Frilansande krigskorre – på egen risk
Det som hänt Magnus Falkehed och Niclas Hammarström är förstås förfärligt. Ändå är det något fel i en del reaktioner.
Jag hade svårt att tro mina öron när jag i radions P1 (tisdagen 27/11) hörde Ekots utrikeschef och Expressens chefredaktör förklara att om de erbjöds ett nyhetsknäck av frilansreportrar från en livsfarlig plats skulle de ha avböjt publicering – med den skruvade förklaringen att om redaktionsledningen på grund av farligheten har beslutat att inte skicka ut egna anställda vore det ”omoraliskt” att i efterhand publicera ett frilansreportage. Ska man tro på det? Jag hoppas att man inte ska det. För om det är sant utgör det både ett dråpslag mot frilansmarknaden och ett svek mot nyhetsuppdraget.
Naturligtvis har mycket förändrats sedan jag själv på 70-talet fungerade som frilansande ”murasil harb” (krigskorrespondent) i arabvärlden, bland annat under oktoberkriget i Egypten 1973, under inbördeskriget i Libanon 1975-76 och under Irak-Irankriget i samband med ett besök i Baghdad av Olof Palme 1980. Jag hade inte frågat någon om lov, jag hade på sin höjd vaga muntliga förhandsbesked om publiceringsintresse – bland annat från Sydsvenskans utrikesredaktion. Tanken att mina rapporter skulle avvisas för att de svenska medierna tyckte det var för farligt har aldrig fallit mig in.
Det är förstås rimligt att en redaktionsledning avstår från att beordra sina anställda eller förhandsavtala med en frilans att åka till en livsfarlig plats. Men att frilansen inte skulle få åka iväg på eget bevåg och sedan kunna sälja sina produkter på grundval av deras kvalitet och nyhetsvärde, utan blir refuserad på grund av moralcensur – det är direkt absurt. Då hamnar man i samma överförmynderitänkande som Carl Bildt nuddade vid när han antydde att Martin Schibbye och Johan Persson hade sig själva att skylla eftersom de tagit sig in i Etiopien utan vederbörligt tillstånd. Då höjdes, med rätta, ett samfällt skri av indignation från journalistkåren. Men nu ska plötsligt redaktionsledningarna agera curlingpappa till den milda grad att de inte ens ska publicera material som frilansar arbetat fram med risk för livet – för att avskräcka från frilansäventyr utan förhandstillstånd av chefredaktörer och utrikesministrar.
Jag hoppas att alla seriösa redaktioner slåss om att få publicera Falkeheds och Hammarströms material om något sådant någonsin kommer ut från det syriska helvetet. Jag är rätt säker på att så kommer att ske eftersom, när det kommer till kritan, kärleken till fri och relevant nyhetsförmedling förhoppningsvis är starkare hos redaktionsledningarna än den missriktade förmyndarmentaliteten.
Per Gahrton
tillfällig frilanskrigskorre på 70-talet
