Deltagare i SJFs etiknätverk: : Aftonbladet gör det pinsamt vara journalist
Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot.
Vi tar avstånd från såväl namnpublicering som intervjuer med brottsoffer, i synnerhet unga, när de befinner sig i chocktillstånd. Vi önskar även med denna artikel uppmana till civilkurage ute på landets redaktioner, så att fler vågar vägra ta uppdrag där den etiska ribban satts för lågt.
Vi har på senare tid sett alltför många fall av medvetna brott mot yrkesetiken.
I dagarna har gränsen åter igen töjts långt utöver det etiskt försvarbara när man publicerar intervjuer med minderåriga brottsoffer med både namn och fotografi.
Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot.
Den som har ansvaret för att besluta om publicering är den ansvarige utgivaren. Men på ett personligt plan är vi alltid ansvariga för våra handlingar. Det är min egen blick jag måste möta i spegeln.
bryt
Varje reporter har ett ansvar ute på fältet när vi pratar med intervjupersoner. Vi måste fundera på hur vi närmar oss utsatta människor och på hur pass medveten just den här personen är om konsekvenserna av att framträda i medier. Vi kan inte som etiskt tänkande och handlande människor överlämna beslut om publicering till de personer vi intervjuar och fotograferar.
Rätt ska vara rätt, reportern är ofta inte ensam om att skapa den artikel som läsaren möter när hon öppnar sin tidning. Efter att reportern har gjort sin intervju och skrivit sin text kommer redigeraren och redaktionschefen som också blandar sig i texten. Rubrik sätts, text skärs bort och stuvas om. När så fotograf och bildredigerare har gjort sitt händer det stundtals att artikeln har vinklats och spetsat till så att det händer att icke-luttrade reportrar rodnar över resultatet i tidningen.
bryt
Utgivare använder sig alltmer av mantrat ”allmänintresse” när de vill försvara kritiserade publiceringar. Men vad avses egentligen med ”allmänintresse”? Jo, att det hos den breda allmänheten finns ett objektivt intresse av fakta, till skillnad från särintresse, det vill säga en begränsad grupps särskilda intresse.
Vilka är då denna breda allmänhet som anses ha detta samhälliga intresse av att se offer för tragedier fläkas ut på tidningssidorna?
Är det du? Är det jag? Behöver vi verkligen läsa det här? Är det av så stor vikt för oss, att det uppväger det trauma som intervjuoffret utsätts för genom publiceringen?
bryt
Allmänintresse har numera blivit ett ord som ger ”rätt” att kränka människor i syfte att sälja en tidningsprodukt. Men man talar ett Orwellskt nyspråk. Allmänintresse blir en marknadsföringsterm.
Det är angeläget att alla seriösa journalister visar att vi inte accepterar oetiskt agerande, vare sig det är chefer eller reportrar eller redigerare som bär skulden.
Det handlar om vilken sorts journalistik vi vill ha. Och det handlar om vilken sorts arbetsuppgifter vi vill ha. Men det handlar också om vilken sorts tidningar vi vill se i mataffärernas tidningsställ, vilka löpsedlar vi vill att våra barn ska drabbas av när de går hem från skolan.
(samtliga deltagare i Journalistförbundets nätverk för yrkesetik)
