Hämta hem Dawit Isaak genast
FNs generalförsamling, med stöd av artikel 19 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, proklamerade den 3 maj 1993 Världsdagen för pressfrihet. Huvudsyftet var bland annat att påminna samtliga regeringar och regimer att respektera yttrande- och pressfriheten och att inte motarbeta den. Vi hade önskat att denna dag inte behövdes.
Men alla som följer utvecklingen av press- och yttrandefriheten kan se att situationen för pressfriheten är mycket allvarlig just nu. Runt om i världen försämras villkoren. Vi ser det i Turkiet, Kina, Ryssland och Eritrea men också i EU-länder som Polen och Ungern.
Och vi kan inte heller ta vår egen pressfrihet för given. Trycket mot våra medier ökar. Nyligen bad Turkiska ambassaden i Stockholm att TV4 skulle ompröva sitt beslut att sända en dokumentär om folkmordet på assyrier 1915. Miljöpartiets pressekreterare försökte påverka Aktuellts frågor. Hot och hat mot journalister ökar risken för självcensur och dessutom finns förslag om inskränkningar i tryckfrihetsförordningen, TF, som fyller 250 år i år.
Ändå kan vi vara glada över att svenska journalister kan utöva sitt arbete utan att riskera tortyr, fängelse och långvariga fängelsestraff. I övriga världen är det ingen självklarhet.
Den svenske medborgaren Dawit Isaak har suttit 15 år i det hemliga men ändå ökända Eiraeiro-fängelset norr om Eritreas huvudstad Asmara. Enda orsaken till att Dawit frihetsberövats och isolerats är att han skrivit artiklar i tidskriften Setit som han var med och startade. Dawit Isaak skrev om yttrandefrihet och demokrati för det eritreanska folket. Men i stället för utveckling mot demokrati har det eritreanska folket fått se sin frihet begränsas alltmer.
Under de gångna åren i fängelse har Dawit nekats all kontakt med omvärlden. Han har helt och hållet missat sina tre barns uppväxt och barnen har inte haft sin far hos sig.
Medan Dawit, EUs och Sveriges enda samvetsfånge, lider i fängelse, hävdar den svenska regeringen ständigt att de arbetar aktivt för Dawits frihet. Den nuvarande regeringens ståndpunkt framfördes i GP så sent som den 11 april i år av biståndsminister Isabella Lövin. Där försvarade hon såväl den diplomatiska tystnaden som det stora EU-biståndet till Eritrea.
Medan UD dolt sina misslyckanden bakom de magiska orden ”tyst diplomati” har ingen svensk utrikesminister eller statsminister rest till Eritrea för Dawits frihet. Däremot besökte den dåvarande utrikesministern Carl Bildt Martin Schibbye och Johan Persson i etiopiskt fängelse.
Att den svenska regeringen fortsätter att blunda för den tvåprocentiga ”diasporaskatten” som inkasseras direkt av Eritreas ambassad gör att vi i ännu högre grad ifrågasätter den svenska regeringens insatser. Enligt FN-källor erhåller Eritreas ambassad i Stockholm tiotals miljoner årligen i ”diasporaskatt” av minst 20 000 eritreaner som bor i Sverige.
Nej UD! Så passiva får ni inte vara. Överge den tysta diplomatin. Prioritera Dawits öde och hämta hem honom till Sverige genast.
Kurdo Baksi
författare och journalist
Charlotta Friborg
chefredaktör Upsala Nya Tidning
Helena Giertta
chefredaktör tidningen Journalisten
Fotnot: Artikeln publicerades första gången i Expressen
