Brister i journalistiken kan utgöra en risk

Hoten i vår geografiska närhet har ökat, det militära försvaret behöver stärkas och förespråkarna för fullt medlemskap i Nato är på offensiven.

Tidigare expertbedömningar av säkerhetsläget och besluten om nedskärningar av försvarsbudgeten kring millenieskiftet är nu historia efter Rysslands annektering av Krim och stöd till separatisterna i östra Ukraina. Putins agerande och geopolitiska aggression beskrivs av politiker och i medierna som en fullständig överraskning eftersom man förnekar att detta har något att göra med EUs och Natos politik i de tidigare konflikterna, från Kosovo 1999 till Syrien i dag.

Allmänhetens möjligheter att utöva demokratiskt inflytande inom utrikes- och säkerhetspolitikens område är omvittnat begränsat på grund av sekretess och bristande transparens. Den just avklarade valrörelsen bekräftade med all tydlighet detta – några lärdomar från Sveriges militära deltagande i Afghanistan och Libyen nämndes knappast alls.

Annons

Jakten på en eventuell miniubåt i Stockholms skärgård är ett annat exempel på hur utlämnade medborgarna är till informationsläckor inom den militära underrättelseapparaten. Vi menar att mediernas och journalistikens ansvar för detta demokratiska underskott behöver diskuteras på allvar och frågan är om inte journalistikens brister i praktiken är en säkerhetspolitisk risk.

Folkstyret riskeras med en journalistik som både har dåligt minne och blinda fläckar på områden där nationens intressen hotas. Detta är tyvärr fallet som vi visar i en ny bok, New Wars, New Media and New War Journalism, där vi studerat medierapporteringen från de större internationella väpnade konflikterna alltifrån Kuwait 1990 till Syrien i dag. Tesen är att medierna misslyckats med att rapportera och analysera de folkrättsliga aspekterna av konflikthanteringen. Allmänheten undanhålls information om de folkrättsbrott som deltagandet i de militära operationerna innebär.

Ett exempel är Libyenkriget 2011 där både Norge och Sverige deltog med militära flyginsatser under Natos ledning. Det fanns skäl att ifrågasätta om operationerna överensstämde med FNs säkerhetsrådsresolution 1973, vilken angavs som grund för att hävda deras folkrättsliga legalitet. Resolutionen krävde stopp för allt våld mot civila och proklamerade en flygförbudszon över Libyen samt gav medlemsländerna rätt att i samråd med FNs generalsek­reterare och Arabförbundet använda alla nödvändiga medel för att skydda den libyska civilbefolkningen. Men den förbjöd uttryckligen insats av markstyrkor. Och den hänvisade till FN-stadgans krav på att inte tillgripa våld innan alla möjligheter till en fredlig lösning prövats.

Natos agerande kom på flera punkter att avvika från Resolution 1973:s villkor. Framför allt satte Frankrike omedelbart igång flyganfall som omöjliggjorde de fredsinitiativ som bland annat den Afrikanska unionen planerade. Brittiska specialstyrkor avslöjades ha hjälpt rebellerna på marken och flyganfallen riktades i flera fall mot civila byggnader och skördade civila offer. Framför allt förändrades karaktären på Natos intervention från humanitär till regimstörtande, vilket inte rimligen rymdes inom FN-mandatet enligt Resolution 1973. Därmed blev Libyenkriget ett exempel i raden av USA-ledda krig som initialt motiveras med principen om skyldighet att skydda, men i slutändan resulterar i att en oönskad utländsk regim störtas såsom i Kosovo, Irak och Afghanistan.

I allt väsentligt är de folkrättsliga aspekterna av detta händelseförlopp blinda fläckar i de norska och svenska mediernas rapportering. Till exempel menar vi att det är anmärkningsvärt att en tidning som Dagens Nyheter inte följt upp hur resolutionen implementerades. I stället återges entusiastiska uttalandena om krigsinsatsernas positiva betydelse från politiker som vill att Sverige ska gå med i Nato. Vi anser inte att detta är ansvarsfull journalistik. Man kan ju jämföra med SR/Eko-redaktionens avslöjande förra året om svenskt samarbete med Saudi-Arabien om en vapenfabrik – hade det blivit ett viktigt avslöjande om journalisterna inte hade granskat hur lagar och avtal för vapenteknikexport tillämpades?

Vad har då det här exemplet att göra med konflikten i Ukraina och Rysslands aggression? Kopplingen är att de ledande västmakterna har gett Putin en modell för hur ett hänsynslöst utnyttjande av skyldigheten att skydda skenbart kan rättfärdiga störtandet av oönskade regimer i andra länder och erövrande av kontrollen över strategiska resurser som olja och territorier. Men detta tycks våra politiker blunda för, inte minst före detta utrikesministern Carl Bildt, och journalisterna låter dem hållas. Naturligtvis menar vi inte att Putins aggression kan försvaras, tvärtom. Men poängen är att vi måste få en betydligt skarpare och kompetent journalistik som förmår belysa mer långsiktiga skeenden inom utrikes- och säkerhetspolitiken och i synnerhet hur våra länders politiska ledningar medverkar till att tänja folkrätten efter USAs och and­ra ledande västländers intressen. Underrättelseanalytikern Wilhelm Agrell har i boken Ett krig här och nu (2013) visat hur det svenska militära deltagandet i Afghanistan successivt övergick i reguljärt krig och motståndsbekämpning efter 2009, vilket beslutades i en sluten process som varken riksdagsledamöterna eller allmänheten hade insyn i. Säkerhetspolitiska äventyrligheter av detta slag får inte lyftas bort från demokratisk insyn och ansvarsutkrävande. Men det förutsätter en kritiskt granskande journalistik i stället för den som exemplen ovan ger prov på. Och varför diskuterar inte medierna den nu pågående ubåtsjakten i ljuset av tidigare larm som i flera fall visade sig vara ogrundade eller orsakade av ljud från minkar?

Vi föreslår därför att journalistutbildningarna ses över och att kurser i folkrätt och mänskliga rättigheter blir obligatoriska moment med betydande utrymme, åtminstone i kurser i internationell journalistik. Vidare måste forskning om krigsjournalistikens kvalitet, kompetensbehov och villkor komma igång och prioriteras i medelstilldelningen från forskningsråden. Journalister löper oerhört mycket större risker i de nya krigen än i tidigare krig, ett annat centralt tema i den nya boken, och det leder sannolikt till att många krigsbrott aldrig rapporteras. Det behövs fler och djupare historiska analyser på detta område. Utan ett ordentligt kunskapslyft inom journalistiken är risken stor att våra länder dras in i nya militära äventyr utan folkrättslig legitimitet. Krigsjournalistiken som den nu bedrivs är en lös kanon på däck – för att låna ett välkänt norskt uttryck.
                                                    Stig Arne Nohrstedt
                                                    professor emeritus, Örebro universitet
                                                    Rune Ottosen
                                                    professor, Høgskolen i Oslo og Akershus