Han arbetade på Aftonbladet under perioder, bland annat som textgranskare. Många är också de journalister som fått språkutbildning av honom på redaktioner över hela landet. Han skrev även böcker om språk och under ett antal år var han språkkrönikör i Journalisten.

"Jag gick på Journalisthögskolan och kom till Aftonbladet i Malmö som praktikant våren 1980. Därefter fick jag ett vikariat på Aftonbladet i Stockholm, en männens kvällstidningsredaktion som då låg i de gamla Klarakvarteren i en byggnad full av vindlande trätrappor, avsatser och vrår.
Att komma som nybakad journalist till en av kvällstidningarna vid den här tiden var för mej en prövning. Eftersom det rådde brist på redigerare var det vid redigeringsbordet på natten jag hamnade.
Att ha lärt redigering på journalisthögskolan var en sak, att komma ut i verkligheten en helt annan.
På natten jobbade bara män.
Jag behandlades illa, hade noll status.
Många iddes inte ens lyfta blicken och hälsa, än mindre föra en konversation. Möjligtvis om någon behövde ledigt och ville byta ett pass tilltalade de mej. I övrigt tystnad. Jag fanns inte.
Det fanns undantag som Sven Melander och Lasse Anrell, som var välkomnande, varma, justa.
Jag hade särskilt en nattchef som dängde manuspapper i huvudet på mej, aldrig mötte min blick, än mindre talade med mej.
Men där fanns särskilt en människa som såg mej från första stund, som genast kom fram och hälsade – handhälsade – och var omtänksamheten och vänligheten själv – och det var Annette Kullenberg, för mej en gigant i spalterna.
När jag till en början bodde i andra hand och åter  letade bostad, då engagerade sig Annette Kullenberg, lade ner tid och försökte hitta boende åt mej.
Jag har aldrig glömt den medmänsklighet, vänlighet och värme hon visade mej som ung vikarie.
Och att det var hon som drog igång Aftonbladets kvinnoredaktion är självklart. I mina bokhyllor står en nött och blekt ”Dokumentet”, boken där kvinnorna vid denna tid beskrev sin situation på redaktionerna.
Jag mötte i Annette Kullenberg en varm medmänniska, kollega och medsyster. Det glömmer jag aldrig.
Hon såg och brydde sig, när få andra på Aftonbladets nattredaktion vid den här tiden, gjorde det. Det glömmer jag aldrig.
Heder och tack, Annette Kullenberg."
Gunnel Åhlander
pensionerad journalist, Stockholm

Alva Nilsson har lämnat oss alldeles för tidigt. Sörjs närmast av familj, systersöner och vänner.
“Men domaren hur kan du inte se att det var offside?” 
Det är en person på långsidan som skriker. River sig i sitt lockiga hår, galen för att domaren är orättvis igen. Hon lever för fotbollen, för passionen och kärleken till läderkulan. Vi är många som delar kärleken. Och vi är många som nu sörjer Alva Nilssons bortgång.
Hon gjorde allt för att göra sportjournalistiken rättvisare, men framför allt fotbollsbevakningen mer jämlik.
Vi har träffat henne på pressläktare, vi har spelat i samma lag. Vi har läst hennes artiklar och krönikor som har varit lika precisa som en snäv boll i djupled.
Alva Nilsson var före sin tid. Tidigt bevakade hon damfotbollen på ett sätt som få hade gjort förut. Hon kunde hela näringskedjan: ungdomsverksamheten, breddfotbollen, allsvenskan och landslaget. Transferrykten, spelet bakom stängda dörrar.
Hon visste allt, ibland visste hon till och med för mycket. Få undkom Alva Nilssons skjutjärn, ändå hade landslagsspelare, förbund och klubbledningar respekt för hennes värv. De visste: hon kritiserar oss, eftersom hon tar oss på allvar.
I en jämlik idrottsvärld hade hon varit en av landets största fotbollsjournalister. När bevakningen av damfotboll når sin rättmätiga status, när den dagen kommer, då kommer vi att minnas Alva Nilsson som en av pionjärerna.
Framför allt minns vi henne som en god vän och lagkamrat. Vi är många som delar vackra minnen med Alva Nilsson, även utanför fotbollen.
Hur ska vi klara av den saknad och det tomrum som hon nu lämnar? Genom att prata och minnas henne. Att fortsätta arbeta för jämlikhet, rättvisa, allas rätt till att älska vem man vill. Vi vet att hennes hjärta var stort och slog hårt och snabbt för fotbollen. Hon kommer vara så otroligt saknad. 
Las Presidentas Malmö City FC
Deltagare och lärare vid Skurups journalistlinje 2015/2016
Journalistkollegor
Isabelle Widmark och stiftelsen Fairpay
Hedvig Lindahl, landslagsspelare 
Medlemmar i Rylles tipsgrupp på Facebook

Lasse Westmans skribentkarriär började med stor dramatik. När han som ung frilansjournalist i början av 60-talet bevakade en illegal strejk i Barcelona blev han gripen av general Francos fruktade polisstyrka Guardia Civil, fängslad och hotad med dödsstraff. Han släpptes, men utvisades på livstid. Vilket en sann murvel naturligtvis inte brydde sig om; Spanien blev hans andra hemland.
Efter en sejour på gamla Stockholm-Tidningen anställdes Lasse på Tidningen Vi 1966, och han kom att bli tidningen trogen i 45 år. Med varm humor och stor beläsenhet skildrade han stort och smått med en reportageprosa som var hans alldeles egen.
Westmans avdelning ”Bakvagnen” i Vi är en klassiker i svensk tidningshistoria och där kunde vad som helst hända. Han fick Stora Journalistpriset 1975 för en artikelserie där han berättade om de ofta gripande historierna bakom så kallade ”struntmål” i tingsrätten. Andra gånger kunde det handla om igelkottarnas belägenhet, gamla skolplanscher eller om det är sant att vallonättlingar har längre stortår än andra. Ibland tyckte vi kollegor kanske att alla upptåg skymde Lasses stora och breda kunnande. Men tråkighet var hans stora skräck, ”tänkvärd underhållning” hans ledord.
Lasse Westman var i hög grad en resande reporter. Spanien, Nicaragua, de gamla svenskbygderna i norra Tyskland, Dalsland och Stockholms skärgård låg honom särskilt varmt om hjärtat och dit återvände han ofta.
Som författare gav Lasse Westman ut en lång rad böcker om allt från feniciernas uppgång och fall till Selma Lagerlöfs hemliga kärleksliv. Särskilt stor spridning har ”Pojken och tigern” fått, en läsebok för grundskolan som räknas som en modern Nils Holgersson.
Musiken fanns också med bland hans intressen. På Vi:s personalfester ingick det i ritualen att Lasse med sprucken stämma sjöng ”Främlingar i natten”, en egen tolkning av Frank Sinatras ”Strangers in the night”. (Det är bara att räkna stavelser för att inse att det inte gick ihop.) Och i tidningens stolta orkester ”Masskorsbandet” spelade han tvärflöjt med den äran. Favoritlåt: ”As time goes by”...
Lasse sörjs av familj, kollegor och många, många läsare landet runt.
Tomas Dur Fläckman
redaktionschef, Tidningen Vi
Göran Gynne
fd chefredaktör, Tidningen Vi

FOTO: Urban Andersson

”Svante Lidén är död. Saknaden och sorgen är enorm. Journalister som Svante görs inte längre. Alla älskade Svante. Hur kunde man låta bli. Att gå ut och göra enkäten VI 5 med Svante kunde ta ett par timmar, eftersom personerna han träffade inte ville sluta prata med honom.
Vi möttes första gången på tidningen Lektyr i början på 1980-talet. Sedan hamnade vi bägge på Aftonbladet några år senare.
Att börja på Aftonbladet var en dröm som gick i uppfyllelse för Svante. Han grät av lycka när han kom ut på redaktionen efter att ha skrivit på anställningskontraktet.
– Kan du vara ledig något i sommar nu, undrade hans lille son Magnus som var med honom denna dag.
Svante brydde sig om sina medmänniskor. Generöst hjälpte han och var mentor för unga journalister. Mig tog han hand om en ”helvetes-jul”. När vi gick av skiftet på julafton hade Svante fixat ett julbord för oss bägge hemma i Uppsala. Det betydde oändligt mycket för mig.
Allmänbildad som få. Stort som smått. Historia, rymden, Benazir Bhutto, vallmofrön, Island, TBE, litteratur, fiske, USA, Nelson Mandela, Nepal, Rock-Olga, udda bilskrotar...
Svante gillade fina saker, EWKs Erlander-teckning, Church-skor, Bondelid skinnpaj, Rolex Oyster, SAAB 900 Cab, VKV kajaker, vällagad husmanskost, gärna stekt strömming …
Han gillade också att berätta rövarhistorier som till exempel, hur man lyckas lifta luspank från Söderhamn till Katmandu eller hur man överlever orkanvindar som yrkesfiskare på Island.
Men framför allt älskade han sin fantastiska familj, livskamraten Maria och sönerna Magnus och Einar.
Svante skrev alltid på sitt egna personliga sätt. För några år sedan hade han övertalat Konung Carl XVI Gustav att hissa den treuddade örlogsflaggan på Slottet på nationaldagens morgon.
Svante skulle vara med för att skildra detta på sitt speciella sätt.
Dagen innan krossade han tummen. Aftonbladet försökte då få skicka en annan reporter.
– Kommer inte Svante, så blir det ingenting, meddelade kungen.
För ett par månader sedan ringde Aftonbladet och frågade den numera pensionerade Svante, om han ville bli kolumnist.
Detta var också en dröm som gick i uppfyllelse, Han ringde mig, stolt och glad och berättade:
– Tänk att det skulle ta 35 år innan dom förstod att jag kan skriva, sa han och skrockade.
Detta var så stort för honom. Tyvärr hann det inte bli så många kolumner.
Svante blev 68 år gammal. Hans lungor var så starkt angripna av covid-19, så det gick inte att rädda honom.
Fan, vad vi saknar dig!”
Urban Andersson
Aftonbladetkollega och vän

FOTO: Privat

Han flydde med sin mamma och storasyster från Pärnu i Estland till Berlin och sedan vidare till Sverige 1945. 1960 värvades han till Dagens Nyheter.
Mert Kubu var med och nyskapade svensk journalistik. En skicklig grävande journalist innan begreppet myntats. Han förnyade bevakningen av lokalpolitiken, gjorde kommunpolitikerna till kändisar och pampar, som fick stå till svars för sina beslut och handlingar. Tidigare hade borgarråden framställts högaktningsfullt. Mert behandlade alla lika oavsett parti.
Han skrev och medverkade i 10-talet böcker om det politiska spelet i Stadshuset och svensk bostadspolitik. Han var klart före sin tid när han 1971 i boken Gustav Möllers hemliga polis avslöjade spionaget i Sverige under andra världskriget.
Efter Sovjetunions sönderfall utsågs han till korrespondent i Estland.
1972, fyra år före lagen om medbestämmande i arbetslivet lyckades Mert, som ordförande i journalistklubben, genomdriva inflytande för redaktionen, genom att förhandla med tidningens ägare, styrelseordföranden Albert Bonnier, om tillsättande av chefredaktör. Klubben deltog även i att utse ledande journalisttjänster. Den utredde också frågan om ett redaktionsråd som skulle vara med och styra tidningen.
Som klubbordförande var han en av de ledande i dåtidens tvister mellan journalister och grafiker om den nya tekniken.
Mert satt i Journalistförbundets styrelse och var ledamot av Pressens opinionsnämnd.

Hon dog i sängen, sov sig in i evigheten. Typiskt Barbro, inte besvära, bestämma själv.
Barbro lämnar efter sig två barn, Larry, 58, Stjärnsund, och Candice, 48, Järbo, sex barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Barbro föddes 1937 i Örebro. Hennes mamma hette Majken Broström och pappa var hästkännaren och affärsmannen Berl Gutenberg. Själv satsade hon tidigt på journalistiken och arbetade på Nerikes Allehanda innan hon den 1 oktober 1968 började på Expressens redaktion som allmänreporter.
Hon hade gift sig i Örebro och som fru Svensson fick hon två barn, Larry och Conny, som i vuxen ålder omkom i en tragisk olycka, vars orsak aldrig kunde klaras ut. När Barbro kom till Stockholm bosatte hon sig i Tyresö. Som ensamstående mamma och hårt arbetande reporter på udda tider lyckades hon alltid sy ihop barnpassning med grannar, dagmammor och kompisar.
På Bermuda träffade Barbro Willard Dillworth, som flyttade till Sverige och Tyresö. Tillsammans fick de dottern Candice. Äktenskapet sprack och Barbro rattade nu ensam den lilla familjen med tre barn och en heltidstjänst på Expressen
Barbros personlighet var lite karg och hårdkokt. Hon var otroligt slagfärdig och bitsk. Hon kunde vara mycket rolig. Och envis. Ibland påminde hon om Barbro Flodquist, en av de första kvinnliga journalisterna på Expressen (och syster till Birgit Bonnier, gift med Abbe Jr). De rökte också båda lika mycket.
I slutet på 70-talet lämnade hon storstaden och köpte ett hus med damm och tillhörande vattenkraftverk i Järbo. Där levde hon ända tills hon flyttade in i en lägenhet i Järbo, där hon bodde sina sista år.
Mellan 1979 och 1982 var hon riksredaktör för Expressen i Gävle. Hon bevakade mittbältet av Sverige tillsammans med Gösta Ollén och Bertil Brohman i Falun. Hon var en flitig och pålitlig reporter som alltid levererade. Hennes journalistiska fält var brett. Hon var lika hemma på sportarenorna – särskilt om det fanns hästar där- som i intervju med Ingvar Kamprad. Så här skrev hon:
”När han kom in i det röriga chefsrummet på huvudkontoret i Humlebaek ger han samma bleka intryck som en ljusblå pinnstol. Det är ett sken som bedrar. Bakom den blygsamma smålänningen döljer sig en herre med – maktbegär. Han skäms inte att erkänna det”.
Hon var med bland de 20 Expressen-reportrar som tog in på Hotell Stockholm och därifrån i flera dagar bevakade och skrev om Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973. Och i maj året före deltog bl a Barbro och reportern Börje Lundberg i en test vi gjorde i Expressen av nya graviditetstester. Hon var i nionde månaden.  Hennes grav-test var negativt. Sen föddes Candice! Och Börjes test visade att han var gravid…
                                                               Christina Ollén
                                                               Pia Nordström
                                                               Pia Erlandsson
                                                               Expressen-kollegor och vänner

Han började fotografera under studietiden på Skinnskattebergs folkhögskola. Mellan 1965 och 1968 gick han linjen reportagefotografi på Fotoskolan vid Kursverksamheten i Stockholm. 1967 arbetade han med den kända Gruva-sviten från Malmberget, som senare blev bok med texter av Sara Lidman. Han har även dokumenterat bland annat järn- och stålindustrin i Bergslagen, arbete vid tenngruvorna i Siglo XX i Bolivia, vinarbetare i Bordeaux, flyktingläger i Beirut och skogsarbete i Värmland. Han har givit ut ett antal böcker och arbetat som lärare i fotografi vid kursverksamheten i Uppsala.

FOTO: Tor Johnsson

Han arbetade på Aftonbladet,Sveriges Radio Ekot, Sveriges Televisions Aktuellt och ABC innan han kom till TV4. Han lanserade morgon-tv med Nyhetsmorgon 1992 och var med och grundade TV4 Nyheterna. Före pensioneringen var han TV4s Tittarombudsman mellan 2002 och 2010. Han medarbetade även som frilansjournalist i Journalisten.

Han arbetade som fotograf på Expressen mellan 1969 och till pensionen 2011. Främst var han känd som en skicklig sportfotograf som bevakade många stora mästerskap.