annat om Fermentaaffären. 

Hon var pressombudsman i Åbo Akademiska studentkår och medarbetare i Åbo Underrättelser och Nya Pressen i Helsingfors innan hon började på Dagens Nyheter 1965. På DN bevakade hon kommunpolitik, ekonomi och arbetsmarknad och blev senare redaktör för Tysta Mari och Namn och Nytt-sidan fram till pensionen.

Hon började sin karriär på 60-talet som tv-hallåa och arbetade därefter med flera olika tv-program som journalist, bland annat på Rapport och som socialreporter. Hon var också känd som programledare i SVT-programmet ”Sköna söndag” som sändes på 80- och 90-talen.

Hon inledde sin journalistkarriär på 1962 på Sveriges Radio och jobbade därefter i flera år på Aftonbladet. På Sveriges Television var hon chef på Rapport och jobbade också som nyhetsuppläsare och reporter. Hon har även varit chef på Sveriges Radio P1.

Han var fotograf på Expressen i nära 40 år, från 1956 till 1993. Många av hans bilder är prisbelönta och flera klassiska. Han har fotograferat ett stort antal välkända profiler, allt från kungligheter till fotbollsspelaren Pelé, operasångerskan Brigit Nilsson och Olof Palme.

MINNESORD

En av de legendariska utrikeskorrespondenterna, Kåre Nyblom, har lämnat oss. Kåre var under större delen av sitt yrkesliv verksam inom Sveriges Radio och TV. Han blev 93 år. Närmast sörjande är hans barn Sofia, Marcus samt  f.d. hustru Elisabeth Husmark.    

Efter några år på Västernorrlands Allehanda,Expressen, Dagens Nyheter och Vi, anställdes han 1962 på Sveriges Radio som utrikesreporter och programledare för Dagens Eko. Det var en tid då nyhetsjournalistiken inom Sveriges Radio förändrades kraftigt och Kåre bidrog till det med sin entusiasm och kreativitet.

Kåres stora intresse var relationerna mellan stormakterna USA och Sovjet, och som den gode journalist han var ville han till källorna och lärde sig därför ryska.

1962 flyttade Kåre med hustru, kulturjournalisten Elisabeth Husmark, till Moskva för att där öppna Sveriges Radios första kontor i Sovjetunionen, Det var hårda tider i Sovjet, mitt under Kalla kriget då västerländska journalister möttes med misstänksamhet, oändlig byråkrati, övervakning och avlyssning av telefon och privatbostad, enkla boendeförhållanden men – en atmosfär som Kåre trivdes i. Han var Sveriges Radios förste korrespondent i Moskva åren 1963 - 1969. En pionjärgärning.

Från Moskva kom han till Wien för att bevaka Östeuropa fram till 1973. Därpå följde några år i Stockholm som programledare - ”nyhetsankare” - i Aktuellt. Där bidrog han till att förändra och förnya programledarens roll i nyhetsprogrammen i TV. Han reagerade emot den dåtida strikta, neutrala tonen i nyhetsuppläsningen och använde inte bara sin röst, utan också mimik, gester, betoning och hela sitt kroppsspråk för att ”berätta” för tittaren vad som hänt. I dag är den tekniken vanlig men då skapade det debatt. Med sina idéer om programmets form blev diskussionerna runt redaktionsbordet på Aktuellt ofta hetsiga och Kåre var stridbar.

1979 flyttade han med familjen till Rom som TV:s korrespondent. Under en tjänstledighet från TV åren 1985 och 1986 var han vid Harvarduniversitet i USA för att projektleda en större internationell konferens om Öst-väst-relationer. Den utmynnade i en omfattande rapport om dåtidens säkerhetspolitik. Därefter lämnade han Sveriges Television.

De sista åren kom världen honom till mötes genom den multietniska personalen på det äldreboende där han bodde där flera var från rysktalande områden. För dom citerade han högt poesi av ryska poeter. Trots att han var så pass svag den sista tiden, läste han morgontidningen minutiöst noga, orkade inte kommentera, men noterade, att Sverige sökt medlemskap i NATO, med en gillande nick.

En journalist med gedigna kunskaper, stridbar och med starka åsikter, har lämnat oss.

Håkan Nilsson
f.d. kollega