Han kommer närmast från tjänsten som politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån och har redan tidigare varit en av ATLs ledarskribenter men också arbetat för Svenska Dagbladet och Norrköpings Tidningar.

Hon är idag fördjupningschef, och har tidigare varit digital chef, på Ekot. Hon har en bakgrund på Aftonbladet där hon bland annat var nyhetschef och debattchef. Karin Lindblom tillträder vid månadsskiftet mars/april och efterträder Louise Welander som nyligen lämnade Sveriges Radio. 

Alva Nilsson har lämnat oss alldeles för tidigt. Sörjs närmast av familj, systersöner och vänner. 

“Men domaren hur kan du inte se att det var offside?” 

Det är en person på långsidan som skriker. River sig i sitt lockiga hår, galen för att domaren är orättvis igen. Hon lever för fotbollen, för passionen och kärleken till läderkulan. Vi är många som delar kärleken. Och vi är många som nu sörjer Alva Nilssons bortgång.

Hon gjorde allt för att göra sportjournalistiken rättvisare, men framför allt fotbollsbevakningen mer jämlik.

Vi har träffat henne på pressläktare, vi har spelat i samma lag. Vi har läst hennes artiklar och krönikor som har varit lika precisa som en snäv boll i djupled.

Alva Nilsson var före sin tid. Tidigt bevakade hon damfotbollen på ett sätt som få hade gjort förut. Hon kunde hela näringskedjan: ungdomsverksamheten, breddfotbollen, allsvenskan och landslaget. Transferrykten, spelet bakom stängda dörrar.

Hon visste allt, ibland visste hon till och med för mycket. Få undkom Alva Nilssons skjutjärn, ändå hade landslagsspelare, förbund och klubbledningar respekt för hennes värv. De visste: hon kritiserar oss, eftersom hon tar oss på allvar.

I en jämlik idrottsvärld hade hon varit en av landets största fotbollsjournalister. När bevakningen av damfotboll når sin rättmätiga status, när den dagen kommer, då kommer vi att minnas Alva Nilsson som en av pionjärerna.

Framför allt minns vi henne som en god vän och lagkamrat. Vi är många som delar vackra minnen med Alva Nilsson, även utanför fotbollen.

Hur ska vi klara av den saknad och det tomrum som hon nu lämnar? Genom att prata och minnas henne. Att fortsätta arbeta för jämlikhet, rättvisa, allas rätt till att älska vem man vill. Vi vet att hennes hjärta var stort och slog hårt och snabbt för fotbollen. Hon kommer vara så otroligt saknad. 

Las Presidentas Malmö City FC

Deltagare och lärare vid Skurups journalistlinje 2015/2016

Journalistkollegor

Isabelle Widmark och stiftelsen Fairpay

Hedvig Lindahl, landslagsspelare 

Medlemmar i Rylles tipsgrupp på Facebook

Lasse Westmans skribentkarriär började med stor dramatik. När han som ung frilansjournalist i början av 60-talet bevakade en illegal strejk i Barcelona blev han gripen av general Francos fruktade polisstyrka Guardia Civil, fängslad och hotad med dödsstraff. Han släpptes, men utvisades på livstid. Vilket en sann murvel naturligtvis inte brydde sig om; Spanien blev hans andra hemland.

Efter en sejour på gamla Stockholm-Tidningen anställdes Lasse på Tidningen Vi 1966, och han kom att bli tidningen trogen i 45 år. Med varm humor och stor beläsenhet skildrade han stort och smått med en reportageprosa som var hans alldeles egen.

Westmans avdelning ”Bakvagnen” i Vi är en klassiker i svensk tidningshistoria och där kunde vad som helst hända. Han fick Stora Journalistpriset 1975 för en artikelserie där han berättade om de ofta gripande historierna bakom så kallade ”struntmål” i tingsrätten. Andra gånger kunde det handla om igelkottarnas belägenhet, gamla skolplanscher eller om det är sant att vallonättlingar har längre stortår än andra. Ibland tyckte vi kollegor kanske att alla upptåg skymde Lasses stora och breda kunnande. Men tråkighet var hans stora skräck, ”tänkvärd underhållning” hans ledord.

Lasse Westman var i hög grad en resande reporter. Spanien, Nicaragua, de gamla svenskbygderna i norra Tyskland, Dalsland och Stockholms skärgård låg honom särskilt varmt om hjärtat och dit återvände han ofta.

Som författare gav Lasse Westman ut en lång rad böcker om allt från feniciernas uppgång och fall till Selma Lagerlöfs hemliga kärleksliv. Särskilt stor spridning har ”Pojken och tigern” fått, en läsebok för grundskolan som räknas som en modern Nils Holgersson.

Musiken fanns också med bland hans intressen. På Vi:s personalfester ingick det i ritualen att Lasse med sprucken stämma sjöng ”Främlingar i natten”, en egen tolkning av Frank Sinatras ”Strangers in the night”. (Det är bara att räkna stavelser för att inse att det inte gick ihop.) Och i tidningens stolta orkester ”Masskorsbandet” spelade han tvärflöjt med den äran. Favoritlåt: ”As time goes by”...

Lasse sörjs av familj, kollegor och många, många läsare landet runt.

Tomas Dur Fläckman, redaktionschef, Tidningen Vi

Göran Gynne, fd chefredaktör, Tidningen Vi

Hon kommer närmast från Aller media.

Hon kommer närmast från programledarposter på Sveriges Radio och Sveriges Television. Innan dess har hon bland annat varit digital specialist på GP, Latinamerikakorrespondent för SVT och inslagsproducent för På spåret. Vaccari behåller sin firma vid sidan av för frilansuppdrag.

FOTO: Urban Andersson

”Svante Lidén är död. Saknaden och sorgen är enorm. Journalister som Svante görs inte längre. Alla älskade Svante. Hur kunde man låta bli. Att gå ut och göra enkäten VI 5 med Svante kunde ta ett par timmar, eftersom personerna han träffade inte ville sluta prata med honom.

Vi möttes första gången på tidningen Lektyr i början på 1980-talet. Sedan hamnade vi bägge på Aftonbladet några år senare.

Att börja på Aftonbladet var en dröm som gick i uppfyllelse för Svante. Han grät av lycka när han kom ut på redaktionen efter att ha skrivit på anställningskontraktet.

– Kan du vara ledig något i sommar nu, undrade hans lille son Magnus som var med honom denna dag.

Svante brydde sig om sina medmänniskor. Generöst hjälpte han och var mentor för unga journalister. Mig tog han hand om en ”helvetes-jul”. När vi gick av skiftet på julafton hade Svante fixat ett julbord för oss bägge hemma i Uppsala. Det betydde oändligt mycket för mig.

Allmänbildad som få. Stort som smått. Historia, rymden, Benazir Bhutto, vallmofrön, Island, TBE, litteratur, fiske, USA, Nelson Mandela, Nepal, Rock-Olga, udda bilskrotar …

Svante gillade fina saker, EWK:s Erlander-teckning, Church-skor, Bondelid skinnpaj, Rolex Oyster, SAAB 900 Cab, VKV kajaker, vällagad husmanskost, gärna stekt strömming …

Han gillade också att berätta rövarhistorier som till exempel, hur man lyckas lifta luspank från Söderhamn till Katmandu eller hur man överlever orkanvindar som yrkesfiskare på Island.

Men framför allt älskade han sin fantastiska familj, livskamraten Maria och sönerna Magnus och Einar.

Svante skrev alltid på sitt egna personliga sätt. För några år sedan hade han övertalat Konung Carl XVI Gustav att hissa den treuddade örlogsflaggan på Slottet på nationaldagens morgon.

Svante skulle vara med för att skildra detta på sitt speciella sätt.

Dagen innan krossade han tummen. Aftonbladet försökte då få skicka en annan reporter.

– Kommer inte Svante, så blir det ingenting, meddelade kungen.

För ett par månader sedan ringde Aftonbladet och frågade den numera pensionerade Svante, om han ville bli kolumnist.

Detta var också en dröm som gick i uppfyllelse, Han ringde mig, stolt och glad och berättade:

– Tänk att det skulle ta 35 år innan dom förstod att jag kan skriva, sa han och skrockade.

Detta var så stort för honom. Tyvärr hann det inte bli så många kolumner.

Svante blev 68 år gammal. Hans lungor var så starkt angripna av Covid-19, så det gick inte att rädda honom.

Fan, vad vi saknar dig!”

Urban Andersson
Aftonbladetkollega och vän

Han är idag nyhetschef på Fastighetsnytt. Han ersätter Linda Hjertén.