Måste man tigga och be för billigare tidning?
För en tid sedan var vi några kollegor som åt lunch tillsammans, som vanligt under stort diskuterande om både stort och smått. Plötsligt började vi diskutera medier i allmänhet och morgontidningar i synnerhet. Det visade sig att av oss sex personer runt bordet har tre en prenumeration på en morgontidning.
Jag konstaterade att jag själv närmar mig smärtgränsen för vad jag är beredd att betala för en prenumeration på en tidning som mitt i veckorna är ett allt tunnare blad fyllt med reklambilagor.
Döm om min förvåning när en av mina kollegor, som svar på mina synpunkter angående kostnaden, utbrister: ”Men gör du inte som jag och ringer och prutar?”
Tidningen både denna min kollega och jag själv prenumererar på är Dagens Nyheter.
Jag ställde mig först skeptisk till kollegans påstående om att kundtjänst på DN fungerar som en marknad i ett avlägset beläget land där utgångspriset går att få ned avsevärt många procent. Dagen efter vår lunch fick jag bildbevis på vad min kollega påstått.
Den ursprungliga fakturan löd på 7 597 kronor medan en, bara ett par dagar senare, uppdaterad faktura betingade 5 710 kronor. För samma period och samma leveransadress! Det handlar om en prisskillnad på cirka 25 procent.
Enligt kollegan kunde inte medarbetaren på DNs kundtjänst motivera prissänkningen på annat sätt än ”ja, detta är det jag kan göra.”
Jag har genom livet, ända sedan barnsben, haft DN som följeslagare vid frukostbordet. Gillar att starta dagen med att uppdatera mig i vitt skilda ämnen och har inbillat mig att DN är en seriös tidning som behandlar kunder, anställda och nyheter på ett korrekt sätt.
Jag har aldrig kommit på tanken att under hot om uppsägning av prenumerationen försöka mig på att förhandla ned priset av den enkla förklaringen att jag inte trott att det varit möjligt.
Jag har i ett par mejl till tidningens chefredaktör Peter Wolodarski ställt frågor om tidningens agerande och om jag som trogen kund måste förnedra mig och tiggande be om ett lägre pris och varför denna förnedring tycks vara framgångsrik? Vidare har jag frågat varför inte trogna kunder per automatik erbjuds bästa tänkbara prenumerationskostnad. Mina mejl har förblivit obesvarade.
Vore jag journalist, eller annan anställd, på DN kanske jag inte skulle ha möjlighet att murvla i prispolitiken. Däremot skulle jag troligen ställa frågor på ett arbetsplatsmöte om hur arbetsgivaren ser på seriositet, framtid och trogna kunder utan prutvana.
Jens Fagerlund
nyhetsnörd med rättspatos och stundtals hög puls, Stockholm.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har beretts möjlighet att svara men inte inkommit med något svar.
