Gå direkt till textinnehållet

Granska kyrkan på djupet

Så har det hänt igen att journalistiska muskler har satsats på att avslöja Svenska kyrkan. Det är i stort sett enda gången som de stora redaktionerna visar intresse för denna riksomfattande samhällsaktör, kulturbärare och medlemsorganisation: när man kan göra ett avslöjande.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Tidigare har Dagens Nyheter undersökt utköpen, SVTs Uppdrag granskning gick in i själavården för att hitta homofobi. Man går in och gör fallskärmsjournalistik på något tips, snabbt in och snabbt ut som i en krigszon.

Det fanns bra saker i bägge granskningarna som kom i slutet av maj. Aftonbladet satte ljuset på en privilegiekultur bland tjänstemän i utlandskyrkan, SR Ekot visade på glappet mellan Svenska kyrkans bild utåt av sin verksamhet och hur det är. Men granskningarna innehöll också brister som jag menar motverkar syftet.

I en podd om sin granskning konstaterar Ekots Alexander Gagliano och Bo-Göran Bodin liksom förvånat att ingen av dem gjort något jobb på Svenska kyrkan förut. Med noll kunskap om fältet har man alltså tagit ett enda jättegrepp om landets största och äldsta organisation och begärt ut kvitton från samtliga församlingar i hela landet från fem år tillbaka, för att lyfta fram de största reseräkningarna, som man ställer mot kollekter.

Detta körs ut stort under några dagar, men man hämtar inte inom granskningen upp frågan på något sätt. Jag blev förvånad över det. Ingen förklarar för lyssnare och läsare vem, vad, hur, varför kring det som har hänt. Konsekvensen blir en känslomässig reaktion hos lyssnarna snarare än fördjupad kunskap, och massor av utträden – i juli får vi veta siffrorna, och då blir det en nyhet som förmodligen genererar ännu fler utträden.

Det enda som kan förändra den verklighet som granskningarna visar är dock mobilisering från kyrkans medlemmar. För att de ska kunna engagera sig och alls veta hur de ska rösta i kyrkovalet behöver de kunskap.

Svenska kyrkan är ett komplext kluster av ekonomier, organisationsstrukturer, teologiska linjer. Den är både organisation och idétradition. Som organisation existerar SvK på flera nivåer, somliga medeltida, andra mycket moderna. Beslut fattas på väldigt många håll. Ingen allmänjournalist kan lära sig allt om detta. Men man kan begära att redaktioner ska ha så mycket självinsikt att de, när de inte själva har kompetens på ett område, tar in sakkunniga med relevanta nätverk som kan navigera i storyn, hitta rätt forskare och rätt kommentatorer och hjälpa redaktionen att tolka och förklara. Vems är ansvaret? Hur kan det bli så här? Varifrån kommer alla pengarna? Vad är kyrkan för slags organisation?

Det finns en artikel från samma vecka som granskningarna som ligger och lyser, Ida Ölmedals reportage i Expressen om den svikande bevakningen av lokalpolitiken i Bjuv. Om man vill se hur den utvecklingen ser ut efter några decennier kan man titta på hur medierna behandlar Svenska kyrkan. Skillnaden är att kyrkan är rik på pengar och inflytande. Under samma tid som medierna övergivit sitt uppdrag att följa kyrkan kontinuerligt har den omformats kraftigt. Detta vet vi som känner området ligger outtalat i det som kom fram i maj. Orsaken till att det går att avslöja saker som ligger i öppen dager är ju att medierna inte rapporterat om det förut.

Det var en tung vecka. Eftersom ingen som inte redan visste förstod riktigt vem som var ansvarig, fick personal och förtroendevalda ta skit lokalt för saker som de kanske är emot. Som om folk skulle rasa mot sjuksköterskor och brandmän för att Kommunals chefer slösat. Samtidigt var biskopar och höga förtroendevalda ute och mediehanterade: Vi är lika upprörda som ni. Nu ska här skrivas policys.

Ute i församlingarna sjönk förtroendet för journalister ännu mer. Den allmänna uppfattningen är redan att medierna vill att människor ska lämna Svenska kyrkan. Något ärligt intresse känner folk i kyrkan sällan.

Så bygger man inte en relation till det man granskar, men det värsta är att det kanske bara hjälper de som har makten att förändra att sudda igen spåren.

Svenska medier måste börja bygga upp en riktig, uppdaterad omvärldsbevakning av kyrkan. Särskilt på public service kan man ställa det kravet, och det räcker inte med att skjuta ansvaret vidare till specialprogram under etiketten livsåskådning.

Jag säger detta just för att jag verkligen ser behovet av granskning av kyrkan. Under flera år har jag varit i stort sett ensam om att från en fristående position (jag är inte präst, inte anställd som journalist vid någon kyrkligt ägd tidning, ingen i familjen har uppdrag i kyrkan) skriva om de här sakerna. Det har varit väldigt svårt att få någon redaktion intresserad för någonting alls av det som nu anas. Men det är komplicerade sammanhang, och måste hanteras så. Om det ska vara någon mening med granskning måste den ha långvarig, demokratisk effekt. Fallskärmsjournalistik missar målet och ser möjligen symtomen men inte orsakerna. Det blir drev å ena sidan och aningslösa hyllningar å den andra. Så mycket gratis PR som Svenska kyrkan får andra gånger – det är ett precis lika stort problem.

Jag är alltså inte främst ute efter att diskutera granskningarna i Aftonbladet och Ekot, utan vill att alla redaktioner ska tänka på den större journalistiska frågan som de här jobben har aktualiserat. Medierna kan inte fortsätta behandla Sveriges största organisation som en plats man besöker ibland för att skriva något runt jul eller för att göra ett enstaka gräv. Det är inte bara för lite utan förmodligen också kontraproduktivt.
    SOFIA LILLY JÖNSSON
    skribent i Svenska Dagbladet Kultur och redaktör för tidskriften Evangelium

Fler videos
Fler avsnitt