Låt förövaren stå i fokus

2 februari, 2021

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

DEBATT Varje dag utövar män våld mot kvinnor som det sedan skrivs om i nyhetsartiklar, notiser och rubriker. I hela landet. Varje dag. Året runt. Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem.

Under 2019 anmäldes runt 23 200 sexualbrott, varav 8 820 rubricerades som våldtäkt enligt BRÅ. Under samma år dödades 16 kvinnor av förövare som de hade eller haft en parrelation med. 2018 mördades 22 kvinnor.

Förutom grundproblemet, att mäns våld mot kvinnor pågår och fortsätter, så finns även ett problem i hur media rapporterar om det.

”Elev på skola utsattes för våldtäkt.” ”Natten mot måndagen ska en kvinna ha utsatts för en misshandel.” ”En kvinna ska ha blivit misshandlad med ett tillhygge.” ”I onsdagskväll misshandlades en ung kvinna av sin före detta pojkvän.”

En googling på ”kvinna misshandlad” ger i skrivande stund 4 780 000 träffar. ”Man misshandlade kvinna” ger 376 000 träffar. Samma typ av retorik gäller fallen med dödlig utgång – kvinnan får stå i fokus.

Vi journalister beskriver alltså våldet som något kvinnor råkat ut för, inte något som män utsatt dem för. Istället för att rikta ljuset mot förövaren som utövat våldet ligger det på kvinnorna. Mannen som ska stå till svars finns inte ens med i formuleringen.

Dessutom förekommer väldigt ofta omskrivningar. Misshandel kan formuleras som bråk, konflikt eller äktenskaplig dispyt. När detta görs så plockar vi igen bort ansvaret från förövaren, för i ett bråk, konflikt eller dispyt finns två delaktiga och ansvariga personer. När det handlar om våldtäkt, trakasserier, misshandel och i värsta fall mord handlar det oftast om en person som är utövaren.

Vi som jobbar i mediebranschen har ett stort ansvar när vi talar om mäns våld mot kvinnor, för det språk vi använder har betydelse. Ord sätter ribbor och påverkar hur vi alla förhåller oss till olika ämnen – i det här fallet så viktiga saker som synen på människors värde och rätten till ett liv fritt från våld och förtryck.

De ord vi journalister använder oss av i ovanstående fall hämtar vi ofta ur förundersökningar och domar – alltså rättsstatens språk.

Faktum är att i dessa källor beskrivs ofta myndiga män som killar och pojkar – alltså barn. Deras jämnåriga offer beskrivs däremot ofta som kvinnor. Det kan vara ett taktiskt grepp från en försvarsadvokat att beskriva sin klient som pojke då det i förlängningen kan leda till ett lägre straff.  

Orden har alltså stor betydelse även i rättssalen och att benämna en person vid hens rätta epitet kan få förändrade konsekvenser.

Hur vi journalister uttrycker oss kring mäns våld mot kvinnor påverkar. Hur vi skriver och rapporterar om frågan blir också hur vi och mottagarna sedan förhåller oss till den. I förlängningen påverkar det vårt förhållningssätt till kvinnohat på ett samhälleligt plan.

Med pennan som vapen kan vi förändra.

Johanna Lindqvist,

frilansjournalist och initiativtagare till journalisternas metooupprop #deadline

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.

Inlagt av Carin H ons, 2021-02-03 23:53

Tänkvärt och bra.

Detta med språkbruk är mycket intressant. ”Ensamkommande barn” är till exempel ett bekymmersamt uttryckssätt om barnet ifråga är sjutton år gammal. I Sverige tänker man väl generellt att barn är unga människor som ännu inte uppnått puberteten.

Men även mäns våld mot män bör granskas. Jag tänker t ex på det som inträffade på en kyrkogård i Solna, Stockholm. Det var bland annat fråga om överfallsvåldtäkter.

Detta med vilka ord och epitet som används välkomnar jag en större debatt kring.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies