Journalistiskt haveri av Hedelius

Låt oss till en början göra klart att SvDs ekonomijournalist och krönikör Patricia Hedelius bok har förtjänster. Hon lyckas få centrala personer i den dåvarande ledningen för Telia Sonera att ställa upp på intervjuer. Inte minst tidigare VD Lars Nyberg och före detta chefen för Telia Sonera Eurasien Tero Kivisaari. Det öppnar för en unik inblick i hur ledningen tänkte och resonerade kring de affärer som senare skulle brisera i avslöjanden om samarbete med diktaturer och misstänkta mutor i miljardklassen.

Det finns också ett viktigt journalistiskt värde i att ge röst åt de personer som fått löpa gatlopp i medierna och se sig över en natt förvandlas från uppburna chefer till persona non grata bland kollegerna i näringslivet.

Men just här snubblar författaren genom att anlägga ett fullständigt okritiskt förhållningssätt till de personer som misstänks för allvarliga brott i Sveriges största muthärva genom tiderna.

Annons

Bokens röda tråd är förenklat att Lars Nyberg är oskyldig till de misstänkta mutaffärerna i Centralasien. Och till bolagets nära samarbete med diktaturerna i övervakningen och förföljelsen av medborgarna.

Ett offer. Dömd av i princip alla som korsat hans väg. Nyberg beskrivs som rak, handlingskraftig och saknad när han tvingas bort från tronen.

Det är möjligt att Hedelius beskrivning av Nybergs karaktär stämmer. Men hon väljer konsekvent att inte ställa de besvärliga frågorna. Till exempel menar Nyberg att affären i Uzbekistan var klar när han tillträdde, men det stämmer bara till en begränsad del. Han var VD och koncernchef när betalningarna till den ”lokala partnern” Takilant genomfördes. Takilant representerades av den unga Gayane Avakyan, och Telia Sonera hävdade att man lagt stora resurser på att utröna vem som eventuellt stod bakom. Det var ganska enkelt för oss, SVT Uppdrag granskning, att visa att Telia Soneras motpart egentligen var personlig assistent åt diktatorns dotter Gulnara Karimova. Varför får inte Nyberg frågan om vilka kontroller man egentligen gjorde i denna miljardaffär?

Författarens totala avsaknad av källkritik och kritiska frågor gör den här boken svår att ta på det allvar en bok om Teliaskandalen förtjänar.

Patricia Hedelius beskriver också Uppdrag gransknings arbete med Teliaavslöjandena. Hon  upprepar flera gånger anklagelsen att våra reportage skulle vara iscensatta av den turkiske affärsmannen Mehmet Karamehmet. Att vi är köpta.

Den före detta kommunikationsdirektören Cecilia Edström får påstå att vi farit med osanning och oroar sig över vilka hemskheter vi var kapabla till.

”Hon (Edström) drabbades av en plötslig och mycket värre insikt. Om de här människorna är kapabla att göra såhär mot mig, att rikta osanna, fruktansvärda anklagelser mot en mellanchef på TeliaSonera, vad är de då mer kapabla till? Edström gissade att det återigen var en hälsning från Mehmet Karamehmet som levererades via Uppdrag gransknings journalister.”

Köpta journalister? Journalister som budbärare av hot? Anklagelserna saknar inte bara substans, de får stå helt oemotsagda. Det är absurt.

Bakgrunden till kommunikationsdirektörens utspel får man i boken veta väldigt lite om, den är nämligen inte till den gamla Telialedningens fördel.

I vårt första reportage om Telia Soneras hemliga samarbete med diktaturernas säkerhetstjänster, hade vi källor som befann sig i utsatta positioner i sina hemländer. Till skillnad från Hedelius ville vi låta den utpekade parten – Telia Sonera – komma till tals. Men vi var rädda att våra källor skulle utsättas för påtryckningar. Uppdrag granskning skrev därför ett avtal med Edström att informationen hon och ytterligare en topptjänsteman fick ta del av inte spreds vidare inom koncernen (utanför bolagsledningen).

Ändå hotades flera av våra källor. Före publicering. Budskapet: vi vet vad ni har gjort och det kommer att kosta. Vi vet inte om det var Edström, men uppenbart bröt någon inom Telia Sonera vår överenskommelse och detaljer från vår förhandsvisning dök upp som hot i länder där folk får sätta livet till för mindre.

Men om detta vet Hedelius ingenting. Av det enkla skälet att hon inte frågat oss. Hon har överhuvudtaget inte kontaktat oss, i någon del av sin  research till boken.

I stället framförs rena lögner, till exempel att granskningen av Telia Soneras samarbete med regimernas säkerhetstjänster i själva verket är ett resultat av en plantering.

Och lögnen upprepas gång på gång, utan att vi ges någon möjlighet att bemöta påståendena.

Vi talar aldrig om våra källor. Men ursprunget till granskningarna kom den här gången inte från någon källa alls. Det var helt enkelt den arabiska våren, då dokument från Khaddaffis och Mubaraks säkerhetstjänster beslagtogs av aktivister. Dokument som visade hur västerländska företag hjälpte regimerna i övervakningen av medborgarna. Researchen ledde snabbt till Telia Sonera då bolagets expansion österut reste självklara frågor.

Det tog månader av arbete, i samarbete med många journalistkolleger i andra länder, att tränga förbi Telia Soneras dimridåer och avslöja övervakningsskandalen. Att Patricia Hedelius reducerar avslöjandet till att vara något slags plantering av turkiska intressen är inte bara felaktigt i sak, det är också ett sätt att bagatellisera den systematiska övervakning och förföljelse som Telia Sonera då som nu medverkar till – i tätt samarbete med en rad brutala diktaturer.

Att Hedelius låter sig göras till megafon för smutskastning, och dessutom inte har heder nog att presentera uppgifterna för bemötande – före publicering – är inget annat än ett journalistiskt haveri.

Patricia Hedelius avslutar sin bok med att själv försöka undergräva vårt förtroende.

”Utan att veta hoppas jag dock att åklagarna hade mycket mer på ’fötterna’ än Uppdrag gransknings första program om Uzbekistan när de på ett tidigt stadium formulerade sina misstankar mot Telia Sonera-cheferna.”

Blir Lars Nyberg, Tero Kivisaari och de övriga toppcheferna dömda för att ha mutat sig fram i Centralasien? Kanske inte. Precis som vi redogjort för i tidigare reportage i Uppdrag granskning är den svenska lagstiftningen svag, det kan till och med vara lagligt att betala miljardbelopp till en diktators familjemedlemmar.

Betyder det att Nyberg och Kivisaari saknar ansvar? Knappast. Hur högt Nyberg än ropar ut sin oskuld – genom Patricia Hedelius devota penna – kvarstår faktum. Affärsmetoderna, att vinna kontrakt, licenser och fördelar genom att betala miljarder till ”lokala partners” (diktatorernas familjemedlemmar) är systematiskt och har beslutats och genomförts på allra högsta nivå.

Den här boken kanske är en ”sann berättelse” om Lars Nyberg får diktera. Men man kan också konstatera att Hedelius inte på ett enda ställe på de drygt 300 sidorna nämner att hennes viktigaste sagesperson Lars Nyberg är delgiven misstanke om allvarligt brott. Är det för att författaren vill undanhålla den uppgiften – eller för att hon helt enkelt blir förd bakom ljuset av den brottsmisstänkte Nyberg? Oavsett vilket, är det pinsamt.

Vi kan inte bedöma sanningshalten i alla delar av Patricia Hedelius bok, om det politiska spelet före, under och efter avslöjandena. Men då vi kan konstatera att de delar som vi känner väl präglas av sakfel, insinuationer och avsaknad av källkritik är det svårt att tro att resten av boken avslöjar ”sanningen” om Teliaskandalerna.
                                                                                  Sven Bergman
                                                                                  Joachim Dyfvermark
                                                                                  Fredrik Laurin
                                                                                  Nils Hanson

Läs Patricias Hedelius replik här