Satir är en säkerhetsventil

Då satirtecknaren är det fria ordets röst blir det med självklarhet som Arbetets museum och EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst är en av aktörerna i detta jubileum. Därför är det med stor oro vi läser om det minskade yttrandefrihetsutrymmet i Kenyas medialandskap i DN Kulturs artikel om satirtecknaren Godfrey ”Gado” Mwampembwa (DN Kultur 30/3). I artikeln förklarar Salil Tripathi, PEN-klubbens kommitté för fängslade författare, det självklara, att denna inskränkning inte bådar gott för den kenyanska demokratin och att intoleransen mot att kritisera regeringar i världen ökar.

Oavsett vart du vänder dig i världen finns satirtecknare kopplade till redaktioner. Och oavsett om de är regimkritiska eller regimvänliga så finns deras bilder i tidningarna. Redaktioner som förstår att anställa tecknare vars medium är lika potent inom journalistiken som deras fotograferande och skrivande kollegor. Tecknarna deltar i det redaktionella samtalet och bearbetar nyhetsstoffet inom ett kollegium där ansvarig utgivare endast är en del av granskningsprocessen. Överallt i världen, förutom i Sverige. För här är ansvarig utgivare nu enda granskningsstation eftersom de satirtecknare som anlitas i dag är frilansande och helt frikopplade från redaktionen.

Därför blir det med en viss förvåning vi läser i DN Kultur om den avskedade kenyanske satirtecknaren som ”fick symbolisera det pressetiska förfallet” i Kenya och hur de citerar Salil Tripathis starka formuleringar om hotet mot yttrandefriheten. Förvåning eftersom vi samtidigt noterar hur Magnus Bard, Sveriges sista fast anställda satirtecknare, fick gå från DNs redaktion i augusti 2015 efter att ha arbetat där sedan 1998, utan att DN själva skriver en rad om det.  Som trogna DN-läsare vet, så möter vi fortfarande Magnus bilder på tidningens ledarsida. Men det få vet är att han nu anlitas på frilanskontrakt och därmed står utanför det viktiga redaktionella samtalat. Så vart tog ansvaret och pressetiken vägen här?

Annons

Sverige har en av världens i dag absolut mest erkända och prisbelönta tecknare i Riber Hansson. Han har tidigare tecknat stadigt för Svenska Dagbladet men är nu endast återkommande med en teckning i veckan för Sydsvenskan. I ett inlägg på sin Facebooksida kommenterar Riber Hansson just DN Kulturs artikel om Gado och den situation vi ser i Sverige:

”Svenska redaktörer gråter gärna ut över att de politiska cartoonisterna i andra länders tidningar hotas av att inte få sina bilder publicerade. Jag talar inte bara om DN. Indignationen är i pressen som helhet stor över hotet mot satirtecknarna, en harm som verkar öka med de drabbades avstånd till Sverige. Men därborta är det förstås ett utifrån kommande hot som är orsaken till problemet. Svenska mediers tystnad om den svenska tecknade satirens utplånande beror kanske på att det i Sverige är tidningarna själva som undergrävt satirtecknarnas möjlighet att väcka opposition mot massmissbruk, övervåld, och allmän idioti.”

Och den poäng Riber Hansson har här är grunden för den verksamhet vi bedriver inom ramen för EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst. Under vilka omständigheter tecknarna lever och verkar och framförallt deras kapacitet att snabbt fånga olika politiska, ekonomiska och sociala förändringsprocesser. Och som Riber Hansson säger:

”Det är begripligt om skrivarfolket känner sig hotade av att en 10 cm hög tvåspaltig teckning kan säga hundra gånger mer på några sekunder än en tungläst helsidesartikel. Men kära journalister förtvivla inte och var inte rädda! Vi tecknare är helt beroende av era ord, referat och rapporter, av era analyser och intelligenta slutsatser. Utom förstås, den egendomliga slutsatsen att de politiska satirteckningarnas existens behöver försvaras i alla länder utom Sverige.”

Och där har vi kärnan. Sverige är inget undantag när det kommer till behovet att granska makten och politiken.  Så i brist på publiceringsmöjligheter samarbetar i stället tecknarna med Arbetets museum och andra organisationer i utställningar, seminarier och utvecklande konferenser. Vi har kunskapen om att bild är makt och att tecknad satir har betydelse i förändringsprocesser.

Vi hävdar att satir är en säkerhetsventil för ett öppet och demokratiskt samhälle. Vi hävdar också att tecknad satir kan väcka ett intresse för ett nytt samhälle. Året som gått har också gett oss den största flyktingström som vi sett på många år och tusentals människor kommer till oss här i Sverige. Och utifrån sin utsatta situation ska de ta till sig en ny nations system, såväl socialt som politiskt och ekonomiskt. Detta utan möjlighet att läsa eller förstå det våra journalister rapporterar om.

Men de är kunniga på bilder. De kommer från en aktiv bildtradition där gemene man har en oerhört hög kompetens att tolka satir, något som preciseras i DN Kultur när vi får veta att läsare först bläddrat fram Gados teckning på opinionssidan i Daily Nation innan de gått tillbaka till tidningens förstasida. Satirtecknaren kan, med en bild, nå ut med ett redaktionellt innehåll, även till de som varken kan språket eller kan läsa det skrivna ordet.

Så självklart ställer vi oss undrande till hur våra medier tänker när de med emfas rapporterar om inskränkningen av den tecknade satiren i världen medan de inte försvarar behovet av tecknad satir i och om vårt eget samhälle. Och vi skulle vilja veta när vi åter ska få se svensk tecknad satir täcka förstasidorna på våra tidningar, så som Gados teckningar prydde framsidan på DN Kultur. För i dessa dagar när hotet mot det fria ordet blir större för varje attentat så bör svensk press beakta vad det får för konsekvenser att rationalisera bort satirtecknarna från det linjära nyhetsflödet.  För nog räcker det väl att yttre hot föder tankar om självcensur hos dem som i själva verket ska vara det fria ordets tydligaste röster. Inte ska de stoppas av den fria press vars kår de faktiskt tillhör?
                                                           Niklas Cserhalmi
                                                           museidirektör, Arbetets museum
                                                           Carina Milde
                                                           EWK-intendent, Arbetets museum