Marie-Louise Samuelsson: Långsiktigheten en lögn

19 augusti, 2003

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Att Dagens Forskning får fem år på sig innan den måste bära sina egna kostnader, det är för bra för att vara sant. Så sade somliga kolleger, då, inför starten 2001.
Själv trodde jag faktiskt på det som sagts.

Att Dagens Forskning får fem år på sig innan den måste bära sina egna kostnader, det är för bra för att vara sant. Så sade somliga kolleger, då, inför starten 2001. Själv trodde jag faktiskt på det som sagts.

Inte för att dessa löften skulle givits av ovanligt pålitliga människor, utan därför att det hade formulerats i offentligheten. Något slags gammal söndagsskoleskada fick mig att tro att det fortfarande finns viss skamfaktor relaterad både till offentliga löftesbrott och till konkurser.

Kanske var jag också trygghetsskadad av att ha arbetat 23 år på Svenska Dagbladet, som i princip gått med förlust sedan 1800-talet. Att ägare också i dag är beredda att ta förluster är ju Stockholm City ett exempel på. Ägarna anser att det får kosta både tid och många miljoner att uppnå målet, att slå ut en konkurrent från annonsmarknaden.

Dagens Forsknings ägare sade sig vilja etablera en kvalitetstidning. Den som har minsta branschkännedom inser att det tar längre tid än ett och ett halvt år och därför kändes det riskfritt att skryta med våra seriösa ägare.

Men skrytsamheten var inte bara naiv, den var antagligen också kontraproduktiv. De som gillade Dagens Forskning, DF, trodde att vi hade vårt på det torra, den lästes gratis i fikarum och på bibliotek.

Ångerfulla läsarmejl efter konkursen berättade om detta, ”om vi bara hade vetat… ”. Kanske var det också långsiktigheten som invaggade somliga i ägargrupp och styrelse i säkerhet. Man lade hur som helst för lite tid, energi och fantasi på att göra det man åtagit sig, säkra utgivningen.

Behövdes då DF? Där fanns förstås invändningar mot ”en smal elittidning”. Men ”smal” får ses i perspektiv av att 50 procent av gymnasieeleverna går vidare till universitet och högskolor och för oss som gillar idrott är ”elit” inte ett fult ord. Vidare, hur forskningsfinansiärer handskas med offentliga medel är journalistiskt intressant, liksom hur universiteten hanterar sitt myndighetsansvar. För att ta några exempel ur DFs nyhetsbevakning.

Det var väldigt roligt, att få vara med och göra en ny, unik tidning för ett område som ofta riskerar medieskugga. När skol- och forskningsminister Östros är med i TV gäller det ju alltid den unga skolan, sällan högskolor, nästan aldrig forskning. I medier förekommer också viss hejaklacksjournalistik, okritiska referat av vad anslagshungriga forskare vinkar med i form av lösta medicingåtor.

Kanske var det för lite hejaklack över Dagens Forskning. Men att ägarna drog tillbaka pengarna enbart av det skälet är en i min smak alltför konspiratorisk förklaring.

Samtidigt har många hört av sig och sagt att DF blev obekväm för dem som var ovana att utsättas för granskning. De som ville ha TREVLIGA reportage om de nya högskolorna istället för vad de uppfattade som elaka artiklar om undermålig kvalitet eller om universitetens tafatta försök att leka näringsliv.

Men många, i och utom forskarvärlden, tyckte alltså att de ”elaka” artiklarna var bra, sade ”äntligen” om att intriger, fusk och penningrullning fick sin belysning. Och sådant gjorde det alltså journalistiskt lukrativt att tillhöra DFs redaktion. Här fanns massor av knäck som aldrig hade gjorts, tipslistorna och reportageuppslagen växte, kontakten med läsekretsen blev snabbt intensiv.

Journalistiskt var det bland det roligaste jag gjort – jag tillhör ändå dom privilegierade som oftast haft roligt som journalist – och att genom konkursen abrupt tvingas avbryta DFs påbörjade uppbyggnadsskede var bland det mest frustrerande.

Och självfallet var det chockerande att ägarna valde konkurs. Vi journalister förlorade cirka 100 000 kronor var, några mera, i form av infrysta semestrar och löner. Statlig lönegaranti täcker numera inte sådant, man får en klumpsumma på 100 000 brutto, pengar som DFs miljardstinna ägare alltså lät skattebetalarna stå för. Och bevisade därmed att talet om långsiktighet bara var tomt prat, ett symbolbegrepp som man gärna pyntar sig med, men som inte får kosta, varken i form av pengar eller ifrågasättanden av maktstrukturer.

Ändå envisas jag med att vara övertygad om att jag och andra journalister på olika sätt kommer att fortsätta med de där ogjorda jobben, ge inblickar i den forskningspolitiska världen. Och jag envisas även med att tycka att det är både roligt och möjligt att ägna sig åt journalistik som somliga anser smal, olönsam och elitistisk.

reporter, Dagens Forskning, numera frilans

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies