Utrikesrapporteringen om Iran är vämjelig
Svårigheterna att rapportera från Haiti skriver Helena Giertta om i Journalisten (1/10). Reportrarna ställs inför helt nya förutsättningar som ingen kan bemästra eller förutse.
När det gäller rapporteringen från Iran däremot trampar dock svenska medier på i gamla uttjänta banor. Rapporteringen är rent utsagt vämjelig. Den visar också på hur västlig (inklusive svensk) journalistik går hand i hand med makten.
Vi ställer krav på u-världens medier att de skall stå fria gentemot makten, vara oberoende men ser inte hur nära våra egna medier och makten står varandra.
De självklara journalistiska principerna att vara kritisk, att höra båda sidor, att ifrågasätta gäller inte Iran under och efter presidentvalet förra våren.
President Ahmadinejad vann valet. Det ifrågasattes med en gång och ansågs vara resultatet av gigantiskt valfusk. Men ifrågasättandet ifrågasattes aldrig.
Ahmadinejad vann valet med bred marginal. Förekom det då inget valfusk? Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt. Men inte i sådan grad att det påverkade utgången. Det hade behövts flera miljoner röster för att han skulle ha manipulerat bort den främste motståndarens – Mousavis – eventuella seger.
Innan valet genomfördes en opinionsundersökning som gav i stort sett samma resultat. Valet gick i stort sett just till väga och Ahmadinejad vann rättvist. 700 000 valkontrollanter från samtliga partier fanns i de 42 000 vallokalerna. Jag har letat efter och väntat på utrikessidorna efter en uppföljning av anklagelserna om valfusk.
I stället framställs den opposition som alltsedan valet demonstrerat och opponerat som de självklara vinnarna, som fått se sig snuvade på en självklar seger. Det är nu en etablerad ”sanning” att Mousavi snuvades på segern och att regimen fuskade.
Men den vinnande presidenten har ett starkt stöd på landsbygden och bland de fattigare delarna av Irans befolkning. Demonstrationerna mot regimen, som mötts med våld, har företagits huvudsakligen i de större städernas medelklass. Är det så att den västerländska journalistkåren känner omedveten men ändå självklar sympati med demonstranterna, som med automatik avspeglar sig i rapporteringen? Jag anser att man bör ställa frågan. I vilken utsträckning spelar våra journalistiska medelklassvärderingar in?
Varför gör man halt när det gäller anklagelserna om valfusk? Varför försöker inte medierna gå vidare? Vågar man inte för att bli anklagad för att gå den iranska regimens ärenden? Det handlar ju om vedertagna journalistisk principer att försöka ta reda på vad som hänt.
Det börjar bli en allt tydligare tendens i väst att demokratiskt valda partier och presidentkandidater som väst inte vill ha ställs i skamvrån, demoniseras, förlöjligas. Fallet Hamas i Palestina är ju ett annat talande exempel. Vad är våra högstämda deklarationer om demokrati egentligen värda när det kommer till kritan. Och vilket ansvar tar vi journalister?
Efter valet i Iran har det hållits val i Kazakstan, Kirgizistan, Gabon och Mauretanien. I samtliga länder har valen betraktats som rena farser. Kandidater har dragit sig tillbaka (de som inte fängslats) med motiveringen att valen redan från början varit uppgjorda. I samtliga dessa fall har rapporteringen hållit sig på notisnivå medan den i fallet Iran har bedrivits som ren kampanj.
Men regimen går ju med våld till attack mot sina egna medborgare? Ska man inte rapportera om det? Självklart. Men det ska sättas in i sitt sammanhang. Vilka är det som demonstrerar – är de offer för valmanipulation eller bara dåliga förlorare?
Iran behöver säkert politiska reformer precis som de flesta länder i tredje världen (och även i den rika världen). Men orsaken till kampanjen mot Iran ingår i en strategi som är tydlig sedan lång tid tillbaka. Länder som för en nationalistisk (men inte nödvändigtvis antivästlig) linje demoniseras. Oftast handlar det om oljeländer. Förutom Iran ställs länder som Libyen, Saddams Irak eller dagensVenezuela i skamvrån. Våra medier försöker framställa det som att det är ett led i kampen demokrati-diktatur.
Det är det inte. Det är ett led i kampen mot tredje världens försök att ta kontroll över sina egna naturresurser.
Jämfört med att rapportera från jordbävningens Haiti borde en rakare och mera rättvis rapportering om tredje världen vara en enkel sak när så mycket finns att hämta på nätet. Men ibland undrar man om utlandsredaktionerna har tillgång till internet. Är det fortfarande så att man förlitar sig på västliga nyhetsbyråer.
Under Vietnamkriget skedde en tillnyktrad omsvängning i rapporteringen. Från början var den helt USA-styrd men under krigets slutskede tilläts även vietnamesiska synpunkter komma fram. Man trodde då att utrikesjournalistiken hade lärt sig något för framtiden.
Men den verkar dessvärre vara tillbaka på ruta ett.
