Märklig granskning av Iran
I artikeln "Förtjänar Twitter Nobelpriset?" ger Behrang Kianzad en kritisk men märklig granskning av förhållandet mellan de nya sociala medierna och oppositionen i Iran i dag. Kvintessensen av hans artikel är följande:
1. Twitter och liknande medier som oppositionen använder är något som haussas av kretsar i väst, som bland annat stått förre presidenten Bush nära.
2. De sociala medierna används av de "urbana, data- och mobilburna och västsinnade ungdomarna i storstäderna", som stöds av västmedier.
3. Dessa är knappast representativa för den iranska befolkningen i stort.
4. Den lilla ungdomsklicken har spridit falska rykten om valprocessen och dess följder till nackdel för regimen.
5. "Majoriteten av den iranska väljarkåren" föredrog i valet Ahmadinejad före oppositionskandidaten Mousavi.
6. Det fanns "såväl starka israeliska som neokonservativa krafter bakom den massiva mobiliseringen på nätet".
I punkt 1 resonerar Kianzad enligt principen accusation by implication. Om oppositionen har stöd av amerikaner av Bushs typ, så är det förstås genast något skumt med den, inte sant?
I punkterna 2 och 3 vill Kianzad begränsa oppositionen till en liten grupp moderna ungdomar i storstäderna. Men vad såg vi i TV-bilderna från Iran och andra storstäder? Enorma människomassor i alla åldrar som vällde fram, dag efter dag!
Dessutom är det inte en liten klick iranier som begagnar sig av nätet. Det totala antalet datoranvändare i Iran är cirka 23 miljoner. 70 procent av befolkningen är under trettio, vilket automatiskt gynnar digitala medier. Antalet persiska bloggar uppskattas enligt OpenNet Initiative till omkring 400 000.
För övrigt har Väktarrådet, genom att kväsa den frispråkiga papperspressen efter den liberale Khatamis mellanspel, tvingat fram att den fria informationen och opinionsbildningen förlagts till nätet. De sociala medierna är alltså dess verk, inte västintressens! Regimen gör sedan allt för att undertrycka dem likaväl som gammelmedier. Även den av Kianzad nämnda opolitiska bloggfloran, som ofta är västinspirerad, ses med ogillande.
I punkt 4 slår Kianzad in öppna dörrar, det är naturligt att i en diktatur som Iran, där medierna inte får verka fritt, blir utrymmet för ryktesspridning extra stort. De rykten som först spreds i sociala medier har sedan bestridits – så funkar ofta nätkommunikation.
I fråga om punkt 5 borde Kianzad erinrat om att Väktarrådet bestämmer vilka kandidater som ställer upp i val. Så utslaget säger ganska lite om "majoriteten av den iranska väljarkåren", dessutom har internationella observatörer inte fått kontrollera valprocessen.
Slutligen skärper Kianzad sin metod accusation by implication genom att säga att både Israel och neokonservativa krafter påverkat nätrapporteringen. Han har stött sig på amerikanska forskares undersökningar, men inte desto mindre ger han en besynnerlig optik på skeendet, som inte kunnat passa herrarna på Irans ambassad bättre. Var nu Kianzads politiska hemvist må vara, så är effekten av artikeln att de många iranier som vill kämpa för ett fritt och demokratiskt samhälle starkt misstänkliggörs.
Folke Schimanski
