Vem älskar Las?
Den 22 augusti 1994 började jag mitt första vikariat på Aftonbladet. Det var på tre månader. Men förlängdes med ytterligare tre. Sedan ett par månader till. Och ett par till.
Det fanns en magisk gräns vid elva månader och tre veckor. Längre än så fick ingen vikarie vara kvar.
Arbetsgivaren ville ha minimalt antal fast anställda och maximalt handlingsutrymme. Därför såg de till att ingen blev inlasad. När klockan klämtade fick man snällt vandra vidare. Jag var plötsligt inne i vikariesvängen, lämmeltåget av journalister som hoppar runt mellan olika tidningar, morsar på varandra i dörren när vi byter stol.
Dagsversionen av Lagen om anställningsskydd, Las, innebär att den som de senaste tre åren arbetat mer än tolv månader hos en och samma arbetsgivare har företräde till lediga tjänster som dyker upp de närmaste nio månaderna. Dessutom ska den som de senaste fem åren arbetat där minst 24 månader få sitt vikariat omvandlat till en fast anställning.
Las låter bra i teorin. Men i praktiken, där jag betalar min mat och hyra, fuckar den upp tillvaron. För min personliga del har den strulat till mitt liv de senaste 15 åren.
Jag tror att jag förstår hur de som snickrar ihop Las-regler tänker: Trygg tillsvidareanställning är bra. Osäker visstidsanställning dåligt.
Arbetsgivare med ett permanent behov av vikarier är egentligen underbemannade och Las ska förmå dem att inrätta fler fasta tjänster.
Ibland i vissa branscher funkar det. 1999 fick 12 000 vikarier inom Kommunal fastanställningar tack vare Las. I andra branscher trixar man sig runt Las i kollektivavtalen. Men i mediebranschen har arbetsmarknadens parter aldrig kunnat komma överens om ett vettigt sätt att hantera vikariefrågan.
Bieffekterna är bisarra, istället för anställningsskydd, som namnet säger, berövar Las människor deras försörjningsmöjligheter. Utlasning innebär regelrätt svartlistning. Arbetsgivare upprättar listor över personer som är utestängda från anställning på företaget, där inte ens minsta lilla sjukvikariat kan komma på tal.
För två år sedan blev jag inlasad på en arbetsplats för första gången i mitt liv. Även om min företrädesrätt inte var mycket värd i en koncern med nedskärningskrav kändes det skönt att äntligen slippa ha utlasningen flåsande i nacken. Inget hindrade nu arbetsgivaren från att plocka in mig vid behov.
Men så var det 5:2-regeln. Seglivad som zombien Jason kom Las än en gång ifatt mig och fällde mig bakifrån. Från att ha varit inlasad är jag nu på svarta listan de kommande två åren.
I en lågkonjunktur och tidningskris av historiska mått, när de fasta jobben blir färre för varje dag, är det absurt att människor hindras från att arbeta.
I samband med den senaste justeringen av Las – den som stängde dörren för mig – sade Agneta Lindblom Hulthén i Journalisten:
– Jag tror att arbetsgivaren kommer att inse att det är bättre att ha en kontinuerlig bemanning och inte hålla på med utlasning och bilda bemanningsföretag.
Och jag undrar vilken planet min fackförbundsordförande lever på.
För att arbetsgivarna ska kunna använda de kompetenta och inkörda journalisterna, trots att de är besudlade med anställningstid, anlitas externa bemanningsföretag. Eller så startar medieföretagen egna.
Det är en paradoxal situation när arbetsgivare och arbetslösa har ett gemensamt intresse av att komma runt lagstiftning och kollektivavtal. Kanske är det dags att inse att det är något fel på Las?
Bo Ströberg
Journalist
