A-kassan räcker inte till hyran
Jag tillhör de journalister som under det senaste decenniet varvat vikariat på redaktioner på många platser i landet, med ofrivillig arbetslöshet.
Eftersom möjligheten att få jobb inom journalistyrket till största delen bygger på kontakter så har det för mig inneburit att jag har haft större möjlighet att få arbete på andra ställen än hemorten. För det mesta har dessa vikariat infallit under sommarmånaderna, när de fastanställda har gått på välförtjänta semestrar.
Tack vare en förstående familj har jag under dessa månader – flera år i följd – kunnat arbeta på orter belägna drygt 25-30 mil från hemorten, vilket även inneburit att jag fått ordna med ett boende på dessa platser.
Men trots pusslande med arbetstider, barnpassning m.m. med övriga inom familjen, har jag lyckats inordna mig i denna flyktiga tillvaro.
Som vikarierande journalist måste jag – för att uppfylla t.ex reglerna för att erhålla arbetslöshetsersättning (och erhålla ersättningsdagar för att kunna bidra till familjeförsörjningen under de tider jag inte har något arbete) – arbeta in ett nytt så kallat arbetsvillkor. För min egen del har detta under de senaste decenniet inte varit något problem.
Men i och med de förändringar som infördes i a-kassereglerna år 2007 av den borgerliga alliansen har ett större problem uppstått (och jag tror inte jag är ensam om denna erfarenhet bland vikarierande journalister) att jag, som under våren påbörjade min tredje arbetslöshetsersättningsperiod i rad, fick min arbetslöshetsersättning halverad (den är nu på 5 200 kronor netto/månad; alltså mindre än vad familjen betalar för hyran per månad).
Jag vill inte i detalj gå in på detta – på många sätt – krångliga regelsystem (den som är intresserad kan läsa om a-kassereglerna på Journalistförbundets hemsida).
Vad denna halvering av a-kassan innebär för hushållsekonomin är ju inte svårt att förstå. Dessutom påverkas min sjukdomsgrundande inkomst negativt tack vare detta, vilket innebär att min ersättning vid sjukdom minskat betydligt sedan i våras.
Att den borgerliga regeringen införde dessa regler är kanske inte så konstigt. Märkligare – i mina ögon – är att Journalistförbundet inte protesterar kraftfullare mot detta system, som drabbar de medlemmar som inte har något fast arbete, men vars arbetsinsats för redaktionerna är betydande när de fastanställda har sin lagstiftade semester (eller när det uppstår vakanser vid tjänstledighet, sjukdom, barnledighet och dylikt).
Ola Jordán
