Han var filmare och fotograf, född på Kreta, Grekland. Han gick på konstskola i Tyskland och efter att han flyttat till Sverige på 60-talet på Sveriges Radios producentutbildning. Han var bland annat verksam vid Sveriges Television.

Hon var rätts- och kriminalreporter och arbetade i mer än 20 år på TT. Hon var också grundare av den numera nedlagda Kriminaljournalisternas klubb.

Han avled i sviterna av cancer och covid-19. Björn Mogreen var kriminalreporter och arbetade på Sydöstran sedan början av 1970-talet fram till 67 års ålder.

Hon var verksam som kritiker i bland annat Sveriges Television och Dagens Nyheter, där hon i många år var tidningens konstredaktör.

Han arbetade på Unga filosofers tidskrift Kommentar som chefredaktör innan han övergick till Aftonbladet och senare Stockholms-Tidningen. På Sveriges Television arbetade han bland annat med programmet Studio S. Han lämnade journalistiken i mitten av 1980-talet för att skriva böcker och han publicerade drygt 30 romaner. 2009 tilldelades han Aniara-priset.

Hon började arbeta på Mål&Medel 1991 och blev chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen 2004.

Han arbetade som reporter på Dagens Nyheter. I slutet av 2013 slutade han och verkade därefter som bloggare. Han belönades med Stora journalistpriset 1993 för "sin berättarkonst och bredd som allmänreporter" och tilldelades Jolopriset 2002.

Han arbetade på Aftonbladet under perioder, bland annat som textgranskare. Många är också de journalister som fått språkutbildning av honom på redaktioner över hela landet. Han skrev även böcker om språk och under ett antal år var han språkkrönikör i Journalisten.

"Jag gick på Journalisthögskolan och kom till Aftonbladet i Malmö som praktikant våren 1980. Därefter fick jag ett vikariat på Aftonbladet i Stockholm, en männens kvällstidningsredaktion som då låg i de gamla Klarakvarteren i en byggnad full av vindlande trätrappor, avsatser och vrår.
Att komma som nybakad journalist till en av kvällstidningarna vid den här tiden var för mej en prövning. Eftersom det rådde brist på redigerare var det vid redigeringsbordet på natten jag hamnade.
Att ha lärt redigering på journalisthögskolan var en sak, att komma ut i verkligheten en helt annan.
På natten jobbade bara män.
Jag behandlades illa, hade noll status.
Många iddes inte ens lyfta blicken och hälsa, än mindre föra en konversation. Möjligtvis om någon behövde ledigt och ville byta ett pass tilltalade de mej. I övrigt tystnad. Jag fanns inte.
Det fanns undantag som Sven Melander och Lasse Anrell, som var välkomnande, varma, justa.
Jag hade särskilt en nattchef som dängde manuspapper i huvudet på mej, aldrig mötte min blick, än mindre talade med mej.
Men där fanns särskilt en människa som såg mej från första stund, som genast kom fram och hälsade – handhälsade – och var omtänksamheten och vänligheten själv – och det var Annette Kullenberg, för mej en gigant i spalterna.
När jag till en början bodde i andra hand och åter  letade bostad, då engagerade sig Annette Kullenberg, lade ner tid och försökte hitta boende åt mej.
Jag har aldrig glömt den medmänsklighet, vänlighet och värme hon visade mej som ung vikarie.
Och att det var hon som drog igång Aftonbladets kvinnoredaktion är självklart. I mina bokhyllor står en nött och blekt ”Dokumentet”, boken där kvinnorna vid denna tid beskrev sin situation på redaktionerna.
Jag mötte i Annette Kullenberg en varm medmänniska, kollega och medsyster. Det glömmer jag aldrig.
Hon såg och brydde sig, när få andra på Aftonbladets nattredaktion vid den här tiden, gjorde det. Det glömmer jag aldrig.
Heder och tack, Annette Kullenberg."
Gunnel Åhlander
pensionerad journalist, Stockholm

Alva Nilsson har lämnat oss alldeles för tidigt. Sörjs närmast av familj, systersöner och vänner.
“Men domaren hur kan du inte se att det var offside?” 
Det är en person på långsidan som skriker. River sig i sitt lockiga hår, galen för att domaren är orättvis igen. Hon lever för fotbollen, för passionen och kärleken till läderkulan. Vi är många som delar kärleken. Och vi är många som nu sörjer Alva Nilssons bortgång.
Hon gjorde allt för att göra sportjournalistiken rättvisare, men framför allt fotbollsbevakningen mer jämlik.
Vi har träffat henne på pressläktare, vi har spelat i samma lag. Vi har läst hennes artiklar och krönikor som har varit lika precisa som en snäv boll i djupled.
Alva Nilsson var före sin tid. Tidigt bevakade hon damfotbollen på ett sätt som få hade gjort förut. Hon kunde hela näringskedjan: ungdomsverksamheten, breddfotbollen, allsvenskan och landslaget. Transferrykten, spelet bakom stängda dörrar.
Hon visste allt, ibland visste hon till och med för mycket. Få undkom Alva Nilssons skjutjärn, ändå hade landslagsspelare, förbund och klubbledningar respekt för hennes värv. De visste: hon kritiserar oss, eftersom hon tar oss på allvar.
I en jämlik idrottsvärld hade hon varit en av landets största fotbollsjournalister. När bevakningen av damfotboll når sin rättmätiga status, när den dagen kommer, då kommer vi att minnas Alva Nilsson som en av pionjärerna.
Framför allt minns vi henne som en god vän och lagkamrat. Vi är många som delar vackra minnen med Alva Nilsson, även utanför fotbollen.
Hur ska vi klara av den saknad och det tomrum som hon nu lämnar? Genom att prata och minnas henne. Att fortsätta arbeta för jämlikhet, rättvisa, allas rätt till att älska vem man vill. Vi vet att hennes hjärta var stort och slog hårt och snabbt för fotbollen. Hon kommer vara så otroligt saknad. 
Las Presidentas Malmö City FC
Deltagare och lärare vid Skurups journalistlinje 2015/2016
Journalistkollegor
Isabelle Widmark och stiftelsen Fairpay
Hedvig Lindahl, landslagsspelare 
Medlemmar i Rylles tipsgrupp på Facebook