Han arbetade som fotograf på Expressen mellan 1969 och till pensionen 2011. Främst var han känd som en skicklig sportfotograf som bevakade många stora mästerskap.

Han var litteratur- och teaterkritiker på Göteborgs-Posten under många år och kulturchef under några år i början på 1990-talet. Han doktorerade 1976 med avhandlingen Bööks 30-tal: En studie i ideologi om litteraturkritikern Fredrik Böök. Han var professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har bland annat forskat kring litteraturkritik och litteratursociologins framväxt i Sverige. Han har också varit dramaturg vid Folkteatern i Gävle på 1980-talet.

Hon började sin journalistbana på Barometern i Kalmar. Senare skrev hon kåserier i Femina under många år och fick Stora journalistpriset för dem när priset instiftades 1966. Hon skrev även reportage, recensioner av barnböcker samt författade egna böcker och översatte andras.

Hans närmaste är barnen Jonas och Susanna med familjer samt en stor krets av kolleger och vänner.
Hans Thure Dahlskog (han gillade att uttala hela sitt namn) växte upp i ett konstnärshem och fick från barnsben lära sig bildens språk och uttryck. Hela hans liv handlade om bildkonst, både den fotografiska och den målade. Men det var inom bildjournalistiken han var mest verksam.
Som 20-åring fick han anställning på bildbyrån Pressens Bild. Där, i Klarakvarteren, började hans fotografiska karriär som springgrabb till de olika tidningsredaktionerna för att presentera dagens bildskörd. Och det var där han lärde sig bildjournalistik och fick känna doften av trycksvärta.
Rent formellt hade Hasse anställning som bildredaktör men han hade alltid en kamera med sig vid olika reportageuppdrag och det var inte sällan han hittade den annorlunda bilden, som ingen annan såg.
Att vara bildredaktör innebar inte något stillasittande skrivbordsarbete. Hasse var en synnerligen rörlig och berest bildjournalist. Genom åren rapporterade han från 6 olympiska spel (en av hans bilder på Ingemar Stenmark i Lake Placid 1980 blev frimärke!), flera kungabesök i fjärran  länder och många andra långväga resor. Och på hemmaplan kunde man se honom fara iväg på sin ”reportagecykel” för att fotografera nere på stan, antingen det gällde ett specifikt fotouppdrag eller bara strosa omkring med kameran och hitta de vardagliga bilderna, vilket han var en mästare på.
Under 80- och 90-talen var Hasse sekreterare i yrkesföreningen Pressfotografernas klubb. I den rollen kom han i kontakt med hela fotografsverige. De flesta visste vem Hans T var – en hörnsten inom svensk pressfotografi.
Sina sista år bodde Hasse på Lindegårds profilboende i Bromma, inte långt från sitt barndomshem. Och kameran hängde med. Han fotograferade allt som hände på avdelningen; personalen, de medboende, måltiderna, sammankomsterna. Av detta gjordes en liten utställning, som nu hänger där på avdelning 2 B.
Hasse har sannerligen lämnat tydliga, minnesvärda avtryck.

Urban Brådhe
Jan Collsiöö
Jonas Ekströmer
Jacob Forsell
Bengt-Olle Nilsson

Han efterlämnar makan Dagmar och sönerna Erik och Carl med familjer.
Bengt eller Falkis som han gärna kallade sig kom in i styrelsen för Stockholms journalistseniorer 2017. Han blev snabbt en central person i styrelsearbetet. Vi kommer att sakna honom mycket som vän och aktiv styrelsemedlem i vår seniorstyrelse. Med intresse och engagemang tog han sig an olika arbetsuppgifter, flera gånger som moderator vid lunchsammankomsterna. Falkis var sparsmakad och ingen vän av långa utläggningar. Men han hade en märklig förmåga att bara med några ord få mycket sagt. Det präglade också hans stillsamma men träffande och underfundiga humor.
Falkis, tidigt faderlös och uppvuxen med mamma Greta i Härnösand var ingen vän av skolan men skriva ville han. Han började sin journalistbana på Nya Norrland och sedan på Sundsvalls Tidning. I år är det 50 år sedan han knöts till Dagens Nyheter. Där var han polisreporter, allmänreporter och kungareporter. Han blev snabbt uppskattad och omtyckt; en DN-reporter med många goda kvaliteter. Innan Bengt år 2004 blev informationschef tjänstgjorde han som rikskorrespondent och resande reporter. Han lämnade Dagens Nyheter 2009 med avtalspension.
Hans sista hälsning till oss i journalistseniorernas styrelse i juni var typisk för Falkis: ”Nu har jag fått mitt enkelrum på Karro. Snyggt och prydligt, gratis Ramlösa o roomservice. Och i morgon operationsbordet. Gruvsamt, men det finns dom som har det värre.”
Nu är vi andra kvar, vi som nu går miste om allt det Falkis hade kvar att ge. Saknaden efter honom är stor.
                        Göran Elgemyr, Robert Björkenwall och Tönu Nilsson

Han gjorde militärtjänst på Värnpliktsnytt och var en kort tid på Arbetet-Ny tid innan han anställdes på Sveriges Radio 1980. Han arbetade bland annat i Ekots utrikesgrupp där han var redaktionssektreterare under flera år. Under kortare perioder var han korrespondent i New York respektive Kairo. Han slutade på SR 2003. Efter att ha flyttat till Skåne medarbetade han bland annat i Österlenmagasinet.

FOTO: Anja Hildén

Han sörjs närmast av hustrun Helena, sin mor och syskonbarn med familjer.
I mer än tre decennier har Roger skapat, möjliggjort och vässat den mest krävande och viktigaste journalistiken på SVT. Knivskarp i tanken, med osviklig magkänsla och gott hjärta har han arbetslett stora avslöjanden och svåra nyhetslägen.
När Roger kom till Aktuellt 1989 hade han jobbat en tid som nyhetsreporter i Göteborg, på Svenska Dagbladet, och med lokalradio.  Men hans väg dit hade inte varit som and-
ras.
I stället för att börja gymnasiet hemma i Örebro åkte han till Kanada. Han jobbade, upptäckte världen. Journalistiken ramlade han över av en slump – en slump vi är ytterst tacksamma för.
Morgonen då Estonia sjunkit var det Roger som organiserade det svåra arbetet att skildra katastrofen för ett Sverige i chock. Tidigt på morgonen satt han på Aktuelltredaktionen med en gigantisk sjökarta utbredd över hela bordet. Han skickade ut TV-team med helikopter. Han fick en Finlandsfärja som hjälpt till att undsätta passagerare, att stanna i Furusundsleden och fälla upp bogvisiret för att släppa reporter och fotograf ombord.
Så blev Roger redaktör och senare chef för Uppdrag Gransknings föregångare Striptease. Han arbetsledde några av Sveriges största avslöjanden, bland annat Janne Josefssons och Hannes Råstams program om Osmo Vallo som dog under ett våldsamt polisingripande.
 Åter på SVT Nyheter blev Roger den som ständigt anförtroddes de svåraste uppdragen. Det var snabba nyheter och gräv, men också dokumentärprojekt.  Han var mitt uppe i sådana stora, utmanande projekt, som han med liv och lust kastat sig in i, när han rycktes bort.
Roger granskade IS och komplicerade krimfall. Han klarade komplexa bolagsgranskningar, inte minst granskningen av friskoleföretag vi gjorde för några år sedan.
Hur han lärt sig redovisning så att han kunde dra slutsatser i kniviga frågor är en gåta. Men ändå undrade jag inte.  Det kändes helt enkelt självklart att han kunde det där – också.
Roger bollade, han peppade, han redde ut, han skojade, och, inte minst, han orkade.  Han gjorde mig modigare och bättre, och han fick mig att förstå varför jag vill vara journalist, igen och igen.  
Roger var en viktig centralgestalt på gräv- och researchdesken, hela tiden inne i själva hantverket, ständigt välkomnande nya och unga journalister som fick avgörande kunskaper och insikter tack vare honom.
Genom åren arbetsledde han granskningar och avslöjanden som vann både Stora journalistpris och Guldspadar. Han vann själv det finaste arbetsledarpriset – Gyllene Dynamon. Men det verkade inte viktigt.  Han levde inte för att märkas, han levde för att leva.
Och han levde för att segla. Segla i väg, det var det Roger såg fram emot nu efter en makalös gärning som journalist. Vi är många som önskar att han hade fått det.  Många, som nu har förlorat en älskad kollega och vän, som känner sorg och saknad. Och djup tacksamhet.
                                                                           Kristina Lagerström
                                                                           för redaktionen

Han började på Expressen 1962 och var ledarskribent och därefter politisk redaktör, utrikeskorrespondent och utrikeschef. Mellan 1990 och 1998 var han chefredaktör för Östgöta Correspondenten. Därefter fortsatte han skriva bokrecensioner och utrikeskrönikor i tidningen.

Han utsågs till chef för Sveriges Televisions nystartade TV2-program Rapport 1969 efter att ha arbetat som reporter på Sveriges Radio och på Aktuellt. Han ledde Rapport fram till 1975 och var mellan 1979 och 1991 kanalchef för SVT2.

Hon jobbade som redaktör, reporter, utrikeskorrespondent och programledare i radio och tv sedan 1974. Hon var med och startade Kunskapskanalen 2004 och var programledare i flera tv-program i SVT, bland dem Veckan, Sommarnattens skeende och Fråga Lund. Hon var också ordförande för Reportrar utan gränser Sverige samt för Publicistklubbens södra distrikt.