Gå direkt till textinnehållet

Historien om SAS upprepar sig

Traditionen på SAS kundtidningar att böja sig för verkliga eller inbillade påtryckningar har gamla anor. Men de som fick ledningen att makulera hela upplagan av Scandinavian Traveler på grund av Per Svenssons artikel, är farligare krafter än de sedvanliga.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Det fanns en tid när SAS inte vek ner sig. Hösten 1998 blev jag erbjuden ett av branschens bästa jobb. Jag skulle bli redaktör för SAS dåvarande flygmagasin Upp & Ner. Låt mig förklara hur det kunde vara ett bra jobb.

Upp & Ner hade under 80-talet varit landets främsta reportagetidning. Chefredaktör och ansvarig utgivare från mitten av 80-talet och framåt var Christina Jonsson, en knivskarp och skoningslös redaktör med en legendarisk näsa för bra historier. Jag var en av de lyckliga som skrev för henne.

Christina Jonssons ledstjärna var den hemmasnickrade "Åh fanismen", varje artikel skulle få läsaren att utbrista: Det var som fan! Hon publicerade till exempel reportage om hur SAS med sin monopolställning knuffade konkurrenterna ur luften, och om hur svenska lokalpolitikern regelmässigt rundade lagen i sina beslut. Rubriken löd: Skit i demokratin. Tidningen citerades, älskades och hatades.

Christina Jonsson var jobbig och orädd. Det behövde hon vara eftersom hon ständigt utsattes för påtryckningar från stora och små chefer inom SAS. Men hon hade stöd från högsta ort, SAS koncernchef, Jan Carlzon. Även om han inte gillade allt som skrevs, så menade han att resenärerna var begåvade och krävande och därför skulle utmanas och få nya insikter varje gång de öppnade tidningen.

När Jan Carlzon i början av 90-talet försvann från SAS, försvann Christina Jonsson. Nu skulle tidningen följa kundtidningarnas ordinarie norm: inte stöta sig med någon. Varken kunder eller annonsörer.

Men 1998 hade SAS fått nog av den nya linjen, tidningen var då tunn och urvattnad och en dålig affär. Annonsörerna hade – visade det sig – flytt i kapp med läsarna. Min uppgift var att återupprätta Upp & Ner:s ställning och rykte.

I första numret skulle det bärande reportaget handla om en sillfabrik utanför Strömstad som lagts ner, sålts till en tysk och gjorts om till porrklubb. Enligt rykten fanns svenska lokalpolitiker bland de i huvudsak norska gästerna. Det var en berättelse om strukturförändring och tidsanda.

När jag drog det kommande innehållet för den avgående chefredaktören, som var kvar under en övergångsperiod, sa han stopp. Ett sådant reportage kunde SAS inte tänka sig, förklarade han. Det borde jag också förstå, tyckte han.

Vid ett möte med ledningen förklarade informationsdirektören att det inte gick an att stöta sig med läsarna, det ingick inte i SAS-andan. Så fällde han en replik som fortfarande 16 år senare visar sig kusligt aktuell: "Det finns tre ämnen vi inte skriver om: sex, politik och religion". Jag sa upp mig.

Men historien om SAS nya tidning Scandinavian Traveler, och Per Svenssons stoppade reportage om populistpartierna i Norden, visar att historien upprepar sig. Men nu är situationen långt värre.

Det är inte längre någon informationsdirektör som stoppar journalistiken med självcensurerande företagsekonomiska argument. Det är när en ledande politiker från Fremskrittspartiet i norska TV2 kallar artikeln för avskyvärd och kräver att tidningen ska dras in, som SAS informationsdirektör skyndar sig att försäkra att rutinerna ska stramas upp. Och upplagan dras in.

Vi medborgare ska inte bara finansiera SAS dåliga affärer. Som resenärer i vårt eget flygbolag ska vi dessutom serveras journalistik där utgivningsbesluten tas av främlingsfientliga politiker i ett av ägarländerna.

Det är en berättelse om tidsandan.

                                                                                           Lars Schmidt

Fler avsnitt
Fler videos