Johan Lundell: : Medierna klarar inte abortfrågan
I flera av våra grannländer debatteras aborter. Bland annat vilken information en oplanerat gravid kvinna ska få och tänkbara förbättringar av socialförsäkringssystemen för dem som inte har förvärvsarbetat innan de blivit gravida. Syftet är att minska antalet aborter och förbättra kvinnors hälsa.Men i Sverige är det tyst, trots att allt fler inser att det finns olika åsikter.
I flera av våra grannländer debatteras aborter. Bland annat vilken information en oplanerat gravid kvinna ska få och tänkbara förbättringar av socialförsäkringssystemen för dem som inte har förvärvsarbetat innan de blivit gravida. Syftet är att minska antalet aborter och förbättra kvinnors hälsa.
Men i Sverige är det tyst, trots att allt fler inser att det finns olika åsikter. Exempelvis diskuteras inte de vetenskapliga rapporter som visar på kraftigt ökade risker för psykiska och fysiska problem för framför allt unga kvinnor som genomgår abort. Och var finns de allsidiga artiklarna om hur man på bästa sätt hjälper kvinnor som hamnat i abortsituationen?
Tystnaden beror sannolikt på en osäkerhet om vad en sådan diskussion kan leda till – skulle den fria aborten ifrågasättas? Jag tror inte det. Stödet för fri abort är stort i Sverige, särskilt tidigt i graviditeten. Just det faktum att människor har olika åsikter torde borga för intressanta och öppna samtal. Men kanske har jag fel.
På tidningen Resumés webbsajt den 10 oktober förklarade Stina Näslund, producent för P1-programmet Kropp & själ, att hon inte tycker att det var fel att låta vice ordföranden för Ung Vänster få ett stort utrymme för att som privatperson tala om abort: ”Vi återger titlar när vi anser att det är relevant”.
Den 22 september deklarerade Östgöta Correspondentens chefredaktör Ola Sigvardsson att en abortkritisk debattartikel, som svar på en politikers argumentation för fri abort, troligen inte skulle publiceras, om skribentens ”ståndpunkt var väl känd”.
Jag funderar över varför vissa journalister tycker att just de ska bestämma vilka makthavare som får bilda opinion. Jag undrar också varför journalister över huvud taget vill producera program där alla medverkande verkar vara överens. Liksom varför en del journalister, till och med inom public service, inte ger en fullständig och rättvis bild när det handlar om abort. Organisationerna som bildar opinion i frågor som rör abort, som JA till Livet och RFSU, ger ju knappast den heltäckande bevakningen som medierna borde stå för.
Den som någon gång pratat med en kvinna som drabbats hårt av en abort glömmer aldrig det samtalet. Inte heller glömmer man killen som grät för att han inte trodde att han skulle klara av att bli pappa, eller flickan som sa att hennes pojkvän hotade att slå ihjäl henne om hon födde barnet.
Abort är en av vår samtids kanske svåraste och mest mångbottnade samhällsfrågor. Journalisterna har en svår uppgift framför sig, för att i allmänhetens tjänst skilda verkligheten på ett mångfacetterat sätt.
generalsekreterare för JA till Livet
