Gå direkt till textinnehållet

”Klimatgranska varje publicering”

Sluta slentrianrapportera om ”supervärme” – och börja klimatgranska varje publicering i svenska medier.

Det skriver klimatdebattörerna och journalisterna Maria Soxbo och Emma Sundh i en debattartikel i Journalisten.

Soxbo och Sundh menar att det behövs en klimatgranskning av svensk journalistik:

”Är det rimligt som journalistisk publikation att klickfiska med 'Så lyckas du bäst på årets stora readagar. (Aftonbladet, 10 nov 2021) när överkonsumtionen är ett faktum och julhandelns omsättning är nästan sju gånger större än hela Sveriges klimatbudget?”

De efterlyser en bred klimatsatsning på svenska redaktioner genom utbildning och policydokument. Och varje reporter och redaktör bör få i uppdrag att klimatgranska inslag och texter innan publicering, menar Soxbo och Sundh. De är företrädare för Klimatklubben, en ideell förening för klimatengagemang.

Fler avsnitt
Fler videos

Klimatgranska varje publicering

Varje publicist behöver vidareutbilda sina redaktioner i klimatfrågan. Och varje reporter klimatgranska sin artikel eller inslag innan publicering. Det skriver journalisterna Maria Soxbo och Emma Sundh, medgrundare av Klimatklubben.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

2021 har lagts till handlingarna. Ytterligare ett år som dominerats av pandemin. En snabb koll i mediearkivet på sökordet “corona*” ger över 4,5 miljoner artiklar och inslag i svensk media under det gångna året.

Samtidigt har en betydligt större kris pågått parallellt med virusets framfart. En kris som för varje år blir mer allvarlig, som på sikt hotar människors överlevnad och vars konsekvenser blir allt mer uppenbara för varje år som går. En kris som enligt FN kommer sätta en kvarts miljard människor flykt innan 2050.

Ändå får sökordet “klimat*” bara 180 000 träffar under hela 2021. Det går alltså 25 coronaartiklar på en klimatartikel.

Journalistikens villkor förändras från månad till månad. Resurser stryps, annonsintäkter uteblir (inte minst i pandemins spår) och konkurrensen om tittarna, lyssnarna och läsarna hårdnar när alla kan bli sin egen publicist.

Samtidigt har vi kanske aldrig varit i så stort behov av oberoende journalistik som idag. Fake news är vardagsmat, filterbubblor och algoritmer begränsar vilken information som når oss och världen blir alltmer komplex. Allmänheten behöver en yrkeskår som kan sortera, förklara och analysera allt som händer.

Men med ett allt större informationsflöde och allt mindre redaktioner blir ekvationen svårlöst. Specialreportrarnas tid är räknad – redaktionerna krymper och nu måste de flesta journalister behärska så många ämnesområden som möjligt, och gärna också bildsätta, redigera och publicera sitt material. Men om journalisten bara tillåts veta lite om mycket, vem ser då till att de större sammanhangen bevakas? Vem granskar journalistiken – med ett par klimatglasögon på nästippen?

Är det rimligt som journalistisk publikation att klickfiska med “Så lyckas du bäst på årets stora readagar” (Aftonbladet, 10 nov 2021) när överkonsumtionen är ett faktum och julhandelns omsättning är nästan sju gånger större än hela Sveriges klimatbudget?

Räcker det verkligen att slentrianmässigt rapportera om “supervärme” och “meteorologens glädjebesked” (TV4, 6 maj 2021), när de 20 varmaste åren i planetens historia ägt rum under de senaste 22 åren?

Och är det rimligt att okritiskt rapportera om “Rekordtryck på charter” (Svd, 9 februari 2022) när en enda flygresa till Medelhavet kräver ett helt års samlade utsläpp för ett liv inom planetens gränser?

Var är frågan om klimatet, journalister?

Beror det på rädsla att bita den hand som föder en? Kanske. Beror det på bristande resurser? Förmodligen. Beror det på okunskap? Inte omöjligt. Oavsett har vi ett jobb att göra, för om inte den tredje statsmakten tar sitt ansvar för hur nyheter rapporteras och sätter dem i relation till världens största, pågående kris så har vi misslyckats fullständigt med vårt uppdrag.
Och då blir även de riktiga medierna skyldiga till fake news.

Tre saker varje publicist borde göra:

1. Ge redaktionerna – inte bara enskilda journalister – vidareutbildning i klimatfrågan.

2. Ge varje reporter, redaktör och redigerare i uppdrag att klimatgranska inslag och texter innan publicering.

3. Inrätta en klimatpolicy (som en del av samma obligatoriska hållbarhetsarbete som alla andra företag förväntas ha) som reglerar att klimatfrågan ska finnas med som en övergripande del av allt material (där det går att göra en koppling).

Och dessutom:
Inför klimatkunskap som obligatorisk del av alla journalistutbildningar på folkhögskolor och universitet.

 

             Maria Soxbo och Emma Sundh,
utbildade journalister och medgrundare av Klimatklubben,
som just nu granskar svensk journalistik
under hashtaggen #varärfråganomklimatet

 

Fler avsnitt
Fler videos